Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Känner mig också osedd

Skrivet av Maria
Vi har varit ihop i 10 år. Egentligen var det vår son som förde ihop oss. Min man har sagt att han aldrig var intresserad av mig i början. Bara för sex.
Sen vet jag ju inte. Man ska kanske inte fråga sin partner om han älskar en, det kan kanske inte jag heller svara på om han skulle fråga.

För mig var han en passion i början, sexuellt sett och är väl det fortfarande. Han är ordentlig, jobbar ordentligt, dricker inte, röker inte. Är ganska ordningssam, diskar alltid efter maten och när vi har haft bjudningar, även om det bara är mina väninnor.
Ser bra ut, kan föra sig i olika sammanhang både "uppåt" och "neråt". Har levt ett hårt liv som barn och ung i en annan europeisk storstad. Fattigt.

När vår son föddes och han kom till BB berättade jag om en väninna som inte kunde få barn med sin man. Då sa han att han minsann kunde få hur många barn som helst och att han skulle kunnat ha haft typ 10 barn om kvinnorna inte gjort abort.
Jag blev jätteledsen över detta känslig dessutom som jag var av hormonhoppandet. När jag sa att jag inte gillade hans kommentar förstod han inte alls vad det var för fel. Han hade ju berättat detta för sina kvinnliga kollegor på jobbet och de hade minsann inte dramatiserat som jag.

I början när vi vår son var liten klagade han på att jag inte klädde mig kvinnligt, att mitt hem inte var i ordning. Sen sa jag ifrån, han slutade med det.

Ofta kommer han med stickrepliker som är nedsättande om mig. Häromdagen sade han till sin vuxna dotter (från ett tidigare förhållande). Hon hade försökt ringa till oss, men telefonsignalerna gick tydligen inte fram (kanske någon knapp blev intryckt av misstag). "du vet, X gillar billiga grejer..."

Jag hade nämligen nyligen köpt en trådlös telefon från Telia som var till nedsatt pris.

När vi varit på fest tillsammans känns det mest som han är artig mot mig och dansar. Han beter sig korrekt och så.
På sin dotters bröllop ville han inte dansa alls för han hade ont i ryggen. Det kan så vara.
Men jag är nästa säker på om jag inte varit där och någon annan kvinna bjudit upp honom att han hade dansat.

Häromveckan klagade han på att jag inte städade ordentligt och bäddade sängen "ska det vara så svårt att göra i ordning lite..."
Ibland har jag haft dammsugaren framme i ett rum, för att slippa dra fram den ur skåpet hela tiden, "den har stått framme i 8 år..."

Om jag säger att vi måste göra saker tillsammans inte bara sitta här hemma, då kan han säga "jag har ingen lust att gå och fika, bli fet och tjock..."

Jag gillar nämligen att gå på olika caféer efter promenad eller utflykt. Tyvärr är jag överviktig, men inte på grund av cafébesöken bara.

Han säger aldrig att jag är fin i håret.
Till hans dotters bröllop hade jag köpt ett par slip in (som var väldigt inne för ett par år sedan) med pärlor som faktiskt var fina, pärlorna matchade med ett nagellack som jag också inhandlat. Enda kommentaren: "Ska du ha de här tofflorna på ett bröllop???"

Vad ska jag göra. Ibland känner jag mig bara som en masoschist som står ut med detta.
Svar på tråden: Känner mig också osedd

läs vad jag skrev till Osedd

Skrivet av  Mergnu
men jag undrar... Har det alltid varit såhär? Det verkar så. Är det bara det att du ledsnat nu, eller har det hänt något.
Om jag förstår det rätt kommer han från ett annat land och har haft en "fattig" uppväxt. Skulle tippa att en del av problemen är kulturella skillnader.
Samma sak som alltid - man måste kommunicera med varandra för att få fram sin åsikt och förstå vad den andre vill ha ut av förhållandet.
Kan ni inte ensamma - ta hjälp utifrån.
Du säger du inte vill veta om han älskar dig... Vill du då hellre leva med någon som inte älskar dig?
 

Ja, det har nog alltid varit så här

Skrivet av  Maria
Han har varit en riktig kvinnorkarl, kanske lägrat över 100-tals kvinnor i Sverige och i Paris vet jag inte, där han är uppvuxen.
Jag är inte så svartsjuk av mig, jag tycker det är okej att han berättar om sina extjejer. Många kvinnor vet jag tycker inte alls om det.

Sen är jag också ganska tolerant om han vill göra egna saker. Vi vill väl ha stor frihet båda två. Jag menar inte med vänsterprassel och sånt.

Men jag skulle aldrig ringa honom på mobilen flera gånger om dagen, som en del gör t ex.
Jag lämnar honom ifred ganska mycket.

Och han skulle aldrig sätta sin fot på någon familjerådgivning, jag har frågat. Då är det lika bra att lämna relationen tycker han.
Man ska lösa det inom förhållandet och går inte det så adjöss.

Men problemet är också att ha kan nästan aldrig säga att han har gjort fel. Kan aldrig be om ursäkt.
Om jag säger till honom att jag inte gillar något han göra så kastar han genast tillbaka "jag är en spegelbild av dig", eller "gör du något för mig..."

Så samtalen känns inte riktigt fruktbara. Om jag försöker fråga vad han vill ha ut av relationen säger han att han tar dagen som den kommer, eller bara han trivs med någon så är det okej. Han är alltså inte speciellt krävande.

Att han trivs med mig kan jag tänka mig är väl också för att jag inte gränsar honom tydligare.
Många kvinnor som jag pratat med förstår inte hur jag står ut med denne man. De skulle aldrig acceptera att någon man pratade så som jag beskriver att min gör.
 

Så...

Skrivet av  Mergnu
varför finner du dig i detta???

Känner igen detta om att man löser problem inom förhållandet. Det sa mitt X också när jag tyckte vi skulle få hjälp. Som sagt mitt X.