Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

gravid och tycker jag äter för mycket

Skrivet av Fumlan
De första månaderna av graviditeten var helt ok och jag oroade mig inte för att bli tjock. Sedan fick jag så mycket aptit att jag oroar mig. Efter frukost är jag hungrig igen efter 1,5 timme. Jag äter ändå gröt och två mackor. Det är jättesvårt att inte äta när suget finns där hela tiden. Samtidigt så tröstäter jag för att det är oregelbundna tider i mina studier och det blir mycket tid ensam. Jag vet att jag inte kommer att kräkas och ångesten är inte så stark, men varje dag misslyckas jag med att äta ordentligt och gör mig en glassportion osv. Om min kropp fick bestämma så vill den ha sötsaker flera gånger om dagen. Det är jättejobbigt och jag kommer att bli väldigt tjock om det fortsätter så här. Det är dessutom inte så lätt att röra på sig nu när jag är gravid. Finns vattengympa men den kostar 100kr per gång och det är ju ändå inte så många tillfällen att det gör nån effekt tror jag. Försöker cykla, men undrar om det verkligen tar ut effekten av allt mitt ätande. Tänker att jag kommer att vara som en flodhäst även efter förlossningen med en superstor hängmage.

Någon som har några tankar om det här?
Svar på tråden: gravid och tycker jag äter för mycket

Hej Fumlan

Skrivet av  .T.
Hej Fumlan.
Det låter jobbigt det där.
Jag hade diciplin under min graviditet och kräktes bara en gång. Sen höll jag mig.
Vågen visade 30 plus när jag kom in på förlossningen.
Har sagt till mig själv att inte gå upp så mkt nästa gång men hur lätt är det alltid att styra vikten under en graviditet. Speciellt när man har sina "fixideér" för sig och tycker att (precis som du skriver) dagen är ändå förstörd så i med allt och lite till.

Du tror inte det kan vara värt vattengympan ändå? När jag rör på mig och motionerar regelbundet så går det lättare med maten. Äter mer när jag rör mig mindre.

Jag har hängmage efter min grav. Men det beror nog mest på mitt akutsnitt som gjordes. Det är förmodligen mer häng i mina ögon än i någon annans, men jag skall i alla fall fixa till det när all barnafödande är klart. För jag måste liksom "stoppa in" i trosorna så det inte valkar sig åt sidan.

Kramar till dig och lycka till med graviditeten. Hur många veckor är det kvar?
 

tack för ditt svar

Skrivet av  Fumlan
Vet inte exakt hur många veckor, men det är beräknat till 26/5. Har försökt att gå med barnet till dagis och cykla till skolan istället för att ta bilen igår och ska göra samma sak idag. Jag tror som du att om jag försöker röra mig lite mer varje dag så går det nog lättare med maten också. Vill inte att det ska bli varken åt ena hållet, att jag inte äter eller tvärtom att jag äter för mycket. Många tycker att jag har stor bebismage, de säger det nog mest för att de tycker det är kul, men jag blir ju lite orolig. Började fundera på om det bara är fett på magen och inte så mycket bebis. Och då tänkte jag, hur ska jag få bort det sen? Men det är nog inte bara fett.
 

mina funderingar..

Skrivet av  mim
hej fumlan!
jag svarar som du säger med mina tankar, hoppas det är okej. Jag tycker om dina inslag här. Dom är så kloka och sansade, tycker det är trist att du ska ha det jobbigt med det här nu.
Som du säger sitter problemen i tankarna och mitt intryck när jag läser ditt inlägg är att det är just
det du brottas med. Du försöker tankemässigt stoppa ditt ätande( det ätande som du upplever som för mycket), känner att du misslyckas och mår dåligt. Är det inte så?
Även det här med att röra på dig pratar du om av samma orsak.
Så tänker jag att det är där problemet ligger. Tankarna trycker på samma "knappar" som förut och sätter igång det gamla mönstret.
Hur har du tagit dig ur det mönstret innan? Kan du hitta nåt i det, eller någon person som kan hjälpa dig utifrån det? Det är bara positivt för alla att få ge och ta emot hjälp. Alla behöver det ibland. Tänk på att du förtjänar att må bra och njuta av livet, det är det som är meningen.
Som sagt bara mina funderingar, hoppas du inte tar illa upp. Hoppas det bästa för dig.

kram mim
 

hej

Skrivet av  Fumlan
Jag tycker att det är jättebra tankar du har. Så skönt att kunna prata med någon som förstår hur man känner. Kanske borde jag som du skriver försöka fundera på hur jag tagit mig ur det förut.
 

bra..

Skrivet av  mim
skönt att du känner det så, jag är glad om jag kan ge nåt positivt. Du får gärna prata med mig när du känner för det. Säg till om du vill ha e.mail adress.
Hoppas att det ordnar upp sig.
 

Kanske sent svar?

Skrivet av  Fröken K
När jag läste ditt inlägg så kom jag spontant att tänka på kontroll. Mycket av ätstörningen handlar många gånger om att ha (eller tro sig ha) kontroll, och att det i mångt och mycket handlar om att våga släppa på kontrollen om man ska bli frisk. Att vara gravid innebär att man inte längre har samma kontroll som annars. Det är inte du som kan avgöra hur mycket du går upp i vikt, eftersom det beror på vilka förutsättningar som just du har, vad just den här bebisen behöver osv. Ingen graviditet är den andra lik. Det som kan vara skrämmande för dig, tex när du skriver att du mår dåligt över att du tar en tallrik glass, kanske egentligen är det som är det friska, dvs att du lyssnar på vad din kropp behöver just nu. Har du någon bra kontakt, gammal eller ny, som du kan ta hjälp av när du känner att du behöver? Att vara gravid är ju ingen bantningskur precis, och det kan vara lätt att gamla tankar och beteenden triggas igång när kroppen genomgår stora förändringar.
 

tack

Skrivet av  Fumlan
Tack för svaret, jag kikar in här ofta, och det var inte för sent.

Håller med dig om att ingen graviditet är den andra lik. Förra kändes det som att jag hade bra kontroll och jag fick mycket "beröm" för att jag inte hade gått upp så mycket i vikt (förutom magen). Nu påpekar många att min mage är så stor och de tror jag ska ha barn om en vecka eller nåt. Det gör att jag har börjat tänka på mig själv som tjock, inte gravid i första hand. Tyvärr har jag ingen bra kontakt, inte ens gammal, för jag var inne en liten sväng på ätstörningsenheten för fyra år sen, men då hade min bulimi i princip "försvunnit" så jag försvann ganska snabbt därifrån igen. Samtidigt så känns problemen inte så allvarliga att jag måste söka hjälp. Min pojkvän brukar stödja mig, men nu är han bara orolig för att jag inte ska äta. Han är ju rädd för att barnet i magen ska ta skada.

Det är jätteskönt att få svar.