Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Anorexia kom tillbaka!

Skrivet av Soppero
Kom och ta över mitt liv igen.
Jag orkar inte gå igenom vardagen utan din kontroll.
Jag kan inte leva utan din styrka.
Älskade Anorexia kom tillbaka till mig och hjälp mig nå alla höjder.
Kom och ta över mitt liv igen!
Svar på tråden: Anorexia kom tillbaka!

hm

Skrivet av  Ingen
känner likadant. Varför? Kram Ingen
 

Hej på er!

Skrivet av  Louise med William f. 040213
Jag har också kännt likadant ibland. Det känns som om allt mitt svältande var förgäves och att jag plågade mig själv i onödan. Dessutom kände jag mig så stolt över min "grillspetts-kropp".

Men egentligen... det är psyket som lurar oss. Tänker vi efter så mådde vi väll inte bättre då?

Jag är lite irriterad för att alla behandlingar erbjuder hjälp att gå upp i vikt men ingen hjälper en med de bakomliggande faktorerna som utlöser en ätstörning. Får man hjälp att bearbeta dem så tänker man ju inte som vi gör.

Nej, allt arbete att svälta ner sig till ett sträck igen vill jag inte gå igenom. Och tänker jag efter, verkligen rannsakar mig själv så mådde jag piss då. Jag grät flera gånger per dag, gick tills fötterna var sönderskavda, frös alltid, kräktes, var hungrig, ville inte leva...

Så är det inte nu. Därför vet jag att jag blir lurad av mig själv när jag tänker att jag vill vara sjuk igen. För ingen människa vill vara sjuk. Ni vill ju liksom jag må bra, eller hur?

Många, många kramar!!!
 

Så sant

Skrivet av  Ingen
Visst är det så att jag egenligen bara vill må bra. Men så länge ångsten och depressionen biter sej fast känner jag inte det jag tänker. Jag vet att svält inte löser nåt på sikt men på kort sikt bedövar det mej så jag slipper känna... Jag vet hur dumt det låter. Men min terapi som jag går i är bra för den tar upp allt vad som finns bakom, innuti, utanför och precis hela mej. Men jag har ju fått diagnosen instabil persolighetsstörning också så det är väl därför. Tur i oturen? Kram Ingen
 

Vad innebär diagnosen

Skrivet av  s
instabil personlighetsstörning? Själv har jag fått diagnosen personlighetsstörning men jag vet fortfarande inte vad det innebär och på vilket sätt. Förutom depressioner och ätstörningar då...
 

Jag kan känna

Skrivet av  Matilda
att nu när jag mår så bra och äter obehindrat så kan jag sakna den tiden då jag inte åt. Konsekvenserna jag fick för att jag svalt mig själv är inget jag stävar efter, men kicken att se sig själv smal och se kilona på vågen minska gav lyckorus. Jag undviker att väga mig nu, såvida jag inte ser en våg för då måste jag. Jag vet att jag gått upp i vikt nu, inte mycket men lite. Nu kan jag istället njuta av glassar och godis, god mat i mängder. Jag kan väga fördelarna med att må bra och äta och föredrar det nu framför svält. Nu har jag dock aldrig varit så extremt sjuk utan "bara" haft dumma tankar som jag inte kan beskriva men som jag tror att ni vet vad jag pratar om.
Soppero, må bra av att du gör framsteg! Du kan leva ditt liv utan anorexia.
 

Matilda & Louise

Skrivet av  Soppero
Innerst inne och helst av allt vill jag ju må bra. Jag vill ju att jag och mitt barn ska kunna leva som vanligt utan att behöva tänka på mat och träning hela tiden. Men jag känner mig så identitetslös och bortglömd så det känns som om jag måste ta hjälp av "Min vän Anorexia" för att vara något. Någon. Jag vill också bli sedd och älskad som alla andra. Jag skäms för att jag skriver det här. Jag har ju en son som jag älskar och jag vet att han älskar mig. Det är det enda jag behöver. Men ändå. På jobbet känner jag mig så utanför. Tycker att alla pratar, pekar, viskar tills jag går förbi... och det blir tyst... Pratar de om mig? Eller om min sjukdom? Jag vet inte.
Så därför önskar jag ofta: Anorexia, kom tillbaka! Älskade anorexia, överge mig inte! Var min vän när alla andra har vänt mig ryggen.
Förlåt.
 

Hej igen!

Skrivet av  Louise med William f. 040213
Jag förstår dig precis, jag känner likadant om än inte i den utsträckning du gör.

Du skriver att du älskar honom och han älskar dig, att det är det enda du behöver. Men tänk efter: De flesta behöver mera än så. Faktiskt! De flesta behöver någon mera än partnern att luta sig emot, han orkar inte heller hur mycket som helst. Alla behöver vänner även om partnern självklart är viktigast. Men vänner kan bidra med annat än killen.

Jag känner mig också utanför, väldigt ofa. Det beror nog på det dåliga självförtroendet som ju hör till sjukdomsbilden. Det är nog ofta för att jag inte vågar ta för mig så pass mycket som jag egentligen borde.

Du längtar tillbaka för att du inte har byggt upp dig själv än. Du är inte återställd inuti, själen läker långt efter att kroppen har återgått till det normala. Det är smärtsamt och ibland går såret upp. Det är väll ganska naturligt?

Har skickat många kramar till människor idag men än är de inte slut. KRAM!!!
 

KRAM! *imt*

Skrivet av  Soppero
:)
 

Artiklar från Familjeliv