Återfall

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Återfall
Skrivet av	Trollmor
Jag har inte haft problem på nästan tre år! Inte för att livet varit lätt, kul eller bra, men jag har i alla fall kunnat hålla mig borta från att hetsäta o kräkas. Jag har hållit mig borta från alkohol och nikotin och jag har fungerat. Inte jättebra, men okej. Och så nu, plötsligt så kunde jag inte längre. Jag känner mig så besviken på mig själv. Äcklig, dum och värdelös. Jag är ju en vuxen, ansvarskännande tvåbarnsmor. VARFÖR kan jag inte stå emot? Och varför nu??? Jag har ju klarat suget i nästan tre hela år! Okej, jag vet varför. Jag har inte kontroll över alla de dåliga saker som sker i mitt liv, jag är orolig, stressad och rädd. En döende mamma, en död pappa vars grav vi ska besöka för första gången om några dagar (det är prick ett år sedan han hastigt dog) och ett handikappat barn. Okej, okej det är ju därför. Men det lindrar ju inte min känsla av nerderlag. Hag hatar detta. Spriten och cigaretter kan jag undvika, ingen här hemma använder, det är okej. Jag kan till och med ta ett glas vin utan att falla dit. Om det sker en gång typ på restaurang. Men mat finns ju alltid där! Jag kan ju inte komma undan! Aldrig någonsin. Vet ni vad det var som fick dit mig? Så dumt!!! Ost. Kunde inte motstå en jäkla bit fetaost. Och när jag ätit den så tog jag en till. Och plötsligt stod jag på huvudet i frysen och rotade och tinade i micron medan jag tryckte i mig. Livrädd att någon av ungarna skulle komma på mig. Jag är ju inte klok, beter mig som ett djur. Och jag undrar vad som hade hänt om något av mina barn hade behövt mig just när jag tänkte att det var dags att spy??? INGET får stoppa mig då, tanken på att det går för lång tid, att kroppen ska hinna suga åt sig allt socker och fett driver mig som en demon. Fy vad jag mår dåligt. Och vad ska jag säga till min man? Att han måste köpa mer ost till middagen för att jag ätit upp allt sammans? Att det fattas bullar i frysen märker han ju inte. Men det? Å vad jag skäms. Var bara tvugen att skriva av mig lite.
Svar på tråden: Återfall

Du ska inte skämmas!
Skrivet av Louise med William f. 040213
Precis som ditt barn inte ska behöva skämmas över sitt handikapp ska du slippa skämmas för ditt. För på sätt och vis så är du handikappad. Jag vet att man skäms men jag tycker endå att du ska berätta för din man. Det kan vara skönt när någon annan vet att man mår dåligt. Med tanke på vad som har hänt i ditt liv så är det inte så konstigt att du mår som du gör. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig mera än att ge dig ett tips som alla här inne mera eller mindre får: Sök hjälp! Berätta för din man så kan ni tillsammans söka hjälp. Det är faktiskt det steget som är svårst att ta, har man väl tagit det steget så får man väldigt mycket på köpet, det käns som att släppa en stor börda som man axlat en längre tid. Så är det ju på sätt och vis. Du behöver någonstans att göra av all din sorg, någon som hjälper dig att reda ut dina känslor. Det är inte pinsamt, det är förståeligt. Jag tycker så jä##a synd om dig, jag bev riktigt berörd av ditt inlägg. Jag skickar dig en KRAM. /En som förstår

Hej trollmor
Skrivet av Ingen
Känner igen mej i de känslor du beskriver. Men jag tänkte på en sak. Du är ju också väldigt stark! Du berättar ju att du klarar att hålla dej ifrån sprit. När man känner för mycket vill man ta bort det. Tror det är ett desperat sätt att döva dessa känslor på, eller iallafall rikta dem åt nåt håll så man vet var man har dem. Min terapeut har slutat jobba med min ätstörning eftersom jag börjat döva mej med tabletter istället... Berätta för din man. Han kommer inte bli glad men du behöver inte spela upp en roll längre om han vet. Du ska inte lägga energi på sånt utan på dej själv, dina barn och på att må bättre. Önskar dej lycka till! /Ingen

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv