Hur ska jag börja..*gråter*

Hur ska jag börja..gråter
Skrivet av	mammamia
Vi tror att min dotter , A, på 15 år är i full fart mot att utveckla aneroxia. Det började i somras då hon gick ner ett par kilo bara genom att ta bort vitt bröd, pasta och potatis. Eftersom hon vägde några kilon för mycket, och i lågstadiet blev mobbad för det, så var ju viktminskningen bara positiv. Hon gick ner från 72 till 69-70, så hon var ju inte underviktig direkt. Sedan så gick hon ner till 67 och då sa jag att det räckte, hon är rätt lång och den vikten såg ut att passa henne. Närå, hon skulle bare ner till 65, sedan var hon nöjd. Nu väger hom mindre än 65, alla byxor är för stora och hon äter allt mindre mat. Imorse sa hennes storebror att hon bara ätit några mandlar till frukost och "glömde" ta med sig mat till skolan. (I landet där vi bor får man ingen mat i skolan) Jag är i kontakt med skolsyster, A kommer på samtal till henne, först varannan vecka, nu en gång varje vecka. Skolsyster menar, efter att ha pratat med A att hon har en mat/ätstörning. A har blivit allt mer deprimerad, i våras så skar hon sig på armen, hon har gjort det 3 ggr, och har varit förtvivlad över det varje gång. Som vi ser det så är det ju ingen skillnad i att skära sig och att svälta sig. Vad ska jag göra?? Jag försöker intala mig själv att det inte är mitt fel, att jag har gjort och gör det man "ska". Jag pratar med hennes lärare och A har uttryckt att bättre lärare än honom har hon aldrig haft, han ser henne och bryr sig om henne. Hennes pappa och jag har god kontakt, vi är båda omgifta efter skilsmässan när A var 2 år. Hon har en äldre bror J, som har flyttat till oss för att läsa på gymnasiet och en lillebror, lilla A. Hon blir mer och mer irriterad på framför allt, lillebror. Han blir lessen, jag blir lessen och jag vet att hon också blir lessen. Hon drar sig undan, vill inte var med, kommer hem går upp på rummet, går och lägger sig runt 21 (är det inte tidigt, när man är 15 år!!??)"glömmer" säga gonatt och sticker hemifrån på morgonen och säger knappt hejdå. Hon vill inte att jag ska hämta, eller skjutsa henne, hon cyklar hellre. Min man och A har haft bra kontakt, men inte längre. Han är lika orolig som mig och han har kanske "tjatat" lite mycket och hon har dragit sig undan. Men hon äter ju inte mer bara för att vi inte pratar om det. Det här blev rörigt, men är det någon som kan tala om för mig hur jag ska förhålla mig till henne? Jag blir nervös när hon kommer hem, och blir själaglad dom få ggr hon pratar normalt med sina bröder eller oss vuxna. Så kan vi ju inte ha det. Nästa vecka ska hon till sin pappa och jag tycker det ska bli skönt, är jag riktigt hemsk då? Skönt att slippa oroa mig hela tiden, varje sekund. Skönt att hennes pappa tar över litegrann nu. Idag ska min man prata med skolsyster eftersom jag bar sitter och gråter, och säga att vi vill ha en remiss till motsvarigheten till PBU. Det måste ju vara bättre ju tidigare man tar tag i det?! Fortsätter det i den här takten så är hon fullfjädrad anorektiker innan jul. Hjälp.
Svar på tråden: Hur ska jag börja..gråter

vad ni än gör
Skrivet av F
bli inte arg på henne. men släpp inte problemet utan försök hitta hjälp. du kan ringa till en sån ätstörningsenhet som anhörig och få råd. har ni det i landet där ni bor?

Hej mammamia!
Skrivet av Louise med William f. 040213
Det låter som om ni har det väldigt jobbigt. Jag vill börja med att tala om för dig att det INTE är ditt fel även om jag förstår att du anklagar dig själv för vad som händer din dotter. Jag skulle också anklaga mig själv men om du tänker efter riktigt ordentligt så kommer du fram till att det inte är ditt fel. Jag förstår att du helst av allt vill ha en orsak till att hon har börjat så här men det är nog omöjligt tyvärr, det är inte säkert att hon vet det själv. Att ta kontakt med skolsyster var en jättebra idé men jag tror att hon behöver specialsithjälp. Gå med henne till en ätstörningsmottagning istället. Hon skär sig i armarna och uppenbarligen behöver hon hjälp som skolsyster inte är rätt person att hjälpa till med. Sök hjälp nnu innan det blir värre och hon gör något otäckt med sig själv. Anledningen till att din dotter håller på som hon gör är att hon hyser ett oerhört självförakt. Jag är ledsen över att behöva säga det men förmodligen så hatar hon sig själv och känner sig mycket misslyckad över något. Hon drar sig undan för att hon är rädd för erat engagemang. Ni sätter käppar i hjulet för hennes planer att bli smal. Det är jätteviktigt att ni pratar med henne så mycket ni kan och inte låter henne dra sig undan. Hon kommer att bli jättearg när ni lägger er i och säkert förneka sina problem i all oöndlighet men hon är egentligen bara rädd. Jag förstår att det är skönt att slippa henne ibland och det ska du inte få dåligt samvete för. En ätstörd människa beter sig ofta som ett litet barn och små barn behöver man faktiskt "ledigt" ifrån ibland. Det är viktigt att du får vila upp dig så att du inte tappar bort dig själv. För då är du nog inget vidare stöd. Det är viktigt att inte bara din dotter får hjälp, du, pappan och syskonen behöver också hjälp. Ni måste veta hur ni ska förhålla er till henne och det är absolut inte lätt. Dessutom så behöver ni också få prata av er, det tär på er att ha en ätstörd i familjen. För att försöka förstå henne och hur hon tänker så rekomenderar jag boken "Ätstörningarnas hemliga språk" av Peggy Claude Pierre, jag läste den själv när jag hade anorexia för att försöka förstå mig själv. Det låter helt sjukt men man är väldigt vilsen i sig själv när man har en ätstörning. Du skrev att ni bor utomlands men vad jag vet så finns det boken översatt i många språk. Det är viktigt att ni i familjen inte tar på er uppgiften att behandla henne, förmodligen så kan ni inte klara det. Att däremot vara ett bra stöd genom hennes behandling hos en specialist tror jag starkt på. Sist men inte minst: Ju snabbare ni söker hjälp desto bättre. Ju mera tiden tickar iväg desto sämre kommer hon att må. Jag hoppas att allt löser sig för er. Jag skickar dig en stor kram. /Louise


Hej!
Skrivet av mamammia
Tack för att du tog dig tid att svara. Det har varit ett par omtumlande och förvirrande dagar, kan jag lova. Idag ska vi iallafall till vår doktor för att ta prover på A. Hon fick ett anfall igår när jag sa det till henne, men idag har hon lugnat ner sig och tom vill att jag hämtar henne i skolan. Jag ska försöka hitta boken via Sverige. Tack

Hej igen!
Skrivet av mammamia
Idag har vi varit hos vår doktor och efter det känns det bättre. Jag vet nu att det finns hjälp att få. Jag vet dessutom att det finns ingenting som jag kunde gjort annorlunda, även om det finns en liten gnagande tagg långt därinne. A är viktigast. Alltid. Dom tog längd, vikt och en hel del prov på henne, en normal check-up, helt enkelt, och än så länge så ser det bra bra ut. Hon vägde dessutom inte så lite som jag i min panik trodde. Det är ju skönt iallafall. Hon ska fortsätta träffa skolsköterskan och läkaren ska se till att de två etablerar kontakt, jag fick intrycket av att A ska i varje fall inte hamna mellan två stolar. Läkaren tog mig på allvar och det kändes enormt bra. A kände förtroende för läkaren också har sagt att hon skulle kunna tänka sig att prata med en psykolog. Vi ska prata med skolsköterskan imorgon. A satt med oss vid middagsborder och åt och skrattade, jag fick en glimt av hur det har varit, förhoppningsvis är det inte långt tillbaka dit.

Hej igen...
Skrivet av Louise med William f. 040213
Jätteskönt att du blir tagen på allvar. Det är bra att ni gör något åt det hela innan eran dotter blir underviktig eller får värre problem. Det är faktiskt sällan föräldrarna märker något innan det hela är mycket långt framskridet, jag tror du är mycket observant =) Även om hon kanske skäms så tror jag det är skönt att det inte är någon "hemlighet" längre. Så kände jag när jag efter många år berättade för mina föräldrar att jag hade anorexia och skulle påbörja behandling. Jag hade kommit till en fas där jag var helt uppgiven och inte orkade någonting. Jag hade inte ens någon livslust kvar och jag var som ett levande skelett. men plötsligt kändes det som om jag kom fram i ljuset, inte behövde smyga mig undan... Visst hade mina föräldrar länge påpekat att någonting var fel med mig och försökt prata med mig men det misslyckades och de visste inte vart de skulle vända sig. Mina syskon märkte nog först att det var anorexia, jag minns en gång när min yngsta lillebror stod och skrek på mamma "Ser du inte hur smal hon är?" Han grät och var rädd att jag skulle dö. Jag mådde så dåligt över att de andra mådde dåligt, jag fick extremt dåligt samvete. Det kändes som om jag förstörde deras liv också. Det är märkligt att ingen ingrep egentligen, ingen klasskompis, ingen av mina kompisar som jag umgicks med på fritiden, ingen lärare... Det är som om man liksom tynar bort. Jag skulle vilja påstå att det fysiska borttynandet bara är en spegel av vad man känner inuti. Men med tiden så blev det bättre min familj har varit ett enormt stöd, pojkvännen litet bättre endå men det som hjälpte mest var behandlingen. Jag fick jättebra hjälp och inte så många återfall. Sedan blev jag gravid, en omtumlande men lycklig händelse =) Inte hade jag en aning att livet var så här underbart =) Jag är övertygad att din dotter kommer att uppleva det så också och allt tack vare dig. Tusen kramar


Håller med Louise!
Skrivet av Storasystern
Först vill jag skicka en stor cyberkram till er. Har en syster som varit sjuk i 11 år. så jag vet precis hur ni har det. Den boken som Louise rekomenderade " Ätstörningarnas hemliga språk" är helt fenomenal! Hade vi haft tillgång till den när min syster blev sjuk så hade hon inte varit sjuk idag. Har du problem att hitta den så "ropa till" här inne så kanske jag kan hjälpa dig. Håller alla tummar i världen för dig och din dotter. Måtte hon bli frisk snart.! Kramar

Hur ska jag börja..gråter

vad ni än gör

Hej mammamia!

Hej!

Hej igen!

Hej igen...

Håller med Louise!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information