Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Till alla

Skrivet av Edvins mamma
Jag har inte hetsätit sedan jag börjat skriva här men det har varit svårt. Läser här istället, bläddrar tillbaka, känner er vånda, känner igen mig i så mycket.

Är rädd nu också, förutom att tänderna har ruttnat har magen pajjat(för sista gången verkar det som). Det värker , matstrupen känns svullen, går på utredning nu, lutar åt gastroskopi.
Har inte berättat för läkarna om mina ätstörningar, jag skäms, dumt va?

Annars funkar allt som det ska. Men ingen tar detta på allvar. "Du är ju frisk nu. Sluta tramsa!" säger de när jag inte vill ha någon tårta för att slippa spy.

Hur gör ni?

Tack för allt ni ger mig!
Svar
hej Edvins mamma
Hej, det verkar konstigt att läkarna inte tänkt i banor av ätstörningar med tanke på de symptom du beskriver. Du ska inte skämmas för ätstörningarna. Är du rädd för att de inte ska ta det på allvar?

Vilka är det som inte tar dina ätstörningar på allvar? Är det släkten t ex. Jag har struntat i orden från min mamma exempelvis. Hon fattar inte att det inte är samma sak, att som hon äta för många kakor ibland, och att ha ätstörningar på riktigt. Att må riktigt uselt för att man kräks varje dag.

Jag kan inte ge dig nåt bättre råd än att våga säga sanningen, eller om du har någon förstående som står dig nära, be den personen prata med läkarna.

Vad bra att du inte har hetsätit nåt på länge, det är verkligen starkt gjort. (Jag åt en chokladkaka igår och var så nära att gå och kräkas.) Det du får höra från läkare och det du för höra från personer runtomkring dig är inte samma sak. Min erfarenhet är att personer runtomkring en har lätt för att förneka och tycka att "det är väl bara att ta en promenad om du mår dåligt". Så skulle aldrig en läkare säga. Det här tårtexemplet är ju något som du kan ta upp ifall du pratar med läkarna. Att du inte har så bra stöd hemifrån. Om du får prata med någon kurator eller liknande kanske du kan få hjälp med hur du ska omvända dem att ta dig på allvar. En person med bulimi, hetsätning osv blir aldrig riktigt frisk är min åsikt. Man kan ha jättebra kontroll över sina ätstörningar och känna sig fullt frisk, men det kan komma återfall. Då är det sjukt att de runtomkring en inte lyssnar när man själv signalerar att det är en risksituation.

Lite svammel från mig på lördagskvällen.

KRAM
Skrivet av  Fumlan
Hej Fumlan!
Ja jag är rädd att läkarna inte kommer att ta mig på allvar. Jag är ju diagnostiserad, på pappret, "knäpp". Möts ofta av suckar och huvudskakningar när jag söker för åkommor som inte rör min grundsjukdom(som de så gärna kallar det). Får rådet att prata med min psykiater.

Vad gäller förståelse från min omgivning har jag ett stort stöd från min sambo. Han försöker verkligen att förstå( OJ vad han har ätit konstigt pga mig) tjatar aldrig. Svärmor respekterar men förstår inte. Mamma vägrar fatta. Skriker över hela bordet vid kalas: MEN ÄT NU LILLA GUMMAN( jag är snart trettio)DU ÄR JU SÅ MAGER( är jag inte, jag är normal).

Jobbar hårt med mig själv nu. Pojken börjar ta efter vårt beteende. Vill inte överföra detta på honom. Vill dessutom ge honom mat som en aktiv tre-åring behöver. Har börjat laga mat med lite grädde i(älskar att laga mat) som jag även själv äter av. Fan, det är svårt men min sambo stöttar mig genom måltiderna.

Kämpar för att INTE summera mitt matintag, inte räkna kalorierna, när jag går och lägger mig.

KRAM Fumlan och alla andra.
Skrivet av  Edvins mamma
Hej gumman...
du måste berätta, de kommer att märka det iallafal.. Det kommer att bli lättare om du berättar och slipper onödiga undersökningar. Då kan du se till att få rätt hjälp istället.

Tusen kramar
Skrivet av  Louise med William f. 040213