Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ny här

Skrivet av anonym så länge
Sitter just nu och intalar mig själv att jag kan skriva här, att jag inte kommer att få ångest om jag gör det, jag kan vara anonym, ingen som kommer att veta.. Jag har haft problem med mat sedan jag var 15 år, nu är jag 30. Jag hetsäter och kräks, äter inte
alls, äter massor. Allt blev så mycket bättre när jag var gravid med mitt första barn -00, mådde toppen, åt som jag ville utan att få ångest. Även efter graviditeten så mådde jag bra, små korta återfall av hetsätning. Gravid igen -03 mådde bra även denna gång. Efter det så har det sakta men säkert bara blivit sämre.

Jag har sedan i juni varit sjuk i halsfluss 4 gånger och lunginflammation en gång, antibiotika alla gånger som satt magen ut spel helt. Har mått mycket dåligt psykiskt av att vara sjuk så mycket och detta har satt igång matproblemen ordentligt. Jag äter nästan inget för tillfället, och gör jag det så öser jag i mig för att sedan få superångest och kräks. Jag har nu en mage som inte mår så bra, var och gjorde en gastroskopi i onsdags, alla runt omkring mig tror att jag rasar i vikt för att jag har magkatarr och inte kan äta för att jag mår illa.

Jag skäms något så fruktansvärt över detta att jag inte känner att jag klarar av att berätta det för ngn. Det skulle ju dessutom förstöra den kontrollen jag tycker mig ha över mitt matintag.

Jag har aldrig ansetts tillräkligt sjuk för att få någon annan vård än att prata med en psykolog på ungdomsmottagningen. Vet inte om jag skulle vilja ha det just nu heller, det är så dubbelt, ena stunden tycker jag att jag är duktig att jag har kontroll, ena stunden vill jag bara skrika HJÄLP. Fast jag vet att jag just nu inte skulle klara att erkänna detta för någon. Jag är ju vuxen, är lyckligt gift, har två super barn, har ett bra jobb. Är rädd att jag skulle få frågan vad det kan vara som är så fel, vad har jag för anledning att må dåligt.

Nu känns det som att jag tagit ett litet steg på vägen genom att skriva här, det känns som att jag lite har erkänt för mig själv att jag har problem, fast i samma stund som jag skriver är det som att jag försöker intala mig att det inte är sant. Så länge ingen märker vad jag håller på med så är det ok, skammen om ngn fick veta är ngt jag inte ens vill tänka på.

Svar
Hej!
jag känner igen det du skriver,fast jag just nu är ordentligt överviktig. Jag har hållit på och krånglat med maten sedan tonåren, nu är jag 40 år. Vissa tider äter jag inget och då känns det som man går i ett slags rus av lycka tycker att jag är jätteduktig. Nästa sekund så ramlar jag rakt ner i matorgien. förr kräktes jag men sedan jag fick barn för ca 10 år sedan så har jag fått någon slags kräkfobi, kan inte längre. Detta har ju gjort att jag gått upp mycket i vikt. Usch. Det är en hemsk cirkel som aldrig vill sluta. Hoppas nu få hjälp på en ätstörningsklinik som ska öppna i närheten. Jag har talat om detta för min samtalskontakt som jag går hos. Kändes inget kul men jag tror det var nödvändigt.
Kram o välkommen...
Skrivet av  Emilia
Välkommen hit!
Det är väl ett bra steg att du hittat hit?

Kan bara tala för hur det var när jag själv sökte hjälp. Jag fick möjlighet att gå i en samtalsgrupp, det var andra tjejer som också hade problem med maten. De var helt "normala" och det var en lättnad att se att det kan vara vem som helst som har matproblem eller kroppsproblem. Jag tyckte det var svårt att tala om för min sambo att jag hade problem, men han var förstående. Det har underlättat att han vet om problemen.

Skrivet av  Fumlan
Hej!
Välkommen hit!

Jag har förstått av ditt inlägg att du inte mår särskillt väl. Det är alltid tråkigt att höra om flera människor som har "trillat dit". Men du ska absolut inte känna skam och skämmas på något sätt eller vis! Du är normal, du mår bara inte bra.

Ja, det är ett stort steg på vägen att skriva om det här. Du får möjligheten att prata av dig lite samtidigt som du kan få lite tips om hur du ska gå vidare.

Mitt tips som du kan gå vidare med redan nu är att berätta för din man (om du inte redan gjort det). Det är jättehemskt att berätta om det, jag vet, men du kommer att må bättre efteråt. Det kan bli ditt steg nummer två, du kommer att må mycket bättre om du inte bär runt på bördan själv!

Lycka till!
Skrivet av  Louise med William f.040213