Lite *OT* fråga från ett ensambarn

Lite OT fråga från ett ensambarn
Skrivet av	Sandra
till någon som har vuxit upp med syskon. Jag vet inte riktigt vart jag ska ställa denna lite fåniga frågan så jag provar här. Hoppas att det är OK. Jag funderar lite på hur det funkar i familjer där man har syskon av samma kön som är ganska nära i ålder. Ska nämligen få mitt andra barn här snart och behöver tips. När jag var liten hade jag MINA föräldrar. Jag var min farmors enda barnbarn så det var ju MIN farmor. Sedan var det ju alla saker som enbart var MINA. Om man har ett syskon att dela med finns det något som är privat och bara ens eget när man är barn, eller delar man i regel allt? Eller är det så att när man har lärt sig att dela på saker så är dom inte så viktiga att det spelar någon roll om dom är mina eller dina? För mig var/är det viktigt med vissa saker som man har något speciellt minne till, tex. böcker, någon tågbana, eller något mjukdjur. Dessa vill jag kunna lämna vidare till mina barn och det kan jag ju när det bara är MINA. Jag inser ju att man inte kan köpa dubbelt av allt till sina barn, men vissa saker måste man väl ändå få ha för sig själv? Eller? Hur var det när ni växte upp?
Svar på tråden: Lite OT fråga från ett ensambarn

Det är 2 âr mellan oss..
Skrivet av Anna Málaga
och vi hade "mitt", "ditt" och "vârt". Barn kan skilja bra pâ sânt, men det blir sâ klart brâk ändâ :-) Lycka till!

håller med.
Skrivet av andromeda
det är viktigt tycker jag att alla syskon får ha något som är mitt och inte behöver lära sig att dela på allt.Annars är det mitt ,ditt och vårt som gäller för oss.


visserligen av olika kön men
Skrivet av Linda m Oliver
med endast 13½ månad mellan så hade vi såsmåningom rätt mycket lka leksaker. Vi hade EGNA rum som var vår egen sfär. Där kunde vi vara själva. Jag hade mina saker o brorsan sina. Ett lekrum/gästrum fanns o vi hade tex stora saker som tågbanan där. jag hade nog lika mkt bilar som brorsan...eller ja... men MÅNGA iallafall...och han hade både Sindy & Ken dockor att leka med. Vi lekte tillsammans mycket och bråkade massor också. ler Så hade vi det....

se individen
Skrivet av A-M
Jag har en bror, knappt två år yngre. Hur syskon funkar ihop beror antagligen på personlighet och personkemi. Hos oss funkade det inte alls. Det var en ständig kamp om uppmärksamhet och saker, alltid krav på millimeterrättvisa och noga uppdelning i "ditt" och "mitt". Och båda ville vara favoritbarn och favoritbarnbarn, ha viktiga vuxna som "sin egen". Vi lärde oss aldrig dela på nånting, vi lärde oss slåss för egen del. Så behöver det ju inte alls vara, men jag har sett så mycket av det i andra familjer också. Så jag tror att det bästa man kan göra är att inte alls tänka på barnen som syskon utan bara som individer som råkar bo i samma familj. Eget rum, egna saker, helt enkelt ett eget revir, är nog jätteviktigt för de flesta människor, och det behovet försvinner inte bara för att det finns fler barn i familjen. Det viktigaste för varje barn är väl nog att bli sedd som en unik individ och möta respekt för sina privata egenskaper och gränser. Så utgå från att varje barn vill vara lika unik som du fick vara, och behandla dem därefter. Då uppstår också i bästa fall syskonskap, men det ska de kanske få skapa själva.

Får jag svara fast jag inte...
Skrivet av Superwoman på besök
...hör hemma på det här snacket? Jag har en lillasyster som är 20 månader yngre än jag. Vi hade egna leksaker men förväntades låna ut dem till varandra. Fast jag minns inte att det var någon stor sak vilka saker som var vems. Vi hade ganska mycket likadana saker (inte när min syster var bebis förstås men när vi blev större). I och med att vi var så jämnåriga och alltid lekte tillsammans hade det ju varit konstigt att ge oss helt olika leksaker. Men vissa saker hade bara en av oss och ja, då var det så. Då fick den andra be snällt att få låna (och den andra fick skäll av föräldrarna om hon var alltför ogin med att låna ut). Ytterligare andra saker var gemensamma. Som sagt, det kändes aldrig som något problem även om vi säkert gnabbades ibland om vem som skulle ha vad. Jag kommer från en stor släkt med många kusiner, kusinbarn, fastrar och mostrar, sysslingar och kusiners-föredettasambos-nya frus barnbarn osv osv. Så jag har aldrig känt någon äganderätt till farmor och farfar eller andra släktingar utan dem fick jag självklart dela med äldre kusiner och andra släktingar. Och syskonen förstås. Att man skulle kunna ha en EGEN farmor har jag aldrig ens tänkt tanken på förrän jag läste ditt inlägg... (fast det verkar inte så värst lockande, då måste man ju avstå från alla de andra släktingarna bara för att få vara ensam med farmor - nej, det låter som ett sämre alternativ!) Sen det där med att man gärna vill ha sina gamla leksaker kvar, ja det kan faktiskt vara ett problem. Jag har inte kvar särskilt mycket av mina eftersom de ärvts och slitits ut av småsyskon, kusiner, kusinbarn och andra små anförvanter. Men ett par "dyrgripar" med särskilt stort affektionsvärde har mina föräldrar sett till att spara och det är jag glad för. De sakerna har mina barn nu.


Tillägg:
Skrivet av Superwoman på besök
...det här snacket är väl inget bra ställe att ställa den här frågan, om du vill ha ett svar som är representativa för genomsnittet? På det här snacket har ju många medvetet valt att skaffa bara ett barn och det kan ju ha sin grund i de egna erfarenheterna av syskonskap. Om du vill ha svar från såna som har positiva erfarenheter av syskonskap har du antagligen större chanser att få napp på t.ex. "tätt mellan barnen" eller "4 barn +" ... för det är väl på såna snack vi oftast hamnar, vi som faktiskt mest har positiva erfarenheter av våra syskon! Inte här :-)

Här inne...
Skrivet av Anna Málaga
..är vi ettbarnsförälder av väldigt olika orsaker. En del har negativa och andra positiva erfarenheter av syskon, men det är sällan det som gör att man blir ettbarnsförälder. Snarare är det kanske sâ att man vet att syskon inte _automatiskt_ mâste vara nâgot positivt. Mânga här inne har inte fler barn av medicinska skäl. Men visst, hon fâr säkert fler svar pâ syskonskap....

Tack för
Skrivet av Sandra
svaren. Jag tror att jag fick tillräckligt med svar här för att fundera vidare ändå.


En syster som är 2 år yngre
Skrivet av Sofia m Pamela
Vi hade också dit mitt och vårt. Det som var rikgtigt tråkigt vara tt jag som 2 år äldre aldrig fick känna mig som storasyster. Vi fick alltid samma saker.När jag fick skridskor fick hon det också. Aldrig fick hon vänta 2 år på "sin tur". Det tyckte jag ofta var jobbigt eftersom vi blev behandlade som om vi vore tvillingar. Att vi är 2 helt olika individer som är totalt olika i sättet gjorde att vi bråkade rätt ofta. Vi kan fortfarande inte förstå oss på varann men ändå skulle jag inte villa vara utan min lillasyster. Vi har också haft mycket kul tillsammans och man får ju lära sig att umgås med någon men inte skulle valt till bästa kompis.

Lite OT fråga från ett ensambarn

Det är 2 âr mellan oss..

håller med.

visserligen av olika kön men

se individen

Får jag svara fast jag inte...

Tillägg:

Här inne...

Tack för

En syster som är 2 år yngre

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information