Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Deprimerad tonåring

Skrivet av weetos
Vet inte om jag skriver på rätt ställe, har varit och tittat på känsliga snack men tyckte varken problem eller åldrar stämde. Såå, jag testar här!
Vi har en 16-åring som är deprimerad tror vi, har fått svar på prover från läkare som säger att han är frisk (njurar, lever och ämnesomsättning m.m)Han har en kropsstemperatur som ligger mellan 35-37 grader.
Har telefontid på måndag med läkaren, fast jag mår så dåligt av detta att jag varken kan äta eller fungera överhuvudtaget känns det som.Vill helt enkelt skriva av mig, och hoppas möta föräldrar i liknande situation!

Han har många kompisar som bryr om honom som tur är, fast hur länge orkar de?
Han är en sportig kille, som har satt en enorm press på sig själv (tror vi)
Han har ingen aptit, kanske därav hans kroppstemp?
Han började gymnasiet och det var en stor omställning för alla, fast detta började innan gymnasiet?
Har alltid varit en mjuk och fundersam kille..
Känns inte som det är droger inblandat, har aldrig hittat nåt och han är nästan alltid hemma. Sitter framför datorn och stirrar, eller ligger i sängen och vrider och vänder på sig.
Blek, håglös oh, det gör så ont i mammahjärtat, har försökt prata med honom men han bara fräser då. Kände igen nåt som en annan skrev längre ner på sidan här. Han klarar inte att ta tag i det som är obehagligt, så fort det blir lite jobbigt så flyr han.
SÅ här irrar tankarna varje dag.

Rörigt detta blev men hoppas att ni förstår och har orkat läsa allt ändå!


Svar på tråden: Deprimerad tonåring

Hej...

Skrivet av  Smålandsmamman
Tycker det du skriver låter som våran 14-åring. Har dock inte tagit det som tecken på en depression. Tror att majoriteten av tonåringar beter sig på detta vis. Sitter hellre o pratar med kompisarna genom datorn än cyklar hem till dem...Ända gångerna de cyklar ut är när någon behöver hjälp med sin dator eller de ska låna något spel av varann.*L* Fräser det känner jag oxå till, mest är det åt mig för jag tjatar så mycket om allt enligt sonen. Oftast går det bättre om pappan pratar med honom.
Jag tror inte du behöver oroa dig över din son. Han är ju uppkollad av läkare o alla prover var ju bra så beskedet på måndag är säkert positivt.Du kan ju även ta o prata med skolsköterskan på skolan som är van vid att möta tonåringar o deras problem. Hoppas allt löser sig för Er till det bästa.
 

tack..

Skrivet av  weetos
för svaret, men tyvärr har han gått över den "vanliga" tonårsdeppen tror vi. Det har på nåt sätt skenat iväg. Kan inte förklara riktigt men du vet när man har "den där" magkänslan av att nåt är jättefel!?
Har försökt prat med honom nu idag, och förstår att han behöver prata med nån annan än sina föräldrar.
När man blir sån som han är nu,sömnproblem, apatisk och äter ingenting, orkar inte ens svara när vi pratar med honom så är nåt fel. Den enda lilla gnistan som finns kvar det är när han håller på med sin sport, men även där ser vi tendenser till att allt inte står rätt till.
Man ser hur ångest fylld han är, och det måste få komma ut någnstans.
Nu när jag läser inlägget jag skrev i morse ser jag hur förvirrat jag har skrivit =)
Tack för dina uppmuntrande ord!
Skall ta tag i detta, och det känns mycket bättre efter att jag fått skriva av mig. Tack också för att nån lyssnade =)
 

Hej igen...

Skrivet av  smålandsmamman
Håller med om att man kan få en magkänsla om att något är fel. Det är väl det som gör att man är en bra förälder som verkligen ser o känner sina barn. (Sug åt dig berömet det behöver du)
När jag läste ditt svar så håller jag nog med dig om att något gnager din son....är det i skolan det är fel? eller är det pressen i hans idrottande? (är själv tränare o vet hur en del resonerar inom ungdoms idrotten tyvärr)eller är det tjejrelationer som är problemet? Ja det är mycket man ska igenom här i livet.
Har själv inte någon erfarenhet men om vi skulle fått detta problem hemma så skulle jag nog kolla upp vad skolan har att erbjuda för samtals hjälp. Eller så kanske du vet om din son har bra kontakt med någon tränare inom hans idrott som kan lirka ur honom vad felet är. Jag skulle kollat upp vilka vägar man har att gå innan jag tagit upp det med min son. Skulle dock ej ha pratat om hans problem för mycket utan hans vetskap.
Hoppas allt går bra för Er. Skriv gärna fler gånger här jag lyssnar gärna på dig o kanske kan ge lite tröst ibland.
Kram...
 

Lita på magen!

Skrivet av  Pojkmorsan
Du ska lita på din magkänsla! Om du tror att något är galet, så är det galet. Jag tycker inte heller det låter som "vanligt tonårsdepp", utan det ligger nog annat bakom. Sök hjälp! Börja med skolpsykolog eller kurator, tycker jag. Hans tränare är väl också bra att prata med.
Visa att ni finns där. Även om han fräser. Sitt på sängen och var tyst. Håll honom i handen om han tillåter det. Får du krama honom? Hålla om honom? Gör det i så fall. Mycket, ofta, länge, hårt. Så han känner att ni finns där för honom i alla lägen.
Kan du prata med nån av hans kompisar? Vad tycker de? Har han förändrats? Är han olyckligt kär? Om du förklarar för dem att du är allvarligt orolig för honom, så tror jag kompisarna pratar.
Kan du prata med nån kompis förälder? Kanske har nån kompis sagt nåt till sina föräldrar?
Du måste luska och dra i alla trådar.
Gör nåt kul ihop. Vad gillar han? Gå ut och äta? Gå på bio? Hyra film? Resa?
Lycka till och hör gärna av dig igen och berätta hur det går!
 

svarar till er båda

Skrivet av  weetos
det gick inte att svara mer under "pojkmorsan" så det får bli så här, eller hur gör man, börjar man om?

Tack för era svar åter igen, känns jättebra.*ler* Har alltid litat på magkänslan när det gäller ungarna. Vill bara tala om att jag talat med läkaren idag och han har skickat remiss så att pojken skall få prata med någon, det känns jätte bra!
Men...han ville medicinera honom också...det känns inte riktigt lika bra. Fast han förklara att det inte var någon vanebildande tablett så är jag skeptisk..hm!

Men har beslutat mig för att det antagligen inte kan bli sämre, i alla fall inte just nu. Får väl försöka gå på magkänslan där med.

vill också säga att vi som föräldrar aldrig har "pressat" honom, varken i idrotten eller skolan, är nöjda med ett G just för att vi inte vill sätta press. Sedan är det så att bl.a hans pappa är tränare för honom.

Han har pratat med en kompis, och tycker det känns bra! Blir det värre än vad det är så tänker jag prata med kompisen och tala om hur orolig jag är.
Vi försöker hitta saker som är roligt för honom just nu, har beställt en resa för att åka skidor, vi behöver nog det allihop!
Har säkert inte svarat på alla frågor men sitter på jobbet och nu är rasten slut, tiden räckte inte.

Tack och tack igen för att ni lyssnat, det var verkligen skönt att få "prata" med folk man inte känner eller som känner pojken! *ler*

Kram till er!
 

Medicin

Skrivet av  Pojkmorsan
Min kompis son, som var depromerad, fick Cipramil ("Lyckopiller") och det blev en enorm skillnad. Så jag tycker din son ska ta det under en period. Man blir absolut inte lycklig utav det, men det kapar de värsta dalarna, om du förstår hur jag menar. Jag har också en kompis som ätit det. Det är inte beroendeframkallande, och det gör stor skillnad, så var inte så rädd att testa!
Min kompis son (han som fick det) påminner faktiskt om din. Med medicin, en kontaktfamilj och han själv vuxit till sig lite, så är han en helt annan killa idag!
Många styrkekramar till dig!!!!
 

Har läst på nu

Skrivet av  weetos
Zoloft, heter tabletterna och ges ofta till ungdomar som är deppiga. Jag har läst på om detta och han har redan börjat ta dom. Så vi hoppas verkligen på det här.Det värsta är att de två-tre första veckorn kan ångest och depp-symptom förvärras för att senare bli bättre.
Tack igen för svar!