Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hjälp *gråter* (lång)

Skrivet av Anna
Min dotter är 3 år och 2 månader. Hon har alltid gillat att gå till dagis och det har aldrig varit problem att komma iväg på morgonen. Jag och min man har turats om att lämna och hämta. Nu är jag sjukskriven på heltid, så min man lämnar och hämtar på dagis. Nu funkar det inte alls. Min dotter gallskriker, ropar på mig och tårarna sprutar när det börjar bli dags att gå till dagis. Hon skriker att hon inte vill gå. Det värker inuti mig när jag ser henne så ledsen! Hon vägrar att klä på sig ytterkläderna. Jag är alltid väldigt noga med att hålla fast vid det jag säger, att ett nej är ett nej och så. Men i det här läget känns det hopplöst. Det spelar ingen roll vad jag säger.
Jag och min man blir så himla ledsna så att det känns som om vi bara vill sätta oss ner och gråta när det händer. Hur kan vi komma ur det här? Hur kan vi undvika att det blir så här så att vi inte behöver vakna med ont i magen varje morgon?
Svar på tråden: Hjälp *gråter* (lång)

Jag tror att

Skrivet av  Lotta
det inte har någotnting med din sjukskrivning att göra. Snarare har din dotter kommit in i trotsåldern. Mitt barn är exakt likadant just nu. Kolla in i trotsåldersnacket där finns säkert en massa råd ocsh stöd.
 

Jag tror...

Skrivet av  Betula
... att dottern kan känna av att något är annorlunda i och med din sjukskrivning. Vardagen har ju rubbats och kanske är hon inte lika motiverad att gå på dagis när du är hemma? Går det att backa några steg och göra en "miniinskolning"? Är du bunden till hemmet eller skulle du kunna lämna och/eller hämta någon dag? Benhård konsekvens när barnet plötsligt reagerar på ett nytt sätt känns för mig personligen inte som en riktigt trygg väg att gå, jag tycker du ska lita på din känsla att dottern behöver något lite extra just nu. VAD det är kan jag inte veta, men jag tror definitivt INTE att hennes dagislust blir större av de här jobbiga konflikterna. Och det måste väl vara det som är syftet ändå - att hon ska få lusten tillbaka?

Skriv gärna lite mer om er situation så blir det lättare att fundera kring det hela.
 

Just det där med..

Skrivet av  Anna
..känslan man som mamma känner när ens barn inte är som vanligt kontra att man vill "uppfostra" på rätt sätt, det är ingen lätt kombination. Jag vill hålla fast vid rutiner och det jag säger, men till vilket pris? Ett barn som är 3 år vet väl i stort sätt vilka "regler" som gäller? Spelar det då stor roll om man ruckar på det om man märker att barnet vill något annat? Sånt här tycker jag är jätte-svårt! Men även om jag nu skulle rucka på något i rutiner eller så, hur ska jag lösa detta? Min man måste jobba, jag måste vara hemma och kan inte pga att jag är sjuk ha min dotter hemma ensam.

Jag vet inte vad detta beror på. Är det trotsålder? Är det att jag är hemma? Det är också så att min dotter på grund av en sjukdom hon har, har varit hemma under stora delar av december samt fått en ny medicin.

 

En sak till..

Skrivet av  Anna
Som du skriver Betula, så vill jag ju absolut att hon ska få lusten för dagis tillbaka. Jag hoppas också att det kan bli så i och med nästa vecka då det är "vardag" igen och alla fröknar och barn är tillbaka på dagis som vanligt.
 

Ta det lite lugnt!

Skrivet av  Betula
Om hon varit hemma ganska mycket under december så är det inte så konstigt om hon reagerar, tycker jag - fast jag blev själv mycket överraskad då vårt första barn reagerade med gråt och skrik efter vår första sommarsemester under dagistiden, han hade ju ändå gått ett helt år redan då. Men i hans liv var förstås ett uppehåll på ett par månader jättemycket och gjorde stor skillnad. Vi löste det med att backa lite, betrakta honom som lite av nybörjare igen och hälsade på på dagis ett par gånger, stannade kvar med honom ett par timmar och gick hem med honom sen. Och vad jag minns så hjälpte det fint - vi tog hans känslor på allvar samtidigt som vi varligt visade honom vägen på nytt.

Det du skriver om konsekvens och rutiner och hur viktigt det är, är mycket riktigt sånt som man kan hamna i hetsiga diskussioner kring. Personligen är jag av uppfattningen att ett barn mycket väl kan hantera vissa vardagliga inkonsekvenser - medan andra är av uppfattningen att man inte ska ge lillfingret för då tar de hela handen, vilket i ert fall skulle innebära att dottern aldrig någonsin skulle vilja gå till dagis om hon någon dag fick stanna hemma när hon är ledsen och visar att hon verkligen inte vill. Jag kan inte säga vad som är absolut rätt och fel - jag vet bara att mina egna ungar INTE reagerat på det sättet. Det har hänt att en ledsen treåring fått följa med mig och lillsyrran hem igen när jag varit föräldraledig - nästa dag, när han kände sig stabilare och fått tanka lite extra föräldratid och trygghet, känt sig sedd och bekräftad i sin känsla, så var det inga problem alls.

Lita på er känsla och luska lite med dottern om möjliga vägar och om vad det är som känns jobbigt just nu.
 

Tack Betula!

Skrivet av  Anna
Ska försöka ta det lite lugnt och hoppas på att nästa vecka går bättre. Tack för att jag fick "prata" av mig och för att du "lyssnade"!
 

Orkar du följa med till dagis?

Skrivet av  Lena_O
Vet inte vad du är sjukskriven för, men om ni går till dagis alla 3 så går det säkert lättare. Så kan pappa hämta själv sedan. Om du kan alltså.

 

Tveksamt...

Skrivet av  Anna
Och även om jag skulle kunna det så undrar jag om det blir bättre. Jag tar hellre en konflikt av det här slaget hemma än på dagis. Det gör vi nog alla 3.
Jag hopppas att det nu kommer en mer "normal" vecka och att det blir bättre då. Håller tummarna iallafall! Jag känner mig iallafall lungnare idag än vad jag gjorde för ett par dagar sen.
 

Artiklar från Familjeliv