Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vad innebär frivillig placering?

Skrivet av Vanmakt
Min tonåring och min sambo har aldrig kommit överens nåt vidare. Det blir bara värre.
Nu har tonåringen sagt att fosterhem vore bättre än att bo med sambon.
Vad ska jag göra? Kan tonåringen flytta hem när h*n vill eller inte?
Vet ju att man egentligen ska akta sig för soc, men tonåringen menar allvar.
Svar på tråden: Vad innebär frivillig placering?

Svar

Skrivet av  Oxå soc.
Frivillig placering är en placering i annat hem med stöd av Socialtjänstlagen. Det innebär att föräldrarna själva ansöker hos socialtjänsten om att få bistånd till placering av sitt barn. Är den unge över 15 år har h*n rätt att vara s k egen part dvs den unges egen vilja väger tungt. Självklart skall den unges åsikt vägas in även om h*n är yngre än 15. Att placera utifrån Socialtjänstlagen är den i särklass vanligaste insatsen soc jobbar med. Tvång (=LVU) är en bråkdel av alla placeringar som görs på ett år. Föräldrarna kan också göra en s k privatplacering dvs komma överens med en familj föräldrarna anser vara lämpad att ta hand om barnet och föräldrarna ersätter då den familjen privat av egna medel, men även denna variant kräver att socialnämnden lämnar ett s k medgivande till att den unge får placeras. En utredning om mottagande familjens lämplighet genomförs. Var 6:e mån så länge placeringen fortsätter, måste soc göra en uppföljning hur barnet har det och socialnämnden skall göra ett s k övervägande om placeringen skall pågå ytterligare tid.
 

Släng

Skrivet av  mm
ut sambon istället....
 

oj

Skrivet av  sofia
vilket svar? Tonåringar kan ha väldigt svårt att aceptera att man gifter om sej eller bor sambo.
Men en tonåring kan ju inte syra de vuxnas liv helt.
Om några år är tonåringen vuxen och bor i eget boende.
Ska hon då behöva skilja sej om de nu varit gifta.
En sambo eller äktenskap ska väl om det fungera vara en livskamrat livet ut eller?

På din fråga så kan du prata med soc kankse kan de i samtal med din tonårnig reda ut varför h*n inte vill bo hemma. Och h*n kanske ändrar sej.
Visst man ska ta väl hand om sina barn men det är inte meningen att barnen ska styra över föräldrarnas liv.
 

visst

Skrivet av  mm
det kanske var ett konstigt svar. men man kanske borde fundera på om förhållandet alltid varit dåligt varför hon inte gjort nått.. Jag skulle ärligt fundera på vad som var viktigast att mitt barn mådde bra eller inte. Barnet vill ju hellre flytta till fosterhem än stanna hemma... Barnen är det viktigaste vi har. och på henne lät det som att hon övervägde att dumpa över barnet på samhället för att hon ska få förhållandet med sambon att fungera.. livspartner eller inte ens barn bör väl gå före??
 

jo

Skrivet av  sofia
visst förstår jag. Vi här har ju inte alls hela bilden. Vad det beror på ,därför kan vi igentligen inte ge råd heller. Normala tonåringar som mår bra brukar ju gå att prata med,och de vuxna kan tillmötes gå deras önskningar till vis mån.
Det var därför jag tror det är bra om de tillsammans pratar med socialen.
 

Mer om oss

Skrivet av  Vanmakt
Jag slänger gärna ut karln, har inga känslor för honom knappt. Han är far till de fem yngre barnen och kanske därför något vänligare mot dem. Men tonåringen har uttryckligen bett att få slippa bo med honom.

Själv vill jag separera men han vägrar fatta och eftersom jag anser situationen helt ohållbar, framför allt för tonåringen, så undrar jag om tillfällig, frivillig placering vore en kortsiktig lösning tills jag blivit av med sambon?
Det vore för att ge tonåringen lite lugn och ro tills vidare, han är den som blir sämst behandlad.
 

hej vanmakt

Skrivet av  sofia
Låter som en jätte jobbig situation du har.
Tycker i alla fall att du ska prata med socialen.
Det finns familjerådgivare i komunen du kan ringa.
 

hej vanmakt

Skrivet av  sofia
Låter som en jätte kämpig situation du har.
Jag tycker ändå att du ska vända dej till föräldrarådgivning i komunen för hjälp i hur ni ska göra.
 

Lite om risker

Skrivet av  Camilla
Uhhuhhuhh vilken jobbig situation! Jag förstår att både du och tonåringen skulle må bättre med något annat arrangemang en tid. Men jag tycker ändå att det är klokt att tänka sig för två gånger innan man kontaktar soc. Om du bara kan hitta nån annan lösning.
För det första, för att socialnämnden (som fattar beslutet) ska gå med på att placera en tonåring i fosterhem, behövs det i de flesta kommuner att de biologiska föräldrarna verkligen utgör en olämplig uppväxtmiljö för tonåringen. Familjehem kostar ju kommunala pengar. Så om du vill att tonråingen ska få komma till fosterhem får du vara beredd på att socialsekreterarna både i samtal och i officiella papper beskriver er som urusla föräldrar, de måste helt enkelt hitta allvarliga fel. Pallar du för det? Och vad innebär det för din och tonåringens relation?
Sen finns det risker som man får tänka på:
Om tonåringen själv vill flytta tillbaka hem kan det vara möjligt. Men om du själv märker att tonåringen har kommit till ett fosterhem som inte alls är bra för honom/henne (att de är fosterhem är ingen garanti att de är lika bra på att ta hand om tonåringar som du) och själv vill ha hem henne/honom men h*n inte vill, då är chanserna små. För när då soc har kommit fram till att ni är usla föräldrar och tonåringen själv säger att h*n vill bo kvar där h*n är, då är det rätt så troligt att soc gör (eller åtminstone försöker göra, och oftast lyckas) den frivilliga placeringen till en LVU-placering, d.v.s. placering mot föräldrarnas vilja. Så när tonåringen en gång bor i fosterhem, förlorar du inflytandet och allt beror på henne/honom. (I praktiken är det så, lagen säger nåt annat.)
Den andra risken är att när nu soc har kommit fram till att ni är dåliga föräldrar, de också börjar undra hur dina andra barn har det. Så de kan starta en utredning om dom också. Och som du väl har märkt redan på den här sajten, vet man aldrig vad en socutredning kan komma fram till, viss risk finns det att dom tycker att de andra barnen också behöver familjehem.
Hur stora riskerna är går ju inte att säga, men de finns. Visst kan det komma något gott ur en sockontakt också. Blir det inte fosterhem, så kanske tonåringen får en kontaktperson som hjälper honom/henne hantera situationen, till exempel (och inte bara håller med om allt som tonåringen säger, vilket en del socpersoner gör). Men eftersom jag själv började med att kräva en frivillig placering av en tonåring och slutade med att sörja en tonåring som försvann helt, skulle jag ändå undra - finns det inte nån annan möjlighet? Släkt? Vänner? För tillfälligt boende. (Jag har haft kompisar som gjort så - utan att någonsin anmäla det till soc.)