*Supersvammelvarning* *LÅÅÅNGT!!*

Supersvammelvarning LÅÅÅNGT!!
Skrivet av	MsK
Detta började som dagboksanteckningar, men jag kan lika gärna publicera det här eftersom det är andras tankar och erfarenheter jag är ute efter. Att diskutera med sig själv kan för all del ge mycket, men kan bli väl enkelspårigt ibland! Saker händer med mig. Jag tror det började med Asienkatastrofen. Den påverkade oss alla. Själv har jag ingen anhörig eller ens känner någon som har det, ändå ägnar jag mig ständigt åt självplågeriet att sitta och söka efter försvunna, att betrakta uppsvällda, ruttnande kroppar och försöka hitta något klädesplagg, ett smycke eller vad som helst som skulle kunna ge någon förtvivlad människa insikt. Att jag självplågar mig såhär är inget nytt jag har alltid gjort det, jag läser sidorna om bortgångna barn, deras sjukdomar, begravning, mödrarnas berättelser... Jag har läst fruktansvärda saker om brott begångna mot barn, av just deras föräldrar. Jag läser om djurplågeri och ser på bilder och filmer om det på internet. Och det gör så ont i mig, så fruktansvärt ont!! Förr fylldes jag åtminstone av hat mot människorna som begår dessa brott och det var enklare, men nu drabbas jag bara av den tyngsta sorg. En sorts världssorg. Alla dessa plågade, alla dessa plågare... Smärtan kommer till mig, jag söker mig ju till den av nån anledning, och den vrider runt som en kniv i mig. Jag tror ändå att det finns ett skäl till allt som sker och kanske är detta självplågeri en del av min utbildning. Jag tror mig förstå. Jag tror mig kunna se röda trådar och finna svaren som så många söker. Det känns mitt i allt elände, trösterikt att ha funnit lite visdom under åren. Om tio år kanske jag har helt andra svar. Att växa gör i sig ont. Att lämna det gamla bakom sig och ta till sig något nytt, kan vara smärtsamt. Det var smärtsamt att sluta tro på Bibelns Gud och att ta till sig det som Bibeln och de kristna förkastar. Det var smärtsamt och skrämmande att läsa de Gnostiska evangelierna. Faktiskt så rörde de runt så mycket i huvudet och hjärtat på mig, att jag lade in dem i ett skåp och lät dem ligga där i månader. Var närapå rädd att titta på dem! Men sedan det smält in, kunde jag börja studera dem igen. Nu läser jag Evangelium för en ny tid och ännu en gång rörs det om i grytan. Nu är det inte särskilt smärtsamt faktiskt för här talar Jesus om en GOD Gud, en Gud sådan som jag numera föreställer mig henom. Lätt att ta till sig för mig, betydligt lättare än Bibeln, Koranen osv osv.. Jag begriper, jag förstår (nästan) precis och tänker likadant själv. Stämmer denna boken så kan jag ju bli superkristen här och nu! :-) (Nån som läst?) Efter att ha legat i andlig dvala i månader, kanske pga trötthet, tidsbrist eller bara ointresse, så börjar jag tydligen vakna igen. Det var väl tid för det helt enkelt. Det gamla ska smälta in och vi ska ju inte bara titta inåt något jag periodvis gör nästan för mycket. Om en kort tid börjar vardagen med skola och dagis och tider att passa, så då blir det väl inte så mycket grubbla, fundera och forska på en tid igen. (Hoppas jag, för det skulle innebära att jag inte skötte skolan.) Samtidigt som dessa tankar börjar snurra i huvudet på mig, så kommer det som ett brev på posten varenda gång yttre händelser också; små hyggliga spökerier, oförklarliga ljud i huset, känslan av närvaro.. Ökar min känslighet under dessa perioder eller händer det helt enkelt mer omkring mig FÖR ATT jag är inne i en period? Jag känner en önskan att meditera men känner mig för ovanlighetens skull inte trygg. Jag tror på själens oförstörbarhet, men vill ändå inte titta djupare just nu pga otrygghet och kanske svaghet. En svag rädsla förföljer mig hela tiden, en känsla av att jag är åtkomlig och för öppen, vilket jag varit förr. Det var en evighet sen jag jordade mig ordentligt, har liksom inte känt nåt behov. Vad har hänt med vissheten och beskyddet jag alltid kände? Så försvinner saker här också, för att sedan dyka upp igen. Ska jag bli rädd för mig själv eller har vi verkligen lånare i huset?? I förrgår var det en äppelpaj som var spårlöst försvunnen från kylskåpet. Jag flinade gott åt min egen senilitet då jag sökte igenom kylen, svalen, skafferiet och för säkerhets skull även frysen. Trots att min sambo var tvärsäker på att den legat i kylen på morgonen, precis där jag mindes att jag lagt den. Så när jag stod där och uppgivet rotade runt sa jag högt: "Det var jag och mina tjejer som skulle ha lite mysigt runt den där pajen, och jag tycker det är fräck om den bara ska försvinna för oss." Jag lämnade köket och ställde en bok i bokhyllan i vardagsrummet, återvände till köket där står pajen mitt på diskbänken, hur synlig som helst!! Kanske är jag mer än lovligt snurrig i huvudet, för jag har inget som helst minne av att ha ställt den där själv. Och OM jag har det, så borde jag väl för 17 ha sett den tidigare!! Barnen var ute och lekte under hela min pajjakt, så de är oskyldiga i alla fall den här gången. --- Jag var i hemstaden under nyår och träffade gamla vänner. Insåg hur nyttigt det var för mig att se lite folk ibland, (lever som en eremit ungefär) och kom att tala om det andliga, såsom en viss kvinna och jag oftast gör. Väldigt lite hann vi med, men ändock tillräckligt för att jag ska se den röda tråden. Hur saker och ting faller på plats, saker som får mig att inse att just nu är det tid för andlighet, funderingar, utveckling.. Lina, också dig har jag tänkt mycket på, på sistone. Ska du ge mig något jag behöver tro, eller vise versa? Ska kontakta dig eftersom något säger åt mig att göra det. Mitt speciella barn, min 3-åring, har börjat tala om hur hon ska bli stor och jag ska bli liten igen. Precis som jag gjorde med min mamma då jag var liten. Hon grät en skvätt och sa att hon inte ville att jag skulle bli gammal och dö. Hennes ord får mig att undra hur det var tänkt från början, innan jag gjorde vissa val som kanske inte helt stämde överens med den bana jag var ämnad att gå. Bäst jag förklarar. Jag har alltid vetat att jag ska dö relativt ung, kanske runt de 40. En sierska sa för ett par år sedan något som träffade mig rakt i hjärtat. Att jag i liv efter liv förlorat mina barn, kanske tom dödat dem själv någon gång, och att jag i detta livet därför bestämt mig för att nu ska jag fan klara det, nu ska jag ge moderskapet allt och barnen ett gott liv!! När jag var barn och ung, sa jag att jag inte skulle ha några barn alls. Vid vidare eftertanke skulle jag kanske ha ett barn. Sierskan sa att det var inte riktigt meningen att jag skulle ha alla de här barnen, det var ju egentligen andra saker jag kommit för att gör. Men valet att vara mor till många är mitt och jag kommer att hinna med det andra senare. Om hon menade i detta liv eller ett annat vet jag inte. Att lyckas med barnen är ju i vilket fall också oerhört viktigt om man som jag tror på balans det du inte klarar/löser denna gång, får du chans att lösa nästa. Var jag en mördare en gång, blir jag kanske mördad en annan. Nu känner jag mig övertygad om att jag ska bli gammal. Det var troligen inte meningen från början, men nu när jag är mor, så ska jag få se dem växa upp troligen får jag lära känna barnbarnen också. Och vem vet, kanske hinna med det jag kom hit för egentligen? :-) Mitt minsta barn, en leende flicka på 6 månader, hade jag "konstiga" känslor inför. Av erfarenhet vet jag att det berodde på en dålig förlossning. Två av hennes syskon har jag älskat otroligt innerligt från första stund och förälskelsen har varit alltigenom härlig. Man har velat ha den lilla intill sig hela tiden och njutit av varje ögonblick. Med denna lilla minsta var det annorlunda. Inte så att jag inte älskade henne, men hon var inte alls lika självklar och lätt att ta till sig.. (Någon som förstår?) Men efter att ha sett alla dessa plågsamma bilder på små barn på de där Asiensidorna, så känner jag kärleken flöda på ett nytt sätt. Jag tar den lilla intill mig, omfamnar det mjuka hullet, ser de rosiga kinderna och möts av ett lyckligt leende. Min kärlek och tacksamhet gör nästan ont!! Jag vet inte vad det är jag behöver (Men några av hade väl sagt psykolog om jag inte nämnt det här) och kanske är det så enkelt att det är just detta skrivande som hjälper mig. Fast just nu känns det inte så. Detta har hänt mig förut. Ibland draaar det andliga i mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Ibland blir jag alldeles till mig av glädje och vill ut och yla åt fullmånen och ligga med trynet på Moder Jord. Ibland, ja bara en gång har det hänt som tur är, att jag drabbats av den svartaste sorg så jag knappt orkat leva. Själens mörka natt eller vad kallas det? Så djupt är jag absolut inte nu, men ändå.. Lite ont gör det.
Svar på tråden: Supersvammelvarning LÅÅÅNGT!!

Råd
Skrivet av Been there
Du skulle nog behöva prata med BVC-psykologen. Säger detta av egen erfarenhet och i all välmening. Det verkar på ditt inlägg som om du har mycket tankar och funderingar som du borde spegla hos någon. Lycka till + Kram!

Hehehe
Skrivet av MsK
Näe du, det är inte i närheten av de behov jag har, men tack ändå! Det här är liksom en helt annan avdelning.


ler För att vara en öppensinnad person...
Skrivet av Vind
...så är du ovanligt konservativ och fast rotad i dina föreställningar -varför så rädd för psykologer? undrar uppriktigt

Svarar gärna
Skrivet av MsK
Jag har prövat tre olika, både som barn och vuxen, så jag talar inte utan erfarenhet. Att prata och prata och prata med en människa som nickar och har betalt för det, ger mig absolut ingenting - inte ens när jag är deprimerad. Nej jag behöver någon att _byta_ erfarenheter och tankar med, ingen totalt främmande, utbildad nickedocka (förlåt alla psykologer, jag vet att ni behövs!) som bara ska lyssna på mig. De är nog bra för vissa, men mig har det aldrig hjälpt att ösa ur mig enkelsidig "kommunikation".

Du vill altså inte bli lyssnad på...?
Skrivet av Även orkanen är ett slags Vind
Jag tycker mest det verkar som att du krampaktigt håller fast vid en skör bild, för det du fullkomligen skriker efter är ju bekräftelse. Jag menar inte att du prompt måste gå till en psykolog, däremot är jag hjärtligt övertygad om att dina problem inte ligger på det andliga planet. Du vill _byta_ erfarenheter säger du, älta kallar jag det! Sålänge du vägrar att se och än mindre ta i det som _egentligen_ fattas dig så står du kvar på samma fläck. Trivs du på den fläcken så är det ju jättebra, annars är det ju mindre bra... Precis som "been there" skriver tror jag det är, du behöver våga spegla dig -verkligen SPEGLA, inte blunda och söka få din egenhändigt hopknåpade bild bekräftad.


Ja du Vind
Skrivet av Bottenkorkade MsK
Jag vet ärligt inte var i ovanstående jag skrikit efter bekräftelse, då alltihop för mig bara var en lång brainstorming och inget annat. Håller fast i nån skör bild..? Näe tvärtom, jag skriver att det gör ont att växa. Menar du nåt annat? Ältar kanske jag gör, jag vet att jag skrivit en liten del av ovanstående tidigare, om det nu är det du syftar på. Men alla här inne har ju inte funnits här i flera år. Visst byter man erfarenheter och tankar när man talar med någon här inne, och inte bara här. Men psykolog... Det förutsätter i första hand att man har en aning tilltro till att denne ska kunna hjälpa till. Inte är de gratis heller!:-) Mina "problem" ligger både på värdsliga planet och andliga. Jag tror nog vi kan kalla in väldigt mycket om inte allt, i det andliga, men det är kanske en annan historia. Eftersom jag stundom är en grubblare, så står jag inte på samma fläck. Eller hur menar du? Bryta upp och förändra rent fysiskt skulle jag ju kunna, men det är väl inte så du menar..? Var tror du mina problem ligger? Vägrar se vad? Jösses, jag tycker ofta jag ser alldeles för mycket och önskar ibland jag kunde sluta mig en aning, både för egen del och andras. Ibland vore det skönt att bara lalla fram här i livet! Så undrar jag vad du menar med just "spegla", det måste vara nåt viktigt? Det är som sagt inte bekräftelse jag söker, då hade jag väl gått till psykolog för länge sen. (Ja, måhända har jag dålig erfarenhet av dem.)

Nej alla här inne har inte varit här i flera år...
Skrivet av Vind
...men ärligt talat, eftersom du talar om samma saker fortfarande har det ju uppenbarligen inte gett något. Eftersom du fortfarande har ett behov av att byta och bearbeta _samma_ erfarenheter kanske det är dags att byta taktik? När byta erfarenheter övergår till ältande om än med olika människor tycker jag det tyder på att man egentligen inte är så intresserad av essensen i erfarenheterna utan snarare söker bekräftelse. I övrigt har jag inte mycket att tilläga, det skulle bara bli en tröttsam repetition av mina förra inlägg vilket inte känns meningsfullt. Men vad gäller spegla...det är _du_ själv som har svaren när det handlar om _dig_, du måste titta _själv_ på din egna spegelbild -vad sierskan eller någon annan sagt och inte sagt är totalt irrelevant. Det finns inga människor som är högre stående än dig själv, ju mer du letar desto mer kommer du stånga huvet i väggen. Och just nu inser jag att detta är en ganska exakt repetition av något jag skrivit till dig förut tjopp därför bryter jag den cirkeln här och nu och skuttar raskt i säng för ett par timmars sömn :-)

Jaha
Skrivet av MsK
då fattar jag faktiskt lite mer av vad du menar vad det gäller ältande. Tror jag förstår din syn på saken och varför du tycker jag ältar! Förstår om du och andra som varit här länge uppfattar en del av det jag säger som tjatigt - men - Dels går jag fortfarande och tror att alla har något att ge - jag fortsätter mitt sökande, utan att för den skull vara missnöjd med svaren jag fått - de HAR gett något! Men vår utbildning ska vara hela livet. Jag vill ha mer helt enkelt! Lära mig mer! Kan inte sätta mig med armarna i kors efter att ha pratat med första bästa. även om denne verkar tillhöra de visaste i världen. Dels så skriver jag faktiskt nya saker också, men öht mera sällan än tidigare. Som sagt, de andliga funderingarna och upplevelserna ligger ju stundom ganska nere, och tur är väl det. (Tror jag...?) Det du skriver om spegla håller jag med dig om - visst är det jag som har de sannaste svaren, åtminstone troligen. Jag tror inte blint på vad siare och andra säger om mig. Men jag använder deras ord som vägledning i många fall. Och icke att förglömma, ibland säger de sådant som känns oerhört rätt och riktigt, och då funderar jag mer på det. Som ett själsminne dyker upp, något de säger låter bekant, träffande... De säger mycket som inte känns relevant alls också. Men allt de säger är då rakt inte totalt irrelevant. Livet vore bra trist om man BARA lyssnade på sig själv! Håller med dig om att ingen är högre eller lägre än mig - jag har aldrig påstått det - men liksom jag är bra på vissa saker och kan hjälpa någon med dessa, så kan "någon" hjälpa mig med det jag är svagare på. Nog är det vist inrättat här i världen, att vi var och en är unik! Det är det jag menar med utbyte, det är därför jag kommunicerar. För mig är detta inte en exakt upprepning av tidigare samtal oss emellan, för jag har inte helt begripit vad du menat och jag tror inte du begripit mig rätt heller. Tror även jag fick även viss insikt om saker jag inte förstått tidigare. Tack Blåsten!


Snabba tankar
Skrivet av Missmu
Självplågeriet: Månne ett sätt att fly från de egna problemen, ett sätt att konstatera att det finns de som har det sämre vilket i sin tur ger en möjlighet att räkna sina egna välsignelser och se hur tursam man själv är. Eller ett sätt att gömma sig från de egna, mer vardagliga problemen. Kan det vara så? Du har dina barn, din livsluft hos dig. Nästa tanke hos mig är att du står inför en omprövning av ditt jag - kanske en titt i horoskopet skulle ge ledtråd. Kolla Saturnus, Uranus och Pluto. Inte läge för meditation, hitta lugnet i ditt inre på annat sätt när du är i balans med dig själv. Sist: Gud, som jag ser det i alla fall, är en god Gud som vill oss alla väl. Kanske lite långsam ibland men ändock en god Gud. Gud är ljus och kärlek. Hur du sedan väljer att tro, utöva din tro och predika har inget med bibeln att göra. Finn din egen väg. Hastar vidare.

Missmu
Skrivet av MsK
Ditt första svar var det bästa tycker jag, för det var nåt jag inte tänkt på. Jag har många gånger undrat varför jag ska "ta på mig" all världens sorger - så har jag inte ens vett att fälla en tår utan lägger allt inom mig. Jo visst har du helt rätt i att det är viktigt för mig med perspektiv och att påminnas om hur priviligerad jag är - jag mår bra av att känna mig ödmjuk och tacksam och rörd och liten och kärleksfull. Så har du måhända (tyvärr) rätt i att jag kanske även gör detta för att gömma mig från egna problem. Men vad har väl jag för problem, de är ju ändå rätt obetydliga? :-) I övriga två svar kan jag inte annat än hålla med dig. Vad det gäller horoskop är jag inte alls insatt (mer än huvuddragen hos de 12 tecknen då) och tycker det verkar tokavancerat för en som inte ens lärde sig pluttifikationstabellerna. Så vill du förklara mer ingående angående planeterna så är jag tacksam! Vad det gäller tro - javisst ska var och en finna sin väg till Gud.

Snabba svar igen
Skrivet av Missmu
Jo, rent generellt så kan man säga att Saturnus brukar återvända till den punkt där den befann sig när man föddes när man är i trettioårsåldern och då brukar det bli lite krisigt. Vem är jag? Vem var jag? Vart är jag på väg? är ganska vanliga frågor just då. Senare kommer Uranus och ställer till det och får en att vilja slå sönder det gamla och starta på nytt med nya värderingar. Pluto kan ju också leda till metamorfoser vid olika tidpunkter i livet. Dock inte så ofta. Förresten så tycker jag att man kan vara tacksam över att ibland kunna få gömma sig från sina egna problem. Själv har jag gått och varit väldigt bekymrad i flera månader nu men allt hemskt som har hänt på sistone har fått mig att räkna mina välsignelser:-)


Stulen tid för att svara
Skrivet av LoLA
Jag läste ditt inlägg för några dagar sedan och kände genast att jag vill ge dig någon form av svar- men jag är i samma situation som du. Med en bebis och andra större barn som varit hemma över julen har inte riktigt tiden funnits. Tiden för att sätta sig ner, varva ner, jorda sig , tänka eller bara vara. Den tiden är viktig för oss alla, men det är inte alltid man får så mycket av den... Jag förstår varför några här på sidan föreslår psykolog till dig. För så är det i vårt samhälle. Har man ont i kroppen så går man till läkaren och har man ett psykologiskt problem så går man till psykologen. Men om något saknas eller behöver förändrad på det andliga planet? Vad gör man då? Vissa säger ändå gå till psykolog för anden är lika abstrakt som psyket för många. Men jag skulle inte vilja förslå det lika snabbt. Andliga problem kan ingen annan lösa åt dig. Vid andliga spörsmål måste man arbeta med sig själv. Och det finns säkert många sätt att göra det på. Ibland går det lätt- man tar stora skutt i sin andliga utveckling. Men ibland står man stilla. Ingenting händer, och, i alla fall jag, börjar till och med tvivla om det som jag kände och trodde mig veta en gång verkligen har funnits. Om inte allt varit en illusion ändå..? Jag tror att dessa stunder i livet också måste finnas. Man måste stanna upp och ifrågasätta sig själv. Det tillhör också utvecklingen. Att saker börjar hända hemma hos dig samtidigt som dina tankar börjar snurra igen tycker jag inte är ett dugg konstigt. Så är det för mig också. Synkronicitet kallas det. Andar och knytt (om du så vill) märker att nåt är på gång hos dig igen. De kan se ditt energifält bättre än vad andra kan. Och föt är att retas lite, för andar har en väldig humor... Jag brukar småskälla och gräla på alla som ställer till det hemma hos mig. Det tål de. Och jag inbillar mig också att de uppskattar att jag faktiskt märkt... Du har många funderingar kring dina barn och din roll som deras mamma. Både i detta livet och hur du varit mot dina barn i dina andra liv. Och visst är det fascinerande? Barn är egna stora själar. De ligger några år närmre den större visdomen än vad vi gör. Men jag tror också att man inte ska grubbla så mycket på deras syfte med detta livet. Och inte heller vårt eget syfte. För det kan finnas flera syften. Och syften kan ändras. Istället tror jag att man ska lita på vårt stora Universum. Vissa saker är dolda för oss. Och det är de säkert av en anledning. Tids nog får vi se delar av det större perspektivet. Men vi måste ha tålamod. Och förtröstan. Det enda vi kan göra är att börja med oss själva. Hitta anden och gudomligheten i oss själva. Gör vi det finner vi också en mening för stunden. Och om så meningen för stunden sedan ändras- vad gör väl det? Allting utvecklas. Och allting är på väg mot det Högsta Goda. I sinom tid... Så :o) Jag hoppas mina tankar inte blev för flummiga eller konstiga på slutet. Det kändes som att tanken bar iväg med mig lite. Men kanske finns det något som du kan ta till dig? Släng det du inte gillade i din mentala skräpkorg och behåll resten! Ljus och Kärlek

LoLA
Skrivet av imsevimse MsK
Vill säga tack för ditt svar! Många kloka tankar och jag delar din tro så gott som till fullo - ja, jag är lika flummig jag! ;-) Jag tycker du har helt rätt i allt du skriver, och jag vet att jag ofta är _för_ nyfiken och _för_ grubblande. Ett mål att försöka uppnå vore ju att göra sig av med jaget. (Samma som egot månntro, vad tycker ni?) Men vilken "normal" mänsklig varelse kan göra det? Jag vill lära känna mig själv ännu bättre, men ibland tror jag, hamnar jag i korridorer som antingen inte är ämnade för mig, eller också är jag inte mogen att beträda dem ännu. Nog är det krångligt, att behöva lära känna sig själv bättre, för att göra av med jaget? :-) Är det så det är? Inte tror jag att jag är i närheten av "Nirvana" i detta livet, men jag vill lära mig något varje dag. Frågan är vad och hur.. Och varför?

Din sista fråga...
Skrivet av LoLA
Det är den du tänker för mycket på, tror jag :o) Försök att bara VARA i dig själv. Försök att känna istället för att tänka...


Nej, Msk!
Skrivet av Lina
Nu blir jag arg. Varför skulle dina val i det här livet inte stämma överens med den bana du är ämnad att gå? Varför skulle det inte vara meningen för dig att ha alla dessa barn? Vari ligger meningen? Vari ligger konflikten? Vad menar du med att lyckas med barnen? Vad är det för kriterier som skall bockas av för att det målet skall vara uppnått? Hur kan du veta att dessa kriterier faktiskt leder till att lyckas med barnen? Hur kan du veta vilken väg dina barn är ämnade gå? Vad är det för balans du talar om? Hur kan man inte klara av någonting? Hur kan utveckling vara villkorat? Vad menar du med att det andliga bara drar i dig ibland och inte annars? Varför skulle det andliga vara frånvarande bara för att du har tankarna på annat? Ser du någon skillnad mellan andlig aktivitet och ego-aktivitet? Och vad är det som är så tur med att du inte har gått in i själens svarta natt? Vad är det som är tur med det?! Till sist och framförallt! vill jag säga att jag är så hjärtligt trött på att höra om din speciella treåring. Lämna henne ifred! Hon är inte den guide du utgör henne till. Du tittar på helt fel barn! Jag har två ord som skriker på min tunga att få beskriva dig, men jag gör det inte här och inte utan att du ber mig. Istället säger jag det här: MsK Skärp dig. Du kan bättre. Vid piskan /Lina

Hej Lina
Skrivet av MsK
Är detta frågor som du vill ha svar på, eller som du vill att jag ställer till mig själv? funderar över varför du blev arg, suck :-(

Hej schamankandidaten
Skrivet av Lina
Nu skall jag förklara varför jag blir arg. Caroline Myss skriver i sin bok Andens Anatomi om en indianstam som låter sina medlemmar klaga över sina sorger tre gånger. Tre gånger får den sörjande ta plats i mitten av ringen och sprida sin klagolåt och tre gånger tjuter stammedlemmarna med henne. Men den fjärde gången vänder de henne ryggen. Jag har varit på den här sidan i tre år. I tre år har jag hört dig fråga, säga och tänka samma saker från samma perspektiv om och om igen. Nu går vi in på fjärde året och jag börjar bli less. Jag kan inte vända dig ryggen, men jag kan bli arg och budskapet är detsamma: Det är dags för dig att hämta hem din ande. Jag vet att du är dragen till schamanismen och tror att du kan bli en bra schaman en dag. Men ordet schaman betyder "att se i mörkret" och det gör mig förbaskat arg att du envisas med stå med ögonbindlar inför ditt eget. Många här på sidan förknippar andlighet med love and light, spirituella upplevelser, healing och annanvärldsliga fenomen. Det är talande få inlägg om Den Andra Sidan. Då talar jag om den förvirring, de rädslor, den gränslösa ensamhet och de svarta sanningar man möter vid vaket andligt arbete. Jag vet att det finns läsare på den här sidan som ägnar sig åt just det, men inte vågar skriva eftersom de inte begriper vilka fantastiska steg de tar och tror att "alla andra har kommit längre". Det gör mig riktigt arg att du - som längtar så ivrigt efter att växa andligen - har kört fast i att använda det här snacket till en Fråga Saida-sida. Nu skall jag gå över och svara på ditt mail. Men en sak kan jag kommentera redan här. Du tittar fortfarande på fel barn! Kram på dig, vännen! morrar


Äsch,
Skrivet av Lina
Hinner inte sitta här mer. Käresten bjuder på middag nu. Jag skriver imorgon istället. Kram igen.

Jag känner att
Skrivet av Lina
mitt svar på ditt inlägg kanske rufsade dig i håret? Nåja. Det var ju bra. Du behöver inte vara rädd för att jag skall kalla dig "idiot" och det finns ingen anledning till varför du skall signera dig själv som bottenkorkad. Tvärtom. Du har ett alldeles väldigt välartikulerat intellekt. Rent handikappande, faktiskt. ;) Du kanske känner dig som om du sträckte ut dig till en vän och blev biten tillbaks? I sådana fall säger jag att om ingenting annat biter på dig så gör jag det. Som en vän. Det här hade jag egentligen tänkt att skriva till dig i mailet som jag nu (när magen är full och kvällen mognat till natt) får tid till att skriva. Men jag har också en känsla av att mitt svar till dig kan skrämma andra som är i en känsligare del av sin process och avskräcka dem från att skriva på sidan. Det vore olyckligt, för det är just de som berikar. Både här och på chatten. Nu skall jag fortsätta på mailet. Allt gott.

Lina!
Skrivet av MsK
Var inte orolig för att du tagit i för hårt med mig! Till att börja med kanske jag ser ner i backen och tycker "åh vad ni är dumma", men när saker smält in, bearbetats, kommer de alltid fram i nytt ljus! Ni har alla sagt kloka saker, olika saker, på olika vis. Det är ju precis det jag är ute efter! Att jag kallar mig bottenkorkad är bara lite självironi - blir ju själv så hjärtinnerligt trött på mig!! Ska läsa ditt mail nu och plåga bebisen med alvedon.


Lina
Skrivet av MsK
Var inte orolig för att du tagit i för hårt med mig! Till att börja med kanske jag ser ner i backen och tycker "åh vad ni är dumma", men när saker smält in, bearbetats, kommer de alltid fram i nytt ljus! Ni har alla sagt kloka saker, olika saker, på olika vis. Det är ju precis det jag är ute efter! Att jag kallar mig bottenkorkad är bara lite självironi - blir ju själv så hjärtinnerligt trött på mig som stundom är så trööög!! Och varför tvekar jag hela tiden, varför lär jag mig ingenting och varför tror jag inte på det jag ser?? Ska läsa ditt mail nu och plåga bebisen med alvedon.

Schhhhhy....
Skrivet av Robban
Jag tänker inte ge dig ytterligare råd eller ord, för du har redan fått massa bra såna. Istället sänder jag dig stillhet... För jag tror inte att du kommer att finna de svar som du letar efter i tidningarna. Inte heller i böckerna. Troligtvis inte ens i vardagens händelser. Jag tror att det du letar efter överallt är en del av dig själv som du just nu glömt att du har... Och den delen finner du bara i stillheten och närvaron... Kom hem till dig själv. Du är den du har väntat på Namaste!

Robban
Skrivet av MsK
Du är en klok grabb du, jag är säker på att också du har rätt. Jag är ute och snurrar en hel del (tyvärr bar i tanken, fysiskt hade varit mycket roligare) och måhända är jag rädd för något. Vet dock inte vad. Har en del otäcksheter bakom mig som kanske skrämde upp mig mer än vad jag velat förstå och erkänna. Eller också är det nåt heeelt annat.


Bok...
Skrivet av Robban
Skulle kanske boken "Älska livet som det är" av Byron Katie vara något för dig och för att stilla tankarna!?

Supersvammelvarning LÅÅÅNGT!!

Råd

Hehehe

ler För att vara en öppensinnad person...

Svarar gärna

Du vill altså inte bli lyssnad på...?

Ja du Vind

Nej alla här inne har inte varit här i flera år...

Jaha

Snabba tankar

Missmu

Snabba svar igen

Stulen tid för att svara

LoLA

Din sista fråga...

Nej, Msk!

Hej Lina

Hej schamankandidaten

Äsch,

Jag känner att

Lina!

Lina

Schhhhhy....

Robban

Bok...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information