Åh suck

Åh suck
Skrivet av	Christina m Puff o bf 2/8
Så gjorde jag det igen.....varför varför varför???? Jag berättade att jag funderar/planerar att föda hemma. Åhhhh! Så var allt igång igen....men varför i himmelens namn vill du det? Tänk om något går fel? Tänk om du inte klarar av smärtan? Blablabla Jag trodde att personen ifråga delade mina åsikter på något vis, hon framställer sig alltid som så jordnära och praktiskt sinnad. Hon tyckte att det var mer praktiskt att föda på sjukhus.... Så fick jag då igen hundra skäl varför jag inte borde föda hemma....Hon tyckte absolut inte att jag skulle göra det. Kunde inte förstå varför NÅGON skulle vilja det. Jaja, hon bestämmer inte över mig eller vad jag tycker, men det känns jobbigt ändå, att ständigt bli ifrågasatt. Dessutom så har jag varit sjuk ett tag nu (tung förkylning) och är trött och sliten, så jag står emot alla åsikter mycket sämre... Fixar jag smärtan flickor?? Jag är väl normalt smärttålig (eller rätt tålig, det finns ju ingen våg för sånt och det varierar ju dag från dag). Ah, jag får väl se hur allt går, hur dagsformen är när det är dags att föda. Vissa dagar känner jag mig jättestark, andra bara mest trött. Ni som fött hemma här, är ni ovanligt smärttåliga, eller är ni som jag, normala men med en attityd att förlossningssmärtan är ok och inte "farlig" och därför kan ta en del, om ni förstår vad jag menar? Att det bara är ca 100 kvinnor om året som väljer eller kan få hemförlossning är ju lite häpnadsväckande tycker jag! Jag fattar inte! Eller så är jag lite skum? Varför väljer inte fler att stanna hemma? Samhällsstrukturen? Opinionen? (för det är då rysligt vad starka åsikter det finns MOT hemförlossningar! Man anses ju vara en liten kuf, naiv och ansvarslös, tydligen.) Ja, här babblar jag på... :o) Åh, det blir nog bara pannkaka av allting känns det som idag....alla ifrågasätter, min förmåga och mina motiv....så ibland föds mitt eget tvivel...
Svar på tråden: Åh suck

Angående smärtan...
Skrivet av Venus med Ida -02 & Wilma 040612
så är jag nog det harigaste och räddaste som finns! :) Svimmar om jag ser blod typ... MEN jag är mer rädd för olika smärtlindringar och biverkningar av dem! Fjantigt kanske, men så är det! Födde trots allt hemma, och det var underbart! Inte ens hälften så ont som när jag födde på ABC! Ser verkligen fram emot att få göra det igen nån gång! Klart att du fixar det tjejen!

Hej igen Venus!
Skrivet av Christina m Puff o bf 2/8
Ditt stöd går in och känns fint! :o) Tänk om jag kunde få sova till 8cm ler lycksaligt! Fast, visst, jag förstår att det nog inte var en lätt liten fikastund som följde sedan, om man så säger. Jag hoppas bara att jag kan hitta den inre balans jag behöver och kontakten inåt den dagen då vattnet går (räknar med vattenavgång). Egentligen borde jag lita på mitt sinne och min kropp, ingen av dem har svikit mig när det verkligen gällt och när de kunnat göra en insats. Vi har alla så mycket kraft inne i oss, det gäller bara att låta den flöda. Sist, när jag födde, så kände jag mig från början så stark, så tålig, modig och förvissad om att det skulle gå bra. Men den styrkan togs ifrån mig på sjukhuset, pga slarv, stress och bristande kommunikation. Det var viktigare för den barnmorskan vi fick från början att hon hade kontroll än att jag fick föda på mina villkor. Hon vikarierade bara, det var hennes första dag och hon var oerhört stressad, så hon hade sina skäl, men tyvärr så kom vi i kläm. Prisa gudarna för att vår mvc-bm faktiskt tycker att det är en bra idé att föda hemma! Hom t o m gav oss namnen på hemfödselbm:arna. Ja, banne mig!! Jag SKA fixa det!! Då får väl alla förklara mig mer eller mindre sinnessjuk då! Det får stå för dem! Tack Venus! :o)


Känner likadant...
Skrivet av naturnära
"Gör nu inga konstiga beslut..." Nej, jag säger nuförtiden bara att vi börjar hemma och sen får vi se var vi slutar. Sen får rästen gå in och ut genom mina öron. Jag orkar inte lyssna på folk som inte själva tar reda på, ifrågasätter det ena och det andra. Varför ifrågasätter man hemfödelse och inte sjukhusfödelse när man ändå läser i så många böcker och hör lite varstans att sjukhuset inte allt för sällan skapar problem istället för att förebygga??? Eller har jag läst fel? Är jag dum? Sen är jag besviken på förlossningen här på ön. Det ska vara så bra. Vägrade gå på studiebesöket till avdelningen även om den var bokad. Min man gick dit och han var inte så värst imponerad. Rummen var sjukhuslika med patientsäng och förlossningssäng "som man kan plocka isär för att vi kan lättare komma åt..." Sen hade den annars rara barnmorskan förklarat ´bla detta med CTG och skalpelektrod, vilken skillnaden är osv. "Skalpelektroden består av en liten skruv som fästs i skinnet på barnets huvud. Detta är inte farligt och gör inte alls ont för barnet. Barnet tycker det är ok och sparkar förtjust..." Hör och häpna, detta berättar en erfaren barnmorska och åhörarna skrattar och tycker också att det är kul, förutom min käre make som inte vet vad han ska tro. Här om dagen var jag ändå tvungen att åka till sjukhuset. Har varit så väl förstoppad så jag tillslut höll på att falla samman. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Hade såna kramper i magen. Så vi åkte in för att utesluta sammandragningar och att barnet på nått vis skulle må dåligt. Ligga på en förlossningssäng med CTG kopplad och ha magkramper. Var inte särskillt spännande. Titta på vita väggar och ljusblå taklister. Hur står kvinnorna ut`? Jag höll på att bli galen av att ligga still med bara magkramper, hur ont kommer det att göra när man föder barn sen? Jag har ingen aning, har inte fött barn ännu. Men en sak är säker. De kan glömma rutinen med CTG om jag sätter foten på förlossningen igen. Ligga still med en apparat runt magen. Om det inte ´fungerar med förstoppningskramper, hur ska det fungera när man väl föder barn???? Sen var vi så besvikna på barnmorskan som tog emot oss. Min man undrade så klart vad denna maskin (CTG:n) var för nått. Han har aldrig sätt en sån i verkliga livet. "Nej det är inte ultraljud, jag vad ska man jämföra med...ha nu lite tålamod..." Och sen sket hon helt enkelt i att förklara mer. Tänk om hon kommer vara där om vi måste åka in? Vem kommer överhuvudtaget finnas där? Ska jag springa naken bland människor jag inte känner? Vill jag träffa folk jag inte känner när jag har det som jobbigast? PANIK!!!! Vem ska man prata med när det inte finns nån som vill förstå vad man innerst inne vill? Jag har igentligen MVC-tid på tisdag. Har inte avbokat ännu även om jag övervägt det så många gånger. Känns så dumt att jag måste avboka en tid som jag inte äns bätt om. Kan man bara skita i att gå dit? Jag orkar inte ringa och förklara mig. Jag orkar inte om de börjar fråga ut mig. Vet inte om jag berättat om min sista MVC besök. Vi flyttade för en månad sen. Jag bokade MVC-besök redan före vi flyttade. Redan i telefonen verkade de snurriga. Jag försökte på alla sätt försöka intala mig att det kommer att bli bra. Väl där fick jag först förklara mig för läkaren varför jag inte gjort ultraljud tidigare. Väl hos barnmorskan skulle det mätas mage och lyssnas på hjärtljud. Hjärtljuden var det ingen fel på. Och hon lyysnade med tratt som jag önskade. Men sen skulle hon mäta magen. Min tidigare bm hade mätt att magen var ganska stor. "Hur har hon lyckats komma fram till ett sånt resultat? 27cm i vecka 25! Det här kan inte stämma. Jag spar på mina centimeter." (27cm motsvarar vecka 29. Min tidigare bm var inte orolig då denna mått kan ändras från gång till gång). Jo, så mättes magen och bm tryckte på magen "AJ" och ännu mer "AAJ" och så lite till. Och tro mig eller inte så kändes det fortfarande efter två dygn att bm sparade på sina cm. Men hon var väll lycklig som kunde skriva 27cm i mina papper. Sen utan att förvarna eller äns förklara varför började hon trycka runt magen med stadiga tag. "Den liggen med huvudet uppåt." Jag har varit så deppig efter det besöket. BM vägrade nästan att lyssna på mina ösnkemål om tider. "Nej, det är bättre att du kommer då och då." Jag blir så förbannad bara jag tänker på det hela. Min förra BM lyssnade verkligen, hon stressade inte över att jag kom med 6 veckors mellanrum även om jag är en sk förstfödeska. Hon verkligen peppade mig att lyssna till mig själv och köra mitt eget rejs. Här var det andra bullar. Och nu denna förlossningsavdelning som inte tilltalar mig på minsta sätt. Min man tyckte det var en bra idé att jag skippade studiebesöket när jag redan var så deppig efter BM-besöket. Nu var jag iför sig "tvungen" att åka dit iallafall pga dessa kramper. Tack och lov har jag en man som verkligen peppar mig. Under dessa fruktansvärda förstoppningskramper som tack och lov försvunnit nu, tappade jag tron på mig själv. Jag bara sjönk ner och ville bara dö. Hur skulle jag klara av att föda om jag inte klarar magkramperna? Men min man bara peppar och står på sig att jag visst kommer att klara det. Rästen av världen tror förståss inte på mig och mina krafter... SÅ visst känns det kämpigt och ensamt. För överigt så är det inte så många veckor kvar. Enligt mitt eget schema kan bäbisen gott komma om ca sex veckor om den vill. Konstigt. Tiden har bara rusat. Känns som om man inte hunnit njuta alls av graviditeten. Det har varit så mycket hitan och ditan med flytt och krämpor, sommargäster mm så man kännt sig ganska usel emellanåt. Nu är det lite paus på sommargästfronten och magen är nog igång igen så kanske kan jag ta igen mig lite nu mot slutet. Virrigt från mig. Nu känns det skönare när man väl fått skriva av sig lite till folk som kanske förstår med än majoriteten...:) Ha de bra isommar alla ni som kikar in här på snack. Boktips: Unassisted childbirth av Laura Kaplan Shanley Födande krafter...minns inte författarna, kan återkomma.. Boken om avslappning av Michale Ben-Menachem The Birth Partner Av Penny Simkin Sköt om er...

Hej
Skrivet av Christina m Puff o bf 2/8
Jag har ca 4 veckor kvar till dagen F, så då ligger vi ganska nära varandra! Du vill också föda hemma? Jag förstår din känsla kring att föda på sjukhus, det passade inte mig heller. Att föda är ju en så intim och känslomässig sak, jag tyckte inte alls om att bli störd då. Dessutom att stifta nya bekantskaper hela tiden, det var jobbigt och ingenting jag vill behöva slösa energi på när jag ska föda. Personkemin mellan en själv och omgivningen blir ju också så oerhört viktig när man föder, i alla fall för mig, det måste stämma för att jag ska kunna behålla min balans och kontakten inåt. Ja, CTG:n var ingen höjdare heller! Vår CTG kopplades fel, så den första tiden trodde inte bm på mig när jag sa att jag hade värkar. Det var väldigt kränkande att ligga där med värkar och få höra att "du har inga värkar inte". För att visa vad hon menade så ställde sig bm och låtsades tugga tuggummi framför mig och vickade på höfterna och sa "så här ser man inte ut när man har värkar" - helt otroligt! (jag hade alltså INTE tuggat tuggummi eller vickat på höfterna när jag kom in, jag gjorde ingenting onormalt....). Normalt så skriver hon ut preventivmedel, det märktes. Nää, det var inte roligt! Fast sedan finns det underbara barnmorskor också! Vi hann med 4 bm under vår ganska långa förlossning. 2 gillade jag inte (den ena hade jag bara tillfälligt, tyvärr inte den jag berättat om tidigare) och 2 var helhärliga! De hemförlossningsbm:ar jag ska ha (hoppas jag) känns helt rätt! Vettiga, sansade och förståndiga! Nära till känslor men med fasta ryggrader. Känns bra! Har du någon hemförlossningsbm, eller känner jag på mig rätt om du vill föda helt själv? Du ska inte byta barnmorska då? Det låter inget vidare att hon inte lyssnar på dig! Hoppas att hon blir bättre eller att du hittar någon vettig! Det ska bli spännande att få höra mer om hur det går/gått för dig! :o) Nu får vi båda försöka krya på oss efter förstoppning och förkylning, så att vi har alla krafter vi behöver, framför allt för tiden efter förlossningen ;o). Kram!

Nytt försök...
Skrivet av naturnära
skrev ett långt inlägg igår men vår dator kronglar så hela inlägget försvann när jag försökte skicka det...så blir det ibland... Men men. Jo, vi tänkte att vi hoppar bm hemma. Vi stannar helt enkelt hemma så länge jag pallar med och sen åker vi in om vi känner för det. Folk stämplar en som idiot om man yttrar minsta ord om att man tänker föda hemma. Eller tänker försöka...:) Nej, jag är mycket tacksam över den sjukvård vi har här i landet. Sen är det ju det där med att graviditet och framförallt barnafödandet ses inte som en sjukdom av alla dessa myndigheter, men ändå förväntas man agera sjuk, liten, hjälplös och ynklig.. Detta tänkande passar inte mig och min man. Vi är inte av den sorten som springer till sjukan för minsta lilla. Så om nu inte födelsen ses som en sjukdom, varför ska jag då till sjukan bara för att alla andra åker dit? Det är inget lätt beslut att ta, att planera och bestämma sig för att man vill stanna hemma. Jag har iallafall lätt för tankar som "vad ska andra tänka och tycka, tänk om nått händer, kan jag förlåta mig själv ..." Men skulle jag kunna förlåta mig själv även om jag åkte in och något hände. Om jag skulle själv avlida under födandets gång och jag inte åkt in, ja, jag kommer inte ha framtida bekymmer mer, men jag tänker på min man. Hur kommer han orka? Kommer han skylla på sig själv? Hur kommer omgivningen att reagera? Kommer de kunna ge det stöd han då skulle behöva? På sjukhuset kan man alltid sätta dit personalen, men hemma får man skylla sig själv. Det är det jag tycker är så fel. Man tar inte upp fallen där föräldrarna planerar att åka in men det blir fel osv...varför? varför hör man aldrig om dessa fall? Är det kanske så att det inte finns sånna fall pga av att de som inte hinner åka in inte "hinner med" några komplikationer?? Ursäkta röran i texten! Det är så mycket man funderar på. SÅ mycket man vill diskutera. Så mycket man skulle vilja ta upp på tex MVC. Men man vågar inte för i denna situation är man så ensam och utsatt att man är rädd för att bli stämplad och inte respekterad och förstådd. Man vet ju aldrig vem man har att göra med när man kommer till mvc. Jag har avverkat två bm under denna graviditet. Den första, som sagt, underbar. Den andra mindre underbar. Nu har jag en tredje på g. Men har avbokat dagens besök för att jag inte orkar med en till bm just för tillfället, även om vi har hälsat på henne och hon verkade miltals trevligare och mjukare än den tidigare. Och inte nog med att man har tre bm under graviditeten. Sen ska man stifta bekantskap med en fjärde, femte...(?) när man väl ska föda barn. Nej tack, säger jag! Tack och lov har jag en ganska så väl påläst älskling vid min sida som tror på mig, som stöder mig, som inte låter en kotte köra över mig, och om de skulle lyckas så ser han till att jag inte grämer över dessa påhopp i all oändlighet. Jag förstår att du christina inte har större lust att föda på sjukhuset igen. Man är så känslig, även om chansen finns att man skulle få en eller flera bra och trygg bm:s under nästa födelse så sitter ens erfarenher djupt inrotade i själen. Ibland undrar man vad dessa vårdpersonal, som borde vara allt annat än provoserande, har att göra inom yrket? Man pratar om kontinuitet inom vården. Man undrar ju när man stöter på, som jag gjorde, en barnmorska som jobbar på sös och blev erbjuden tjänst på nya "abc", men tackade nej pga hon inte ville jobba inom mvc. Jag tror inte på det här med att bara svälja det goda. Det ger ingen helhet. Barnet måste ju ändå ut hur det än blir i slutänden. Man kan förbereda sig på olika sätt och lyssna till sig själv, tro på sig själv osv. Man gör de beslut som man tror (eller vet) är de bästa för en själv och i detta fall sin familj. Sen blir det som det blir. Man ska inte låsa sig för ett beslut. Man ska vara medveten om alla möjligheter och omöjligheter. Det jag tycker är det bästa med planerad hemfödelse är att man är förbered om barnet skulle komma hemma. Tänk er dessa fall när barnet bara kommer och det blir panik i huset, bilen...vart man nu råkar befinna sig. Ja, det finns så många synvinkel i det hela. "Teddybjörnen fredrikson..." dånar utanför. Sitten i almedalsbiblan och skriver. Almedalsveckan är i gång och hela Visby vimlar människor;turister, politiker, media... Blåsigt är det också. Så här tänker jag Christina (+andra). Varför skulle inte vi klara det om andra gjort det som många fler gånger. Stå på dig. Lita på dina krafter och beslut. Då är sannolikheten störst att allt går bra. Sköt om dig! Många kämparkramar till dig.


Detsamma
Skrivet av Christina m Puff o bf 2/8
till dig! Stå på dig, du verkar ha en solid ryggrad s a s. Lita på den och på ditt inre! Vi har så många svar inuti och så mycket kraft, även fast dagsformen absolut kan variera. För mig är det dagsformen som kommer att avgöra hur det blir, känns det som. Många kämparkramar tillbaks! :o) Vi hörs nog igen här på sidan tror jag!

Min mamma ler lite bara och säger
Skrivet av gullet o E 0307, Grodan bf 12/11
att om jag inte får tag på någon bm så ställer hon gärna upp. Vet fortfarande inte om det är ett skämt eller inte. Däremot diskuterar hon inte alls med mig. Svärmor däremot tycker att alla som kan tänka sig att föda barn där det inte finns ett sjukhus är totalt korkade. "Det finns anledning till att det finns en operationssal brevid förlossningen" brukar hon säga. Jag kontrar lite irriterat: "Ja det beror på att sjukhuspersonalen har klantat sig." (Vilket visserligen inte till fullo är sant men det finns ju ett korn av sanning i det.) Jag är smått irriterad för jag har diskuterat detta med henne ett tusentals gånger och hon fattar i alla fall inte att jag gör som jag vill! Hennes son håller ju med mig och vill också att vi ska föda barnet hemma! Jag måste ha konstiga närstående för andra som jag har sagt det till och pratat med har inte nämnt något alls förutom konstaterat att det är så. Inget mera. Någon har sagt att: "Det skulle inte jag våga" och jag har bara svarat: "Det handlar inte om mod utan var man känner sig trygg." Det är jobbigt att ständigt bli ifrågasatt och att man är tvungen att redovisa exakt sin ståndpunkt hela tiden. Det är ju faktiskt upp till var och en var man föder barnet. Det är ingen som blir ifrågasatt angående att föda barnet på sjukhuset. Sjukhuset är ju ändå ett ställe för sjuka människor och inte fullt friska människor i ett normaltillstånd (i alla fall om vi kontaktar fk och socialstyrelsen som prompt hävdar att graviditet är ett normaltillstånd). Smärtan klarar du av galant! Det är lugnare hemma på ett helt annat sätt. Du kan pyssla under tiden med lite olika saker om du vill det och då slipper du ju koncentrera dig på smärtan på samma sätt. Jag födde Emilia visserligen på sjukhuset där smärtan var värre än hemma men jag använde bara en TNS och värmekuddar. Det fungerade bra och det kommer att fungera bra för dig. Jag är definitivt inte smärttålig. Jag är jätteynklig... Du fixar smärtan! Kram

Om smärta
Skrivet av Tina & Angelina maj -02
Läs Gudrun Abascals bok "Att föda". Hon har ett kapitel som handlar om smärta versus lidande. Att det är skillnad och att smärtlindring inte alltid tar bort lidandet. Jag tog det till mig innan och efteråt tycker jag fortfarande att det stämmer. Det lidande som osäkerhet, okända människor, sjukhus utövar på mig är mycket större än själva förlossningssmärtan. Jag tänkte hela tiden på att förlossningssmärtan är en positiv smärta, det finns inget att vara rädd för, det är bara att låta kroppen jobba på. Varje värk är ju ett tecken från ditt barn att det kommer närmare och närmare ut! Förbered dig med positiva tankar och målbilder, andas och ta det lugnt. Fundera ut en eller flera målbilder och se till att de närvarande påminner dig om dem under tiden. Jag hade två bilder, när vår lilla familj sover ligger och kramas tillsammans för första gången och första gången jag skulle bada vår lilla tjej. För mig hjälpte det jättemycket att fokusera på det, istället för själva utfödandet. Vi visste också om att det var en flicka, och vi hade bestämt ett namn redan. Under förlossningen bad jag bm och min man att prata om "Angelina" istället för barnet, bebisen. Det var för henne jag jobbade på och orkade. Såna här saker hjälpte upp min motivation enormt, och för mig var det viktigare än bedövning.


Tack gullet o Tina!
Skrivet av Christina m Puff o bf 2/8
Ert stöd betyder mycket! Faktiskt så är det så! :o) Jag tar in det ni säger och tackar för tipsen om positiva tankar mm. Jag har redan börjat med att förbereda mig, mitt sinne vet att det närmar sig, så det sker naturligt på något vis, att koncentrationen riktar sig inåt och tankarna sätter fart. Så ska jag tänka precis just så positivt! Och vår lille Tim därinne ska få heta Tim under förlossningen också, det ska jag be uttryckligen om. Idag trillade den lille ner i läge, eller egentligen "trillar" ner, för förvärkarna och trycket nedåt bara fortsätter. Ibland känns det som om det är dags, men det hoppas jag inte, drygt 3 veckor kvar och 1-1½ tills hemförlossning blir möjlig. Så nu får han stanna därinne!!!! Jag ska lägga mig ned och planera var jag ska plantera perennerna som jag fyndade på rea idag, så kanske förvärkarna avtar. Det är rackarns vad de tar i!! Fick stanna oc flåsa var 5:e meter på perennrean. :o)

Åh suck

Angående smärtan...

Hej igen Venus!

Känner likadant...

Hej

Nytt försök...

Detsamma

Min mamma ler lite bara och säger

Om smärta

Tack gullet o Tina!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information