Min födselberättelse (rysligt lång text)

Min födselberättelse (rysligt lång text)
Skrivet av	hondjuret
Födelsedagen Det var fredagen den 7 maj. Jag hade passerat mitt bf med fyra dagar och började känna mig otålig och uppgiven. Det var bara helgen ut som mina hembarnmorskor Li och Ulla hade garanterad jour, den kommade veckan kom de bara om de var lediga när jag ringde och efter den veckan gått skulle det bli förlossning på sjukhuset istället för hemma. Jag var orolig och nervös, nu när jag längtade så efter vår hemfödsel, tänk om vi hamnade på sjukhuset ändå, måtte barnet komma snart! Mitt på dagen är vi hos mina föräldrar och fikar raberberpaj när jag börjar känna något som påminner om mild mensvärk. Håller det för mig själv ett tag men när vi åker hem vid ett-tiden berättar jag att jag känner något litet och ber dem hålla tummarna för att det kanske är på gång. Hemma äter vi en sen lunch och den lilla molande känslan håller i sig, jag ler och hoppas.......Li har ringt för att höra efter hur det är med mig, idag är ju den dag vi redan vid första mötet i början av mars spikade som allra bästa dagen att föda....... : ) Jag hör henne på telefonsvararen och ringer upp och berättar om de små känningar jag har, säger att det blir väl inget barn här idag, men kanske kan det betyda nåt det här, om några dagar kanske..... Hon svarar glatt att då ses vi väl i kväll, det blir säkert barn idag, det är ju den här fredan som vi pratat om! Vid tretiden har mina känningar ändrats, från ett milt molande till att få mer karaktär av korta, mjuka värkar med fem minuters mellanrum. Så håller det på i en timma eller så, sen följer en timma när de kommer lite glesare, någon med en tio minuter- en kvart emellan och jag tänker att det är väl falsklarm då. Det gör ju inte ont precis och eftersom de glesar ut nu är det väl bara förkänningar. Jag ringer ändå till Li och berättar hur det känns, täta men små och rätt korta värkar, känns verkligen inte som om de skulle kunna flytta ett barn nånstans. Hon hade planerat att gå och se en dansuppvisning vid sjutiden som varar två timmar, tycker jag det känns okej? undrar hon. Jag får ju ringa när som helst jag behöver henne och har också numret till Ulla. Jag blir lite ställd en stund, hur skulle jag kunna veta nu hur det känns vid sjutiden, eller vid åtta, nio? Men eftersom jag ännu inte riktigt tror att detta är någon födelsedag, säger jag att visst, gå du, det blir säkert inget, i så fall ringer jag. Jag pratar ett par gånger med mina föräldrar som ska ha hand om vår 1 1/2-åring Vidar under födseln, för att lite förbereda dem på att kanske kommer han till er ikväll. Vid fem-sextiden har vi fikat och jag har diskat, gått runt i lägenheten och plockat, lekt med Vidar. Hela tiden har jag dessa små försiktiga värkar med fem minuters intervall. Något efter sextiden bestämmer vi oss iallafall för att Palle ska köra pojken till morföräldrarna, OM det nu är så att vi ska föda i natt är det bäst att han hinner vara där ett tag i lugn och ro innan läggdags och så tänker vi också att Palle på väg därifrån skulle hinna handla lite, och affären stänger kl sju, det blir affärens öppettid som avgör. Än är jag nämligen inte säker på att det är allvar. Vi gör pojken resklar och jag hjälper till att bära ner packningen till bilen, fortfarande ganska obesvärad av mina värkar, fast jag märker att de blir något litet kraftigare när jag vinkar av de mina. Nu är jag ensam i lägenheten, det är en het dag så jag vädrar tvärdrag medan jag fortsätter plocka och dona, tänker allteftersom värkarna intensifieras, att nog blir det födelsedag snart. Jag drar fram madrassen till soffhörnan där jag tänker föda, lägger i ordning handdukar och trasor, ställer stearinljus i fönstret, lägger fram de mjukaste små ullkäderna till barnet och väntar, känner, längtar. Dricker en massa saft och vatten och springer och kissar stup i ett. Nu börjar jag känna att jag behöver andningen, långa djupa andetag in genom näsan och ut genom munnen för att kunna slappna av helt och jag står nu också bredbent och gungar med höfterna när jag välkomnar varje ny värk med glädje och tillförsikt.Strax före sju ringer Li igen för att pejla läget och höra om jag tycker det känns ok att hon går in på dansföreställningen, som börjar nu. Jag drar litet på det, nu vet jag att det ska bli barn snart, men säger jo, det går bra, jag kan ju ringa efter Ulla tidigare om jag behöver er. Får ett SMS av Palle vid kvart över sju att han flyttar och vattnar hästen för kvällen och matar katterna innan han kör hem och tänker jäklar, nä nu vill jag att han kommer hem snart. Men det är klart att djuren måste ha sitt, det tar ju inte så lång tid. En kvart senare ringer han och berättar att stormen i eftermiddag slitit loss ett par kvadratmeter av det gamla tjärpapptaket på lagårn, och det måste lagas NU om det inte ska blåsa bort mer, och regnet slå in.... Han tänker komma hem och byta kläder och ringa efter min far som får komma och hjälpa honom. Jag håller på att gå i taket, men säger vänligt och bestämt att det där med byta kläder kan du bara glömma att sinka dig med, för det blir barn i kväll, så stanna du där du är så ringer jag dit far, för nu vill jag snart ha hem dig. Tre kvart senare, vid kvart över åtta, ringer han och hör efter hur jag har det, de har fått en god vän till hjälp och nu kan vännen och far göra klart resten själva, om jag vill ha hem honom genast. Nja, tycker jag, stanna du ett liet tag till, jag har det ju inte särskilt jobbigt (rätt lugnt och skönt att vara ensam) men dröj inte längre än en halvtimma, för nu börjar det bli allvar här. En stund senare pratar jag med Ulla i telefon, hon undrar om jag tecknat änuu, och om det är säkert att jag har det fint med att Li blir kvar på föreställningen till nio, eller om de ska komma tidigare. Ingen teckningsblödning eller slempropp ännu, och jag har det bra, men jag vill att de kommer direkt när föreställningen är slut, och det lovar Ulla, det tar väl trekvart så då är vi hos dig vid tio i tio ungefär säger hon och frågar flera gånger om det verkligen är ok att vänta till dess (för hon hör på mig att det är nära nu). Ja det går bra säger jag men åk då hit direkt. Kvart i nio kommer Palle hem, punktligt, skönt att han är här nu känner jag, och direkt jag möter honom i hallen får jag en värk som känns bra mycket intensivare än de förra. Vi klär av oss direkt och går i dushen tillsammans. Vi har ont om varmvatten och jag vill spara det mesta för att kunna ta varm dusch som smärtlindring sen när det blir jobbigt (för jobbigt tycker jag inte att det är). Under de få minuter vi är i duschen och jag torkar av mig hinner jag få ett par värkar till, nu kommer de tätt tätt. Någon värk står vi och håller om varandra men det är varmt så jag hålls mest ensam borta vid en lagom hög bokhylla jag röjt av ovanpå för att stå och luta mig mot när jag möter värkarna. Mellan värkar hinner jag kommendera Palle i köket, jag har ställt honom till att göra fruktsallad, har haft fruktdille hela graviditeten och är så lycklig över att kunna välja ur vårt eget skafferi nu när jag ska ladda inför förlossningen, så när Li och Ulla kommer ska vi sätta oss och äta lite gott medan vi väntar in några tuffa timmar och pratar ihop oss det sista inför födseln, tänker jag. När en värk klingar av, hör jag att de kommer uppför trappan, jag blir glad och går och möter dem. Hinner bara säga att de är välkomna och att det är skönt att de kom nu, börjar säga att nu kommer värkarna tätt men de är så korta än, så får jag sluta mitt i meningen och vagga bort till bokhyllan igen där jag andas mig igenom en ny värk. Den känns intensivare längre ner mot underlivet och bränner till något litet. Känns som kroppen släpper efter lite till nu när de alla är här som jag väntat på. Jag pustar ut och vänder mig på nytt mot Li och Ulla när Ulla säger att det är inte särskilt korta värkar jag har. Då inser jag att jag har ju faktiskt inte klockat längden på dem, bara intervallen, men min känsla har varit att de är över snabbt, det är inte så jobbigt. Just då känner jag hur det blir lite blött mellan benen, och tassar iväg till toa. Kissar och upptäcker lite färskt blod -härligt, det händer nåt! Kommer ut och berättar att jag teckningsblöder och föreslår att de ska se efter hur mycket jag är öppen. Vill du det frågar de, de vet ju att jag har skräck för inre undersökningar. Men jag känner mig så glad och trygg med dem och tycker att det kan vara skönt att veta hur långt vi kommit, kanske är jag halvvägs öppen tänker jag. Så kvickt av med kjolen och ner på madrassen, där jag direkt får en värk. Och å, så skönt det var att ligga ner lite, jag har inte legat nåt på hela eftermiddagen och kvällen utan sett till att vara i ständig rörelse för att hjälpa kroppen arbeta på . Li känner på magen och lyssnar med tratt, hör fina hjärthjud. Så känner hon efter och säger med mjuk stämma: Du har arbetat på som en prinsessa, det är fullvidgat och jag kan bara känna en stor hinnblåsa här, ingen kant. - Då låter vi den vara kvar tycker jag, hinner jag precis stöna fram medan jag får en ny värk och vänder mig över på sidan, inte en sekund till kan jag ligga på rygg känner jag. (med "den" menar jag hinnblåsan, vid min förra förlossning punkterades hinnorna för att en skalpelektrod skulle sättas, och nu ville jag ha allt så ostört som möjligt) Jag känner mig helt överrumplad -redan fullt öppen! Och jag som trodde att vi skulle jobba tillsammans här i några timmar till, så säger de att nu kan jag börja hjälpa till lite när värkarna tar i så snart jag har lust. Jag undslipper mig något om att är det redan dags, det känns så snopet liksom, när en kraftfull värk som spränger hinnorna kommer, och vattnet nästan skjuts ur mig, vilken kraft, en sån känsla. Jag blundar nu under värkarna, och såg aldrig vattnet (men hör dem säga att det är klart och fint) när jag kravlar mig upp mot soffkanten, nu känner jag att jag absolut inte kan ligga ner med benen ihop längre, det gör ont ner i låren och jag vill upp till bredbent knästående, den ställning jag föreställt mig att föda i. Medan jag flyttar mig hojtar, stönar jag till sambon i kökshörnan att släpp fruktsalladen nu för f-n och kom hit. Han är hos mig på ett par sekunder, han är lite överrumplad han också.....vi skulle ju fika lite först....... : ) Jag hittar min ställning, står på knä framåtlutad mot soffan med honom tätt intill mig, någon av barnmorskorna håller en sval hand mot ryggslutet på mig, det gör gott. Känner hur barnet sjunker längre och längre ner i mig, får någon värk till och sen försöker Ulla lyssna med Dopton eller vad det heter, hon lyckas inte fånga några hjärtljud och jag hinner känna ett ögonblicks rädsla, men tänker i samma stund att barnet är så långt nere nu, det är därför, och det känns ju fint, nu är det ju på väg ut, inget att göra ändå, nu går det så snabbt som det bara kan. Jag hör hur hon sorglöst bara säger "jaha", och lägger apparaten åt sidan. Värkarna tar i, jag andas djupt och känner snart hur barnet börjar tränga ner.Flera gånger hör jag dem säga att det är så vackert. Jag krystar inte, bara andas med värkarna och känner tydligt hur kroppen arbetar och barnet rör sig - Nu kommer huvudet säger jag och får ner handen, känner hur jag tänjs ut och barnet kanar lite ner, och så glider lite längre in igen.(Det går för fort tänker jag, nu spricker jag väl hej vilt, ingenting att göra åt, bara slappna av) När huvudet tränger ner är jag där med min hand, smeker det och håller emot det lite medan jag känner mer och mer av huvudet bli synligt. I cd-spelaren snurrar Hedningarnas "Trä" och de suugestiva tonerna känns helt rätt i en stund som denna. Snart är hela huvudet ute och jag känner inte samma brännande i underlivet. Jag fortsätter andas på min nästa värk och väntar på att föda fram resten av kroppen, när det tar emot lite. Nu kan jag inte hålla handen mot barnets huvud längre utan måste stödja mig på båda armarna mot soffan. -Nu hjälper jag till lite, får jag, säger Ulla -Ja, ja, gör det kvider jag. Jag känner några hala rörelser när Ulla lirkar ner navelsträngen från barnets axlar, och barnet glider ur mig och jag hör det pipa lite redan innan hela kroppen är ute. Så håller hon fram barnet mellan mina ben, så jag genast kan se det, ta upp och känna. En ny människa är född, och så liten! -Liten, liten, å, liten hör jag mig själv upprepa. Nu är klockan 22.20. Li och Ulla har varit hos oss en halvtimma, och Palle har varit med sen en och en halv timma. Vi smeker och kysser vårt lilla barn och är alldeles vimmelkantiga och lyckliga och tafatta och det är förstås den vackraste lilla bebis som någonsin fötts, den tittar på oss med sina sneda ögon och vi kan inte se oss mätta på det lilla vackra ansiktet och de fina små benen, de små händerna........ När navelsträngen slutat pulsera binds den om och det är dags att klippa, inte förrän då tänker vi på att se efter vad barnet har för kön, och se, det var en lillebror! En liten pojk, en son åt oss och en liten bror till Vidar. Alfred är här och livet har sällan varit vackrare. Moderkakan kommer, hel och fin. Den läggs i frysen, vi ska plantera honom ett träd en dag. I fönstret fladdrar stearinljusen och vi sitter med vårt barn i famnen och mår helt fantastiskt. Jag har knappt ont, har bara en liten bristning som inte behöver sys. Jag är så pigg, vi börjar ringa runt till familjen, vår närmsta granne kommer in och ser honom och lånar oss sin fiskevåg att väga honom med. Jag halvligger på madrassen med Alfred vid bröstet medan Palle matar mig med fruktsallad. Alfred läggs hos sin pappa medan jag går i duschen och Li och Ulla städar upp. De får sig lite kaffe och fruktsallad och stoppar oss i säng innan de åker efter någon timme. Vi hör deras bil rulla iväg, så kliver vi upp och sitter och pratar och beundrar vår nyfödde några timmar till innan vi tillslut går till sängs igen.
Svar på tråden: Min födselberättelse (rysligt lång text)

GRATTIS!
Skrivet av Enna
Å vilken fin berättelse. Sitter här med tårar i ögonen.

Rysligt spännande....!
Skrivet av Emmie med Tindra
Åh, vad fin berättelsen var... Ett STORT grattis till gossen! Hälsa välkommen till den vackraste, välkommen till världen. Livet är härligt. Kram.


Nu är jag inte rädd längre...
Skrivet av P
Stort grattis! Vilken upplevelse. Har varit nervös inför min kommande förlossning eftersom allt gick galet den förra, men nu känner jag mig lugnare... Kan inte riktigt tänka mig en hemförlossning, men din vackra berättelse gör att jag ser fram emot att få kämpa ut det här barnet tillsammans med min sambo. Har tårar i ögonvrån... Än en gång, stort grattis! Lycka till och tack för att du delade med dig!! Kramar!!

Vilken...
Skrivet av naturnära
fantastisk berättelse. Man blir så varm, lugn och trygg av den. Tack snälla för att du delade med dig. Ta väl hand om varandra. Kramar

Tack så mycket
Skrivet av Challis med Irmelin 030516
för att vi fick ta del av denna fantastiska upplevelse! Stort grattis än en gång till det lilla miraklet!


Fantastiskt !
Skrivet av Fidde
Grattis ! Vilken härlig uppleveles, och skriven med sån inlevelse att jag ryser. Återigen, Grattis !

GRATTIS till pojken! *imt
Skrivet av gullet o E 0307, Grodan bf 10/11
.

vilken saga!
Skrivet av want2Bmom, BF 7/2
tack for att du delade med dig. Later helt underbart och far mig att kanna mig tryggare i att ev foda hemma. kramar och valkommen till varlden, Alfred!


Så vackert!
Skrivet av Rosa dag 6/25-30
Tack för att du delar med dig och vi får läsa!

det låtere
Skrivet av femman e här
fantastiskt, vad fint du skriver. grattis!

Ååå vad fint! :)
Skrivet av Manna o dotter
Vilken lycka! Du förmedlade samma känsla som vi hade när dottern föddes här hemma hos oss. många många kramar!

Min födselberättelse (rysligt lång text)

GRATTIS!

Rysligt spännande....!

Nu är jag inte rädd längre...

Vilken...

Tack så mycket

Fantastiskt !

GRATTIS till pojken! *imt

vilken saga!

Så vackert!

det låtere

Ååå vad fint! :)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information