Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hej Nadja + alla ni andra...

Skrivet av naturnära
Nu är hon äntligen här. Vårt lilla underbarn...

För er som är intresserade och orkar läsa följer här våran berättelse. Ni kanske undrar hur jag hunnit skriva allt detta, men sanningen att säga har man haft all tid i världen när gumman sovar ut flera timmar i sträck. Lika bra var att passa på och skriva ner det man minns nu när man haft tid.:)

Söndagen 5.9 klockan 5:31 (enligt juornalen) kom vår lilla flicka. 51cm, 3840g.

I torsdag kväll vid halv elva kände jag att nått kom i trosan. Tänkte först att det måste vara slemproppen.
Var på väg att gå upp och titta efter men tänkte sen att det kommer ju lite allt möjligt rinnande titt som tätt så var kvar i sängen. Snart kom lite till. Bestämde mig för att gå på toa i allafall. Kom inte mer än upp på huk när ännu mer kom siprandes och då fattade jag att vattnet gått. Det tog ett tag att få min käre make (som somnat redan) att förstå vad som höll på att ske.
Jo, alla ni som fött barn vet ju att det är inte bara lite vatten som kommer utan att det bara forsar. Vilken tur att vi köpt plastad frotté som vi lagt under lakanen, räddade madrassen på det sättet. Ändå var jag inte alls förbered på att vattnet skulle gå så tidigt.
Jag tog en dusch och då kände jag av några sammandragningar. De höll i sig en bit in på natten. Vid tre tiden var både jag och mannen så trötta att vi gick och lade oss. Sammandragningarna avtog och kom inte tillbaka förs fredag kväll när vi tog en promenad. Pga infektionsrisk ville jag få igång verkarna så fort som möjligt och just för att slippa en igångsättning. Själva fostervattnet var klart och luktade faktiskt inget speciellt så jag kände mig inte orolig alls. Ringde därför inte till sjukhuset för att tala om vattenavgången. Jag ville själv försöka få ingång sammandragningarna och slippa sjukhusets på minnelse om att de ev måste sätta igång mig.
Fredag kväll kom sammandragningarna igång igen. Ganska starka och långa tyckte jag (kollade aldrig deras längd.)
Frammåt småtimmarna var vi igen så trötta och det kändes som att ingenting hände. Jag grät och var orolig och så småningom avtog hela förlossningsarbetet.
Vi gick och lade oss. På lördag morgon var det tyst.
Min käre kände på sig att det är nått som stressar mig.
Vi bestämde tillslut att ta en promenad och pratade igenom vad som ev höll igen hela förlossningarbetet.
Efter att jag funderat lite kände jag att det var denna
rädsla för ingångsättning som spökade. Sen kände jag att det är fortfarande så stökigt efter flytten att jag inte riktigt kunde koppla av. Vi gick och pratade i över en timma, bestämde oss för att sätta igång och röja hemma när vi kommer hem. Så fort jag satt foten innanför dörren så kom första sammandragning. Den var annorlunda än de som jag haft tidigare.
Jag röjde i sovrummet och fick bort sista kartongerna där. Plockade undarn mina gravidkläder förutom ett par plagg som jag fortfarande behövde och plockade fram mina gamla kläder och ställde i garderoben.
Fixa och donade hemma. Städade i vardagrummet för att göra rummet mer ombonat. Vi tänkte vara där inne mäst under födsloarbetet.
Sammandragningarna blev starkare och starkare och de var verkligen annorlunda än de jag haft tidigare, svårt att förklara skillnaden på känsla. Men av dessa sammandragningar kände jag att nått håller på att hända. På kvällen bakade jag lite bröd. Vid nått tillfälle fick min käre för sig att han skulle trycka mig i ryggen. Helt underbart. Tillsammans med djupandning så försvann nästan hela smärtan. Trodde aldrig att det skulle vara möjligt.
Det hade blivit natt (sammandragningarna började vid 12 på dagen). Och vid ettiden började det kännas lite hopplöst. Det var svårt att koncentrera sig med bara andningen. VIssa sammandragningar sanbbandades jag igenom, ibland tappade jag kontrollen helt. Kände att jag inte orkar mer. Var jättetrött efter att jag knappt sovit sen torsdag kväll. KÄnde mig illamående och tillslut kände jag att jag behöver gå på toa.
"Jag kan väll inte vara öppen redan nu" frågar jag min man. Jag går på toa och känner hur jag krystar. Det är mer intensivt och mycket starkare än att krysta fram bajs. Jag får panik. Det kan ju inte vara färdigt nu. Sen märker jag att det kommit blod. Får ännu mer panik och kräks. Mannen fösöker lugna ner mig. Jag tappar kontrollen helt. Vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mig trött och kan inte tro att jag är redan helt öppen. Det har ju inte varit direkt jobbigt alls med alla dessa sammandragningar.
Vid ett tillfälle känner min man i slidan, (det ska man ju hälst inte alls göra när vattnet gått, vilket han inte tänkt på.) Han säger att han kan känna huvudet, att han är säker på att det är huvudet för han kan känna pulsen genom något hårt.
Ibland försöker jag krysta under sammandragningarna och det känns faktiskt skönt. Sen blir jag tillslut jätteosäker. TÄnk om jag krystar för tidigt.
Sen detta blod. Ska det verkligen blöda. Jag känner att jag tappar kontrollen helt vid det tillfället.
Nu vill jag inte längre. Nu måste nån ta ut ungen. JAg orkar inte en sekund till. Min man försöker att prata med mig. Han frågar hur jag vill ha det. Vi bestämmer tillslut att ringa förlossningen. Och sen åker vi in. Klockan är då ungefär tre på natte. Jag känner ett stort behov av att krysta. Håller emot hela vägen in för att inte bäbin ska komma i bilen, ändå var jag fortfarande jätteosäker på om jag skulle krysta.
Väl på sjukhuset träffar vi en USKa som tar emot oss, och som är trevlig. Barnmorsakn träffar vi i korridoren. Hon är lyhörd (hel tvärtom mot de andra barnmorskorna vi haftatth göra med). Frågar hur det är och vi berättar om hur allt började och hur jag känner. Jag berättar att jag har stort behov av att krysta. Hon envisas om CTG:n, jag tvingar mig igenom de 20 min hon vill att CTG:n ska vara kopplad. Jag blir inte tvingad att sitta eller ligga i sängen utom just under den tiden som de kopplar på apparaten. Mendet var ändå en plåga.
Barnmorskan undersöker mig sen och säger att jag är helt öppen, att det bara finns lite kant kvar som säkert försvinner snart om jag håller mig upprätt.
Hon verkar förvånad över att jag klarat av allt det där arbetet hemma. Hon säger att jag jobbat på bra hemma, själv gick jag väll hemma mäst och plockade och donade, tyckte jag.
Jag får väldiga impulser av att behöva krysta. Barnmorskan frågar hur jag tänkt mig att föda fram barnet. Så upprätt som möjligt säger jag. Hon frågar också om jag vil ha nån lustgas även om hon "känner" på sig (vi misstänker att hon läst i våra journaler) att jag är en person som inte gärna tar sånt. Jag tackar nej. Jag blir så försvånad över att hon tog upp saken på ett sånt sätt, verkligen lyhörd.
Hon ser på mig att jag har ett stort behov att krysta, så hon undersöker mig igen. Nu finns inte kanterna kvar längre, men barnet ligger fortfarande lite väl högt. Hon ber mig att kliva upp på sängen och luta mig mot ryggstödet som hissats upp, detta var en ställning som lät som "min" ställning och jag klev upp på knäna och sen var det väll bara att hänga med. Barnmorskan sa att jag kunde krysta så mycket jag kände att behövde under varje värk. "Det finns inga alternativ" sa jag, det är bara att hänga med.
Känslan var nåt helt otroligt. Det gjorde inte ont. När jag provat krysta hemma så hade jag samma känsla, smårtan försvann, kände mig bara lättad.

Barnmorskan kände efter lite då och då var bäbin var på väg. Vid ett par tillfällen bad jag min man titta efter. FÖrst såg han inget. Men tillslut sa han att han kunde se bäbin. Och Sen fick jag känna själv.
Åh, jag höll på att börja gråta, så nära hon var.
Kände mig så lättad. I början av varje sammandragning kände jag lite rädsla, bara en aning att låta mig följa med i hela denna våg av kraft, men mitt i allt så kan jag nog säga att jag njöt. Det var såååå nära nu. Sen ska ju huvet ut och så in igen, känns lite hopplöst, men nödvändigt för att slidan ska hinna tänja på sig så mycket som möjligt.
USKAn och barnmorskan var ganska fixerade vid hjärljuden som skulle lyssnas på. Vid ett tillfälle sa barnmorskan ganska skarpt till mig att hon var tvungen att sätta skalp på barnet för apparaten visade över 200 slag i sekunden. Nej, sa vi. Inget sånt nu. Hon var envis, men vi var envisare. Och mitt i allt så behövde jag krysta så hon försökte igen med dopplern och det visade sig att hjärtljuden var normala.
Och medans de höll på att oroa sig för hjärtljud så passade jag på att föda fram huvudet. Sen börjar Uskan och BM tafsa på min mage. De försöker framkalla en verk för att få ut kroppen. Det kommer ingen värk. Sen kommer barnmorskan med ett argument att ge mig en sammandragande spruta för att jag sa få krystvärkar som föder fram rästen av kroppen. Det kommer inga sammandragningar och de verkar få panik. Jag väntar och väntar (handlar om nån minut kanske) Jag blir irriterad. Min man säger att jag inte vill ha nån spruta. "Då får du sätta dig i halvsittande läge." Hur ska det gå med ett huvud mellan benen tänker jag?
På nått vänster säger jag inte emot utan går med på att sätta mig bara jag slipper sprutor. Jag hinner knappt sätta mig när jag får en krystvärk. Och då ska barnmorskan dra och slita på min lilla flickas arma kropp. Och jag känner mig lite besviken för min man vill så gärna själv ta emot bäbisen. Han tyckte också det var jobbigt att se hur de drog och slet i bäbin.
Till slut var hon ute och på min mage. Navelstängen var de "tvugna" att klippa på en gång för den var så kort. Fattar inte varför. Men min man fick iallafall klippa den. Sen skulle de bara ge mig en spruta för att få ut moderkakan snabbt och just för att jag är rödhåriga och rödhåriga, hade barnmorskan fått lära sig under sin utblidning, blödde lättare en andra. Dagen efter kände jag mig så grundlurad. Nu fick jag ju inte veta hur just min kropp fungerar. Hon gav mig sin spruta (jag var med på det, orkade inte annat än le och låta henne göra det hon trodde var bäst för mig). Jag önskade så att vi sagt emot. Att hon tex gett mig sprutan senare om det verkligen skulle behövts.
Moderkakan kom ut sen hel och fin. Den fick vi ta hem.
Vad vi ska göra med den får tiden visa.

Jag är så trött efteråt att jag inte orkar ta in bäbisen riktigt. Att fösöka amma och skapa kontakt när man sitter på förlossningsbordet med särade ben och en barnmorska som håller på att sy känns inte helt naturligt.
Bäbisen bara gnyr. Vår lilla flicka. Min man är helt överlycklig. Han vill så gärna ha en liten flicka. Och det fick han.
Jag kan inte riktgt ta in allt. Sitten bara där och väntar på att barnmorskan är färdig med sitt.
Jag får sen komma upp på en annan säng. Våran bm hinner precis avklara våran förlossning innan hon ska gå av sitt passa. Före hon går tackar hon för att hon fått vara med och säger att hon jobbar igen på tisdag om det är nått vi vill ta upp med henne.
Vi blir lämnade ensamma. Uskan kommer in med den klassiska mackbrickan och det var ju gott, jag var väldigt hungrig efter allt krystande och jag hade ju kräkts upp allt jag ätit hemma så ett par mackor var bara förrätten för mig. Tack och lov var det morgon och frukostdags när vi kom in på BB så jag fick i mite lite fler mackor.:)

Kanske har jag glömt berätta nått, vet inte. Även om det inte blev hemma som vi önskade från början ångrar vi inte att vi åkte in. Min man var faktiskt glad i slutändan att vi tog beslutet att åka in. För honom var det en chock hur mycket blod som vällde fram tillsammans med både barn och moderkaka. Han trodde ärligt att jag var tömd på blod efter den mängden (som bm uppskattade till max 400ml). Men nästan hemma blev det. Om jag inte fått panik så skulle lillan fötts i vårt vardagsrum ellr ute i hallen.
BM var väll tacksam över att vi kom in till sjukhuset kan jag tänka.:) Hon sa när vi kom och när vi berättat att jag haft vattenavgång redan i torsdag att de har som rutin att man ringer om vattnet går. Jag sa bara att jag inte kände mig så stressad när vattnet som kom ut var så rent och fint. Hon var också orolig för att jag skulle blöda mycket i o m att jag är rödhårig. Hon var också så fixerad över dessa hjärtljud så hon går väll och grubblar över hur det gått om barnet kommit hemma där man inte har all denna utrustning.
Vi stannade på sjukhuset i ca 7-8 timmar. Jag kände att jag inte fick nån ro att ta kontakt med
tösen och ammningsstunden blev ingen höjdare när man delade rum med ett annat par som
sprang fram och tillbaka framför ens säng. Sen var jag rädd för att personalen skulle stå
och glutta hela tiden hur det går med amningen och i det tillståndet, när man fött barn och
är sådär "lagom" trött vill man bara ha lugn och ro och inga nyfikna ögon. Så vi sa att vi åker hem och är det nått så hör vi av oss. Vi ska ju ändå på läkarbesök på onsdag.
Ammningen blev ju ingen höjdpunkt till att börja med, inte äns hemma äns. Det blir ju lite svårt att suga på brästvårtor som inte riktigt vill infinna sig. Det första förska pappan fick göra dag 2 så fort apoteket öppnade var att åka och köpa amningsnapp. Och det gjode succé tillsammans med lite ersättning. Flickan är ju inte dum, hon vet mycket väl hur man får mat och det duger inte att enbart suga på tomma bröst.:) Så vi kände att några skedar ersättning skulle hålla hennes intresse uppe.
Så lite lite ersättning och nu fungerar ammningen, inte perfekt, men betyfligt bättre än jag vågade drömma om.
Såhär ser livet ut hos en nygräddad liten familj.
Vill passa på att tacka er alla för ert, många gånger enorma stöd i olika situationer och på er allas olika sätt och vis. Det blev som vi önskade det.

Kram på er alla!
Svar på tråden: Hej Nadja + alla ni andra...

Grattis till dottern!

Skrivet av  Åsa
Vad härligt att hon är här nu!
 

wow

Skrivet av  helena
vilken berättelse. nu blir man ju sugen igen! stort grattis till er!
 

Grattis!

Skrivet av  Anna m. Martin + bf 16/2
Härligt att det gick så bra! Förstår att det var svårt att stå emot bm ang. spruta...tycker det var starkt att säga ifrån ang. skalp, i det läget är man ju rätt mör! Synd att bm ska bli så stressade över att huvudet står ett tag...flera hem-bm jag känner säger att det brukar vara lugnt även om det tar flera minuter, ungen blir ju försörjd via navelsträngen. Lycka till med allt nu!
*Kram*
 

Åh, grattis!

Skrivet av  Nadja med sommarflickan Tilia
Va rörd jag blev av att läsa din berättelse. Sitter här tårögd.
Skönt att det blev som ni önskade. Och, va bra att din man (och du) verkligen kunde säga ifrån om dina önskemål att inte få skalp eller värkstimulerande spruta i slutskedet. Jag önskar att min man o jag hade pratat ihop oss mer innan, då jag födde min dotter på sjukhus -01, så att jag hade sluppit stressen och ingreppen med att få ut moderkakan "i tid" efter födelsen. Fast det var ju lite det som gjorde att det blev hemma den här gången. ;o)
Men du, va härligt att allt har gått så bra. Det här gjorde ni superbra, tycker jag! :o) Hoppas det ger med sig med amning och allt annat. Stort grattis till lillflickan och lycka till!
Kram
 

GRATTIS

Skrivet av  Enna
till en fin upplevelse och en underbar dotter!
 

Stort grattis till tösen!

Skrivet av  Leeandra bf 23/12
Sänder många varma grattiskramar till er! Så underbart att ni äntligen har blivit en liten familj.
 

Stort grattis!

Skrivet av  Ika m Samuel och Tilda i Amsterdam
Du verkar ha gått igenom en hel del. Allt blir ju inte alltid som man tänkt sig, men det spelar ju inte så stor roll när man har slutresultatet i sina armar!
 

GRATTIS!!! imt

Skrivet av  Erika m. 5 barn
l
 

Jättegrattis!

Skrivet av  Valla
Blir både glad och ledsen när jag läser din berättelse. Jag tycker du har kämpat fantastiskt (och din man)för att få den födseln ni ville ha. Jag blir bara så besviken att man som födande kvinna ska behöva ödsla så mycket tid och energi på att säga ifrån till personalen. Jag är övertygad om att du hade fött din dotter även utan att vända om till sittande. Men jag tycker att du är enormt stark som stod på dig så mycket som du gjorde. Jag hoppas att du fått tillbaka lite krafter och känner att du orkat ta till dig din flicka. Jättegrattis till dig och familjen!
 

stora grattiskramar

Skrivet av  femman e här
ta hand om er lilla familj!
 

Grattis!

Skrivet av  Emmie
Vilken berättelse! Tack för att ni delade med er.
Det måste kännas skönt nu i efterhand att ni stod på er, men jobbigt att behöva tjafsa under något så fint som en födelse.
Hoppas att ni får lugn och ro nu och att ni mår bra alla tre!
Vad ska underbarnet få heta? *nyfiken*
Kram tillbaka!
 

Tack alla ni...

Skrivet av  naturnära
för era gratulationer och fina tankar och ord.
Det blir en liten Clara Isabella här. Vad vi förstår så är Isabella, som hon kommer att kallas, ett välidigt poppis namn just nu. Visste vi inte tidigare men nu när vi sagt att hon ska heta Isabella så verkar det som många andra tänkt välja eller redan valt det namnet till sina barn.

Lite lessen har jag varit i efterhand över detta stressande under den korta tid som vi hann vara på sjukhuset. Sen också att de var tvugna att stressa upp mig med amningen. När vi skulle hem så sa barnmorskan att vi inte skulle vara glada över om bäbin sover mer än tre timmar för den måste upp och amma mycket för att få igång mjölkproduktionen.
Men flickan sov. Ja, först var hon förbannad och bara skrek tills vi fick hem amningsnappen och lite ersättning. Sen sov hon, oj vad hon sov. Blev faktiskt orolig. Och faktiskt, trots detta sovande, i värsta fall upp till 8-9 timmar i sträck kom mjölken (man kände sig som, ja Pamela Anderson minst om inte dubbelt) på tredje dagen. Att de orkar.
Och på läkarbesöket i onsdags så skulle läkaren påminna mig (en manlig sådan) att mina bröst var de bästa för mitt barn. Hade lust att smälla till honom. Vad vet han om mina bröst. Barnmorskan som vi träffade ifrågasatte nästan även hon att jag gått och köpt en amningsnapp. Jag sa till henne att jag rådfrågat min mamma som faktiskt har sju barn själv och vet en del om sånt här. Då var hon tyst. Jag var inte otrevlig mot dem, men kände mig lite lessen över att de inte kunde ta mig på allvar först. Barnmorskan var så säker på att bäbin kommer suga ut mina bröstvårtor. Min mamma däremot sa att det finns kvinnor vars bröstvårtor förblir mini och varför ska man vänta och se och på köpet plåga lillan när det finns hjälpmedel att utnyttja.
Usch, jag är så trött på det här.
Nrä brukar man förrästen ta kontakt med BVC, om man nu väljer att göra det?
Jag tänkte vänta ett par veckor ev, känner att jag inte orkar med deras stressande också.
Nu vill vi bara ta det lugnt och vila och njuta och hämta krafter.
Hon är så fin. Och så snäll och duktig. Det verkar som om hon har lärt sig lite mer tålamod.
Nu har vi också hittat en bra variant med bärsjalen som verkar fungera när hon sover. Att ligga i vagga var inte Isabellas grej, panik på en gång. Men en mer upprätt variant gjorde susen. Så här blir det nog mycket bärsjal hoppas vi. Känner att det blev fel från början. Men nu har vi hela tiden i världen att ta igen det som inte blev bra från början.

Ja, man blir ju bara så kär. Hon är såååå fin.

Suck.....
 

Hej!

Skrivet av  Emmie
Det är klart hon är fin..!
Det där med namnet tänkte vi med "Tindra" också, men hon var en Tindra så det får vara så.
Vi ringde aldrig bvc, de ringer upp efter 6-8 veckor? om man inte hört av sig. Visst blir man irriterad på alla pekpinnar? *ahhh*

Sörj det du saknade Naturnära och njut av din dotter och tiden ni har nu..
=)

Får jag cybersnusa på din lilla...? Jag är sååå bebissjuk just nu... =D
 

Stort grattis!!!

Skrivet av  Challis med Irmelin 030516
Tack så hjärtligt för din utelämnande berättelse!
Synd att dom alltid ska vara så på och stressade på sjukhus, det upplevde vi också när Irmelin föddes och fast jag är väldigt nöjd med den förlossningen så har jag fått bearbeta och sörja vissa saker ändå.

Nu är ni en familj *tårar i ögonvrån* Ta hand om er underbara lilla flicka och er själva!
 

Tack för dina ord.

Skrivet av  naturnära
Det känns som att i och med att vi fick föda på våra villkor och det blev som vi önskade (hemma så länge som vi kände oss trygga och sen på sjukhuset VÄÄLDIGT LÅÅÅÅNGT som vi önskade) så känner jag mig besviken och ledsen och arg ändå.
Jag var såååå förtvivlad igår. Fattade förs då hur nära det var att jag satte mig på hennes huvud.
När jag nästan var på väg att sätta mig så sa BM
"Akta, akta huvudet, sätt dig inte på huvudet."
Sen lyfte de på mig i armar och ben. Jag är ju inte
i lättaste laget, 73 kilo med barn och allt.
Vad tänkte de på? Jag bara tjöt igår, grät och var förtvivlad. TÄnk om jag skulle varit snabbare. Jag
fattade ju själv att jag inte ska sätta mig på huvudet, men hur ska man veta exakt vart detta huvud
befinner sig.
Sen ska de komma med och klaga över sina arbetsförhållanden, dålig arbetsställning mm. De
tar ju på sig risker som kan få fruktansvärda konsekvenser både för sig själv OCH MAMMAN OCH BARNET.
Så visst har vi ett underbarn. Hon lever. Hurraa för det. Men att äns behöva, som förälder, äns tänka på hur det skulle kunnat gå för att de kände sig stressade och ville sticka nål i mig i sista sekund....
Så nog behöver man bearbeta och sörja även om det
blev som man önskade sig och man fick bestämma själv.

Kram
 

Stort Grattis

Skrivet av  Elisa
och tack för fin läsning!
 

Åhh grattis!!!!

Skrivet av  Christina m Puff o Tim
Sitter och blir rörd när jag läser...
Vad härligt!!

Är inte inne här så ofta, har ju en liten ny klimp här nu jag med.

Det låter som om ni ändå fick det ni ville! Att även du fick göra din resa! Det blev ju en ganska lång resa, inte helt olik min första förlossning inledningsvis i alla fall (jag blev dock igångsatt till slut, ingen höjdare! Ville inte heller det. Men slapp det den här gången ju...puh).

Visst är det fantastiskt, att få göra den resan i sin kropp, att få se vad den förmår, att resa ut på det stora havet och att få komma i hamn på andra sidan oceanen med ett litet knyte i famnen!! Vilken upplevelse! Vilken resa!!!
Tack för att du delade med dig av din! Spännade och fint att läsa!!

Världens GRATTIS till er!!!!! :o)