Funderar

Funderar
Skrivet av	Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Jag har just fött mitt andra barn för 3 veckor sedan på Södra BB och SöS och funderar över hur jag ska tänka inför nästa barn. Det får i och för sig vänta ett par år, men nu har jag tyvärr börjat tvivla på min förmåga på ett sätt som jag inte riktigt gjorde innan Tindra föddes. Det känns som om inget riktigt funkade den här gången. Med både Juni och Tindra har vi funderat på att föda hemma, men valt andra alternativ, men jag sa så sentr som i bilen in till BB att det här är ju egentligen inte riktigt idealiskt och nästa gång om vi bor lite rymligare och mindre lyhört så föder vi nog hemma istället. Men nu vet jag inte längre. Tyvärr så gick den här förlossningen inte lika bra som när Juni föddes helt okonmplicerat på ABC. Allt gick så fort, barnet tryckte så att jag hade jätteont även mellan värkarna och inte kunde slappna av eller fokusera mig som jag kunde när Juni föddes trots att det också var intensivt då. Så var barnets hjärtljud onormalt höga och hon verkade stressad och inte må riktigt bra, precis som jag. Så vi fick tyvärr flytta ner till vanliga förlossningen och ta hål på hinnor och sätta skalpelektrod och jag kände att jag inte kunde slappna av och ville ha lustgas som jag inte alls hade tänkt - allt som jag hade skrivit att jag ville undvika. Men det kändes okej ändå, och det hjälpte nog väldigt mycket att det var min gamla barnmorska från ABC som var med uppe på Södra BB. Jag vet ju att hon inte skulle göra några onödiga ingrepp bara för säkerhets skull, och det kändes bra att hon följde med och lämnade över. Och när de tog hål på fostervattnet så hade bäbisen beckat i det också, så det stämde ju att hon var stressad och de ville att hon skulle komma ut snart. Vi fick en bra och lyhörd barnmorska där nere på slutet också, och barnet och jag mådde bra efteråt. Så det känns som att jag inte sörjer direkt att det blev som det blev, att det inte var så mycket som hade gått att ändra på. Det är kanske påfrestande att det går för fort helt enkelt, men inte så lätt att styra över? Vet inte om det kunde ha blivit lugnare om jag fött hemma istället, men värkarna var lite konstiga redan hemma. Oregelbundna, varvade att det gick nån minut emellan och några som kom i ett jätteintensivt och några som verkade ha två olika toppar. Det kändes liksom från första värken som att det var lite bråttom. Jag ångar att jag inte fick ändan ur vagnen att gå en profylaxkurs. Intonationstekniken jag använde förra gången funkade inte lika bra nu. Om eller när det blir en liten trea så ska jag nog förbereda mig bättre och inte lita på att allt kommer att klaffa lika bra som första gången. Kvaddlarna som var så bra när Juni föddes hjälpte inte alls nu. Lustgasen var nog rätt val ändå när jag inte kunde slappna av alls, men det var en mycket bättre upplevelse att föda utan kemisk smärtlindring. Jag var liksom inte riktigt närvarande den här gången och hade svårare att känna hur jag skulle krysta, trots att jag födde på pall båda gångerna. Brast mycket mer nu också. Fast Junis förlossning tänkte jag mycket mera på efteråt, både det som varit jobbigt och bra. Nu känns det som att jag bara kunde släppa det på ett annat sätt. Vet inte riktigt vad det beror på. Men min tro på min förmåga har nog fått sig en liten knäck. Har börjat tvivla på att jag klarar, orkar och vågar föda hemma efter det här. Tror ni att det skulle ha varit liknande problem hemma, med hjärtljuden och beck i fostervattnet? Hur skulle man ha hanterat det i så fall? Några tankar och funderingar, vad tror ni? Det känns lite snopet att gå åt fel håll liksom, att ha en naturligt och okomplicerad första förlossning utan ingrepp eller kemisk smärtlindring, och sedan blir överflyttad och sånt med nummer två. Klart att jag är lite besviken även om det inte är något jag mår dåligt över nu. Det är mest att jag känner mig mer osäker nu för hur det ska bli med nästa barn. Jag är i alla fall helt säker nu på att jag uppleva den här mysiga bäbistiden en gång till! :-)
Svar på tråden: Funderar

Hej Cecilia!
Skrivet av Anna m. Martin + bf 16/2
Tråkigt att du känner dig lite besviken men skönt att allt gick bra ändå! Jag tycker inte att du ska tvivla på din förmåga att föda barn! Det är ju mkt som inverkar på en förlossning, både inifrån och utifrån, fysiskt och psykiskt... Jag känner inte att jag har kompetens att svara på dina frågor, kanske har någon annan det här annars föreslår jag att du pratar med en hem-bm för att få svar på dina funderingar! Kram

Varje förlossning är unik!
Skrivet av envis m S & L&bf maj-05
vad det gäller beck i fostervatten så om man har vattenavgång hemma så "ska" man åka in enligt bidragsreglerna från hsn eftersom det kan vara en indikation på att allt inte är som det ska. Går vattnet däremot inte så brukar det gå bra ändå. Vad det gäller hjärtljuden är det samma sak där att om hjärtljuden inte är bra så "bör" man åka in. Hur det hade varit _om_ du stannat hemma kan man bara spekulera om. Jag tror personligen att jag skulle varit glad att vara på sjukhuset om inte allt stod rätt till då jag inte skulle vilja föda hemma til vilket pris som helst. Å andra sidan så beror det på hur man reagerar på sjukhusmiljön, bemötandet etc och det kan bara du svara på om du tror att det kan bero på det. Och du istället för att se på förlossningen som en prestation se det som en gåva av livet. Vi kan inte styra och ha kontroll över allt. Du har fått en dotter som är frisk och lever, ta emot henne och var tacksam över hennes födelse. Varje förlossning är unik! stor kram till dig du fantastiska kvinna


Tack
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Jo, så känner jag ju också att om det skulle uppstå något problem så skulle jag känna mig tryggare på sjukhuset. Så jag är väl lite orolig att barnet skulle verka stressat hemma. Jag kände mig trygg med min barnmorska på Södra BB, speciellt som det var samma som det funkade helt perfekt med när Juni föddes! Bemötandet där och nere på förlossningen var också bra. Men hela situationen att åka in och lämna Juni till barnvakt var stressande. Jag både trodde och kände att det skulle gå fort, och det gick på mindre än fem timmar från första känningen när jag var osäker på om det var förvärkar eller ej. Med Juni så öppnade jag mig från 3-10 cm på en timme, nästan värkstorm, så jag var orolig för att åka in i bilen (vi har drygt 2 mil ändå). Vi diskuterade om vi skulle äta först eller åka och lämna Juni hos hennes faster på vägen in eller om min sambo skulle hinna köra över henne innan, och så valde vi att äta kalla köttbullar för att hinna äta osv - hela situationen kändes stressad, det var liksom "bråttom, bråttom-känsla!" Det kan ju inte ha varit helt positivt egentligen. Vattnet gick inte spontant - med Juni så gick det spontant när jag var öppen 10 cm först - utan de valde att ta hål på hinnorna och sätta skalpelektrod när jag var öppen 6 cm pga hjärtljuden. Hjärtat slog väl inte jättefarligt snabbt, snarare att det var straxt över gränsen för vad som var okej. Och när de tog hål på hinnorna så att vattnet gick så sjönk de till det normala. Det kändes aldrig som att det var någon riktig oro för barnet, mer att behålla läget under kontroll eller hur jag ska säga. Sedan gick det - som personalen sagt att de förväntade sig - fort av sig själv. Hon var född en timme senare. Vi han vara en timme på Södra BB och en timme nere på förlossningen ungefär. Krystningen gick också fort. även fast det kändes svårare än med Juni. Barnet hann inte rotera riktigt på sista värken och rev i med axeln, därför brast jag mera. Det är väl troligt att samma sak hade hänt hemma också? Det behövdes inga andra ingrepp än hinnsprängningen, det var aldrig något tal om dropp eller sugklocka eller något sånt. Så på sätt och vis hade det nog gått lika bra hemma. Fast när de sa att barnet hade beckat lite i vattnet, men inte verkade stressat längre nu, så kändes det ändå skönt att vara på sjukhus. Ja, vi får väl se hur det känns om några år. Jag känner mig inte alltför ledsen i alla fall, det känns som att jag hela tiden förstod vad som gjordes och varför och litade på min barnmorska och kände mig trygg även om det inte gick så bra som jag hoppats. Jag kände mig aldrig så där liten och utsatt som jag varit rädd för innan, jag var livrädd för att bli överflyttad tidigare, men det kändes helt okej ändå. Lite mer att jag behövde stå på mig och vara tuff, inte lika lugnt och lyhört, men ändå att jag aldrig kände mig överkörd eller kränkt på något sätt som jag varit rädd för tidigare. Och jag var ju pigg och mådde bra efteråt och barnet mådde bra också bra, så det kändes helt okej ändå. Hm, kan det blir svårare att få bidrag efter den här förlossningen? Det var ju inget allvarligt som tillstötte ändå?

Se det som en erfarenhet
Skrivet av Sterna
Nu vet du teckena på att det är dags att åka in till sjukhuset om du skulle föda hemma. Personligen när jag läser din text känns det som om du var otrygg i dig själv även om du var trygg på Södra BB och med BM. Du skriver att du blev stressad av att åka ifrån Juni och där kan mycket ligga. Förra gången förberedde du dig noga med yoga och mycket läsning om olika sätt att föda, denna gången känndes det (för mig utifrån 3:e person) som om du röck lite på axlarna och tyckte "Det här klara jag för det gick så bra med Juni". Inget elakt menat men jag tror att det är oerhört viktigt att förbereda sig inför varje förlossning just eftersom alla är olika. Som jag skrivit till dig tidigare, det är inte säkert att något hade ändrats bara för att du gick profylaxkursen samtidigt som det hade varit ett sätt att mentalt förbereda sig på något nytt eftersom du inte gick den förra gången. En ny yogakurs med en annan lärare hade kanske också hjälpt. Något är det ju som stressat dig och barnet, annars hade hjärtljuden inte reagerat och liten hade inte bajsat i vattnet, det är nog bara du som kan komma på vad. Kanske är det så enkelt att det är det snabba förloppet? Ställ dig på alla fyra nästa gång med rumpan i vädret så att bebisen får kämpa sig ut via en uppförsbacke så bromsas förloppet. Till nästa gång, prata igenom båda förlossningarna med en hem-BM, starta hemma och känns det fel, som om du vill in av en eller annan anledning så åk in. Det är OK att avsluta födseln på sjukhus även om man planerat att föda hemma. Kan du bara tänka dig att föda på ett speciellt sjukhus så försök hitta en BM du trivs med som jobbar där och kan tänka sig hjälpa dig hemma. JAg tror inte att denna födsel gör det svårare att söka bidrag till nästa gång just med motiveringen att nu vet du hur det känsn när något är galet och du ahr varit med om en del av de risker läkaren ska informera dig om för att du ska få bidrag.

Ja det stämmer
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Ja, så var det precis. Jag kände mig väldigt stressad och ofokuserad den här graviditeten. Kanske delvis för att hela graviditeten kändes jobbig, att jag mådde så fysiskt dåligt samt att det inte var planerat och jag inte kände mig riktigt redo känslomässigt för en ny graviditet ännu. Har tyvärr fortfarande lite av den känslan kvar, att jag inte riktigt har landat eller hinner med. Det är underbart med en ny bäbis, men samtidigt känns det som att jag inte riktigt hinner njuta av henne så mycket som jag skulle vilja för att Juni är liten och tar mycket tid och energi också. Skulle vilja ha mera lugn och ro. Jag hade inte riktigt kraft och energi att fokusera mig och förbereda mig inför den här förlossningen, kunde inte alls fokusera som med Juni tiden innan. Det var så många stressmoment runt omkring med Juni som skulle börja på dagis och hantverkare som var här och bytte alla fönster när jag skulle föda vilken dag som helst (bostdsrättsföreningens planering, definitivt inte min!) det var jättestressande och jobbigt. Så gick jag över och var stressad över det ... När det satte igång kände jag mig mest trött och omotiverad. Nej, jag hade nog inte alls samma fokus och tillit till min kropp som när Juni föddes. :-(


Du
Skrivet av Sterna
ett tips, ta Tindra och åk bort några dagar så får du chansen att lära känan henen ordentligt under samam premisser som du fick med juni. Låt pappa och Juni stanan hemam och njuta tillsammans de med. Har ni något landställe att vara på eller en sista-minuten-resa till solen? Du kan vara värd det efter den resan du gått igenom sista tiden. Ett anant tips, skriv ner så mycekt som möjligt kring din graviditet och frödsel, frågor coh påståeenden, tankar "om jag gjort så istälelt hade det blivit annorlunda då?" så får du så småningom lite mer perspektiv på vad som hänt och hur du kan agera nästa gång. Men viktigast tror jag ändå är att du unnar dig själv och Tindra egen tid utan att du blir stressad av Juni.

Ingen förlossning...
Skrivet av Majoslava
är den andra lik, och dessutom vet man inte hur det hade gått om du gjorde annorlunda. Jag tror du vet bäst hur du skall göra när behovet infinner sig. Jag kan säga att mitt första barn föddes hemma, planerat. Sedan hade vi svårt att bli med barn igen, och jag tänkte, blir jag någonsin gravid igen, så kommer jag inte våga föda hemma. Sedan blev jag oväntat gravid med tvillingar, och visste inte under hela graviditeten hur jag skulle göra med förlossningen, vågade varken hemma eller på sjukhus. Men, denna morgon, när vattnet gick och jag visste att det sker denna dag, så visste jag var jag skulle föda, och kände mig helt lugn i denna beslut. Vad gäller stressen hos bebisen, det kan mycket väl hända tex att hon bajsade på sig för man fibblade med elektroden på huvudet... Lycka till!

Funderar

Hej Cecilia!

Varje förlossning är unik!

Tack

Se det som en erfarenhet

Ja det stämmer

Du

Ingen förlossning...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information