Väntans tider är över ( väldigt långt )

Väntans tider är över ( väldigt långt )
Skrivet av	Leeandra
Så här kom vårt andra barn till världen; Måndagen den 20 december kände jag väldigt stark att något snart skulle hända. Jag gick hela dagen med den speciella känslan, otåligt väntande på ett tecken att min intuition fungerade som den skulle och att jag inte bara blivit knäpp av att gå och räkna dagarna fram till bf. Till middagen dagen efter började slemproppen lossna, vilket jag märkte när jag och sonen var ute och tog vår dagliga långpromenad. Jag fick en slemmig flytning med blodstrimmor i, och kände mig väldigt glad, eftersom jag visste att jag snart skulle föda. Onsdagen förflöt utan några större händelser. Flytningen fortsatte, och det kändes som ett uppmuntrande tecken. Jag var ganska lös i magen, men inget annat verkade tyda på att det skulle komma ett barn snart. Torsdagen, som var mitt beräknade födelsedatum enligt rutinultraljudet, kom och gick. Barnet, som legat i vänstervänt läge under flera veckor, vände på sig till högervänt läge någon gång under dagen och låg kvar så. Jag försökte hålla mig sysselsatt, eftersom jag började bli väldigt otålig. Jag tog en rask långpromenad med min kompis och hade täta sammandragningar under tiden och resten av kvällen, men de kändes ungefär som de gjort de sista veckorna. Jag och Sambon gick och la oss vid 21.30 och vi somnade med en gång. 00.30 på julafton vaknade jag av att jag fick en kraftig sammandragning och jag visste med en gång att det var på riktigt. Jag hade aldrig vaknat av en sammandragning tidigare under graviditeten, och det kändes annorlunda. Jag försökte somna om, men värkarna kom och gick tillräckligt tätt för att jag inte skulle ha en chans att slumra in emellan. Vid 03.00 gick jag på toaletten och tömde tarmen och såg att den slemblandade flytningen ökat och var mer blodblandad än tidigare. Jag gav upp mina försök att sova, klädde på mig och satte mig i köket och läste morgontidningen som passande nog anlänt medan jag var i badrummet. Sambon var med på 10 i topp-listan över årets gotländska idrottsprestationer för sina SM-guld i varpa, det var kul att läsa om medan jag började skriva ner hur tätt värkarna kom. Värkarna kom oregelbundet, med mellan 2 och 6 minuters mellanrum, men det störde mig inte. Det hade varit precis likadant när förlossningen startat med sonen, när vi åkt in till sjukhuset hade jag oregelbundna värkar med mellan 2 och 8 minuter och var ändå öppen 5 cm. Sambon kom upp en sväng vid 03.30 och tittade till mig, men jag tyckte att han kunde försöka somna om igen. Jag drack en näringsdryck, ett glas juice och ett par glas vatten och gick på toaletten med jämna mellanrum. Vid 04.30 gav Sambon upp försöken att somna om, hämtade tidningen och gick och läste i sovrummet. Jag gick runt i lägenheten under värkarna och visade en stor talang för magdans som jag inte visste att jag ägde. Under en timmes tid engagerade jag och Sambon oss i ett dataspel, sedan vaknade Sonen och Sambon gick in till honom och gav honom en smörgås och leksaker i sängen. 06.15 hade han lekt färdigt och vi gjorde i ordning julaftonsfrukost bestående av te, juice, gotlandslimpa, ost och rökt korv. Det var underbart gott med frukost, men jag fick resa mig varje gång jag fick en värk för att kunna andas ordentligt. Sonen imiterade min andning vilket lät så komiskt att jag ganska snart lärde mig hur dumt det var att gapskratta under värkarna. Vid 07.00, efter diskning och tandborstning, gick vi i samlad, förväntansfylld tropp in i vardagsrummet. I stilla andakt stod vi och betraktade vår ovanligt vackra plastgran med nyinköpta, röda julgranskulor och mjukt lysande ljusslinga. Sedan satte vi igång med paketöppningen, och medan färgglada papper flög omkring oss och vi förtjusta tittade på varandras julklappar började värkarna glesna en aning. De kom nu med 5 till 8 minuters mellanrum och hade sitt längsta uppehåll på tio minuter medan jag pratade med min mormor i telefon för att önska god jul och tacka för presenterna. Vid 07.30 ringde vi vår telefonbarnmorska för att tala om att det var på gång. Hon sa att hon skulle finnas på mobilen på eftermiddagen och på Danderyds sjukhus från och med 21.30 på kvällen. Förmiddagen förflöt lugnt och stilla. Jag och Sambon packade ner Sonen i vagnen och gick en halvtimmes rask promenad vid 10.30 för att få sonen att sova och värkarna att komma igång lite mer. Sonen somnade visserligen inte, men värkarna började komma med mellan 3 och 7 minuters mellanrum. 11.45 hade Sambon och Sonen duschat, klätt sig fina, packat julklappar och de kramade om mig och åkte ut till Sambons syster, 1,5 mil ifrån oss, för att fira jul. De skulle skylla på att jag var magsjuk och att det kanske var något på gång. Jag tog det lugnt, städade lite, åt lunch och stängde till fönstren i lägenheten så att det skulle hinna bli så varmt som möjligt innan det skulle titta ut en liten knatte. Jag tog ett bad, och låg för en halvtimme på rygg och halvsov. Värkarna glesnade en aning, och jag bestämde mig för att duscha istället. När värkarna kom riktade jag duschstrålen mot nedre delen av magen och smärtan försvann praktiskt taget helt. Så fort jag ställt mig upp så återgick värkarna till vad de varit innan jag la mig i badet, så det kändes bra. Vid 15.00 bänkade jag mig framför TV:n för att se Kalle Anka och för att få in lite julstämning. Jag satt och tittade på julgranen och på alla våra tomtar samtidigt som jag skrev upp hur tätt värkarna kom och även tog tid på hur länge de varade. De kom fortfarande med 3 till 7 minuters mellanrum och varade oftast i 50 sekunder. Jag läste i Sheila Kitzingers bok Att vänta och föda barn att ett barn behövde 2 minuters mellanrum mellan värkarna för att kunna födas, så jag kände mig inte orolig för att Sambon och Sonen ännu var iväg. Sambon ringde ungefär en gång i halvtimmen och rapporterade att Sonen hade blivit livrädd för tomten, att mina Mozartkulor var uppskattade och att de hade det ganska trevligt. Vid 16.30 kom de hem igen med många nya julklappar som Sonen hade fått. Medan jag la ut två mjuka dynor på golvet och stod lutad över en stor träningsboll övertäckt av ett täcke, så dukade Sambon och Sonen upp ett rikt utbud av tågbanor, legobitar, memory och barnböcker bredvid mig. När jag fick värkar så lutade jag mig fram över bollen och andades, och emellanåt fick jag en och annan puss på ryggen av Sonen. Sambon gjorde i ordning kvällsmat och vi åt grönsaksröra, fläskfilégryta och ris. Det smakade himmelskt gott, mellan lunchen och kvällsmaten hade jag druckit mycket, både näringsdryck, juice och vatten, men inte ätit speciellt mycket. Jag var väldigt imponerad av hur väl min kropp fungerade, jag kissade ofta och tömde även tarmen med jämna mellanrum. Vid 18.30 gick Sambon och Sonen och tog det vanliga kvällsbadet, och efter tandborstning, godnattkram och saga somnade Sonen vid 19.15 precis i vanlig ordning. Jag gick och duschade igen, och lyssnade med ett halvt öra på Karl-Bertil Jonssons julafton. Ska du lukta på glöggen, pojk? hörde jag medan jag stod lutad över badkarskanten under en kraftig värk. Värkarna började kännas mer intensivt, och jag kände hur barnet pressade sig nedåt. När jag gick upp tog Sambon bort soffbordet och la dit fyra dynor, två underst och två överst, och täckte in dem med vårt duschdraperi. Över det la vi sedan dit två stora badlakan. Jag klädde mig i den största t-shirten Sambon hade, med texten piggare skriven över hela bröstet, och satte mig ner i min lilla myshörna. I vår hörnsoffa la Sambon dit en hel bunt med kuddar som jag kunde luta mig över, dynorna låg precis i själva hörnet så att jag kunde vända mig åt lite olika håll. Wenche Myhres julkonsert började på TV:n, och rummet fylldes av julsånger. Sambon servade med juice och vatten och gick in i sovrummet för att montera ihop spjälsängen som fram till nu hade legat i sin stora IKEA-kartong under vår säng. Han hann precis färdigt med själva monteringen, men innan han hann skjuta in sängen på sin rätta plats så ropade jag från vardagsrummet att han fick komma in och trycka mig på ryggen. Jag stod på knä lutad över en bunt kuddar och värkarna började kännas väldigt intensiva. De kom ungefär med 1 och 2 minuters mellanrum, vilket gav mig gott om tid att prata och skratta och andas ut emellan. Varje gång det kom en värk, tryckte Sambon hårt med båda händerna i korsryggen, vilket kändes väldigt skönt. Värkarna kändes inte i ryggen, men jag var väldigt trött i korsryggen eftersom jag inte hade legat ner på hela dagen, och det bestämda trycket var precis vad jag behövde. Jag, som inte hade sagt ett pip när jag födde vår son, kände att jag kunde slappna av och verkligen tillåta mig att andas och utstöta väldigt primitiva ljud medan värkarna kom. Jag kände hur något började sippra, och Sambon informerade om att det kom en hel del slem och genomskinlig vätska. Troligtvis hade fostervattnet börjat läcka, och det var skönt att höra att det var ofärgat. Jag började darra ganska mycket i benen, och satte mig ner på hälarna emellan värkarna för att slappna av. Sambon började få rutin på ryggtryckningarna och kastade ett och annat öga på Svensson, Svensson firar jul som precis började på TV:n. Jag bad honom släcka ner vår hörnlampa, och de återstående ljuskällorna i vardagsrummet var julgranen, ljusstaken i fönstret och TV:n. Lagom när familjen Svensson satte sig i soffan för att vänta på Kalle Anka hördes det ett plopp och det kändes som om en kork drogs ur en flaska. Med ploppet kom en större mängd fostervatten och jag kände att det var dags att börja arbeta på riktigt. Jag blev väldigt varm med ens, och t-shirten åkte av. Jag vände mig om mot Sambon och satte mig på huk, medan jag höll i Sambons överarmar för att få stöd. Jag slappnade av helt och lät kroppen vägleda mig, krystningarna kom av sig självt. Jag släppte ut alla ljud jag hade, det var så befriande och så skönt att hänge sig så fullkomligt åt födandet. Sambon, som varit lite orolig och nervös inför vår planerade hemfödsel, konstaterade lugnt att det kommer en del blod, men det är okej. Först kom trycket mot ändtarmen, och jag torkade själv bort lite bajs med en handduk. Vid nästa krystvärk kände jag efter med handen, och kände toppen på barnets huvud, en liten rynkig massa. Sambon försökte titta när huvudet kom, men eftersom det gjorde att jag fick sämre stöd, så ryckte jag honom i armen så att han satte sig upprätt igen. Emellanåt gick jag ner på knä för att vila lite, och hukade sedan igen. Huvudet föddes fram medan jag ömsom krystade och ömsom andades, jag behövde inte tänka på något utan det var bara att följa med den oerhörda energin som flödade inuti mig. När huvudet väl var framfött kändes min hukande ställning väldigt obekväm. Jag gick ner på knä först, men ställde mig sedan helt upp medan Sambon sa akta soffan eftersom det droppade blod från huvudet. När jag stod upp, höll i barnets huvud och väntade på nästa krystvärk, kände jag hur barnet rörde på sig i min kropp. Det var en helt obeskrivlig känsla, barnet var fullt av liv och var redo att möta världen. Nästa krystvärk kom, jag höll en hand på barnets huvud medan Sambon kröp runt bakom mig och tog emot kroppen när den föddes fram. Så fort kroppen kom satte jag mig ner på knä och vi la gemensamt ner vårt nyfödda barn i dränageläge på dynorna. Helt fascinerade ser vi hur barnet reser sig upp med överkroppen, lyfter huvudet rakt uppåt och tittar på oss med stora, mörka ögon innan det åter igen lägger sig nedåt. Jag stoppar försiktigt in ett finger i munnen, och det allra första skriket kommer, sprött och kraftfullt på samma gång. Jag vände på barnet för att kunna lyfta upp det, och ett ögonblick så stannar tiden medan både jag och Sambon stirrar på barnets konstiga könsorgan. Samma tanke dyker upp i våra huvuden en tvådelad pung utan snopp? innan det går upp ett ljus och vi förstår att vi har fått en dotter. Det är Mira, säger jag förvånad och glad på samma gång, det är en liten tös! Jag tar upp henne och lindar in henne i en handduk, hon skriker fortfarande och ljudet fyller hela rummet och låter underbart. TV:n åker av, och jag lägger henne i jämnhöjd med bröstet. Inom ett par minuter har hon bökat runt lite, hittat bröstvårtan och börjat suga. Tystnaden sänker sig, vi ser förundrade på vårt lilla blodiga och ljuvliga knyte som förnöjt suger på mitt bröst och tittar tillbaka på oss med sina mörka ögon. Det börjar bli väldigt obekvämt att sitta på knä, så jag sätter mig ner och får stöd i ryggen av soffan. Hon protesterar lite och jag lägger henne till andra bröstet, och känner en lätt krystvärk. Jag pressar på lite försiktigt, och moderkakan kommer utan problem. Sambon går iväg för att sterilisera en sax och kommer tillbaka med en bit rött garn som han knyter om navelsträngen ungefär 6 cm från magen. Navelsträngen har slutat att pulsera för länge sedan och känns kall, och Sambon klipper av den. Moderkakan och navelsträngen får en hastig inspektion och Sambon lägger den i en stor bunke. Sambon och jag är pigga, och rusiga av glädje. Jag ringer min mamma och mormor, och Sambon ringer sin syster och bror för att berätta om underverket. Det sista samtalet går till vår barnmorska som aldrig behövdes, och hon blir överlycklig när hon hör att allt har gått bra och att vi har fått en liten tös. Hon förhör sig lite om blodförlust, moderkaka, amning och eftervärkar, och tycker att namnet Mira är väldigt vackert. Hon lovar att höra av sig nästa kväll, och säger även att vi får ringa när som helst om det är något vi undrar över. Jag förväntar mig att vår lilla dotter ska somna, men hon är vaken och jag ammar nästan en timme innan hon släpper taget. Sambon tar henne och jag går och duschar av mig och klär på mig. Jag fryser och är lite blek, men vet att jag inte har förlorat mer blod än normalt och allt känns bra. Mira får en hastig överblick, en liten blöja och kläder innan jag ammar henne ännu en gång. När hon somnat lägger vi henne i liggdelen till barnvagnen och ställer den i spjälsängen som vi aldrig hann bädda. Sambon snyggar upp i vardagsrummet, och vi firar med juice ( jag ) och whiskey ( Sambon ). Sambon samlar ihop alla blodiga lakan och handdukar och går ut i tvättstugan för att lägga dem i blöt under natten. På vägen dit går han även in förbi sin bäste vän för att tala om det stora som hänt. Jag går och lägger mig, hinner med ännu en amning, och sedan kommer Sambon hem och vi somnar. Natten bjuder på ovanligt mycket sömn, och morgonen efter får Sonen träffa sin lilla syster och förälskelsen är total. Vi väger Mira på Sambons varpavåg och den stannar på 3345 g. Längden mäter vi till 52 cm, och huvudmåttet är 34 cm. Jag kontrollerar att hon har dom reflexer hon ska ha, att hon har börjat kissa och bajsa och att hon har tio fingrar och tio tår. Klockan 21.20 föddes vårt lilla julmirakel hemma i vårt vardagsrum, och det kändes så rätt och så underbart, precis som jag föreställt mig att det skulle göra. Omgivningen har givit många, blandade reaktioner och kommentarer, men det spelar ingen roll. Det här var vad som var rätt för mig, rätt för Sambon och rätt för våra barn. Jag kände mig lugn och trygg, och även om det tog sin lilla tid ( 21 h ) så visste jag tiden att jag klarade av det och att vårt barn mådde bra. Jag hade aldrig känt mig tryggare eller säkrare om jag hade fött på sjukhus, snarare tvärtom. Ett barns födelse är för mig en lika intim händelse som själva tillverkningen, och det känns fantastiskt att Sambon och jag gjorde detta tillsammans, som en enhet. Vi födde själva vårat barn, det är egentligen helt oförklarligt och det finns inte ord att beskriva hur det egentligen känns. Bättre julklapp kunde vi knappast drömma om att få. Nu, när hon snart är två dygn gammal, känner jag mig oerhört pigg och lycklig. Jag är lite öm i underlivet, men jag har inte ont och har inte spruckit något. Mjölken har börjat rinna till, och vi svävar på små moln. Det otroliga kommer ännu att ta tid att ta in och förstå. Många kramar från en oerhört lycklig tvåbarnsmamma.
Svar på tråden: Väntans tider är över ( väldigt långt )

Åh, Grattis!
Skrivet av Åsa m januari bebis
Vilken underbar berättelse. Snart är det min tur och det känns upplyftande att läsa om din förlossning. Grattis till Mira!

Grattis!
Skrivet av Challis med Irmelin 030516
Åh, vad vackert och underbart det lät! Och vilket jättevackert namn er lilla dotter har! Stort grattis och kramar till er alla för att ni ville dela med er av er upplevelse!


Vad duktig du var!
Skrivet av Charlotta m. Lukas -02, bf 15/1
Och din sambo också. Och jättegrattis till Mira. Spännande att läsa. Jag känner mig starkare och starkare var dag som går i mitt föda hemma val. kram

Underbart!
Skrivet av AnnJessica med Arvid 14 månader
Och ett jätte-grattis. Vilka ljuva minnen som kommer fram när jag läser om hur intimt ni också kände det att få föda själva. Visst är det en härlig känsla.

Vilken fin berättelse
Skrivet av LL
... jag blir alldeles tårögd. Min önskan om att föda hemma växer sig starkare när jag läser det här. Förstår att det har varit mycket funderingar och förberedelser för att ni skulle våga genomföra det här tillsammans, du och sambon. Kanske kommer jag och mannen också föda på egen hand om det blir ett barn till. Där jag bor finns det nämligen ingen hembarnmorska. Skulle det vara möjligt för oss att kontakta er för att få höra lite hur ni tänker kring att föda själva?


Du kan få ringa mig...
Skrivet av AnnJessica med Arvid 14 månader
...jag tror jag tänkte så att hjärnan blev dubbel storlek. =) Nej, men man gör ju inte något sånt som att föda helt ensam utan att fundera en del, och jag kände själv att jag hade mycekt hjälp av att kunna ringa till kvinnor som gjort samma tidigare och resonera om allt möjligt. Jag finns på [email protected] och du hittar mig också i telefonkatalogen.

Åh..
Skrivet av Emmie med Tindra 14 månader
Ett stort grattis till Er! Jag läste din berättelse med härliga rysingar. Visst är det underbart att föda sitt barn hemma i sin lunga vrå.. Minnesvärt! Tack för att du delade med dig av din vackra intima berättelse.

Fantastiskt!
Skrivet av Christine
Grattis till Mira! Och tack för att du delar med dig av det stora ögonblicket då hon föddes!


Åhhh Supergrattis till er!
Skrivet av Valla
Vilken underbar födsel och så skönt att få vara ensamma i lugn och ro!

Härligt!
Skrivet av Nadja
Vilken underbar jul ni fick! Grattis!

Väntans tider är över ( väldigt långt )

Åh, Grattis!

Grattis!

Vad duktig du var!

Underbart!

Vilken fin berättelse

Du kan få ringa mig...

Åh..

Fantastiskt!

Åhhh Supergrattis till er!

Härligt!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information