Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

"marknadsundersökning"

Skrivet av Jannika
Skulle ni som fött eller överväger att föda hemma vilja hjälpa mig med en sak: Berätta hur ni först kom på idén. Hur föddes den? Hur växte den? Vem eller vad har hjälpt er att komma fram till beslutet, att konkretisera det, att våga tro på det, att hålla fast vid det?

Den här frågan kan man se lite som ett slags ”marknadsundersökning” – jag är redaktör för föreningen Föda Hemmas tidning Födsel & Föräldraskap och djupt engagerad i arbetet att nå dem som så behöver med budskapet att man får, man kan, vi är flera. Hur ska man då bäst bränna sitt krut? Är det meningsfullt att skriva här? Borde tidningen marknadsföra sig bättre? Var? Hur? Vad behöver en kvinna som funderar på att föda hemma för att komma fram till sitt eget beslut (oavsett vilket det blir!!!!) och känna sig trygg med det? Hur kan vi bäst hjälpa varandra?
Svar på tråden: "marknadsundersökning"

oh hjälp! ;)

Skrivet av  Sabina v.30

Idén föddes nog när min dotter skulle födas.. Måste nog ha varit en instinkt för jag hade aldrig funderat på det.. Jag kände bara att kroppen inte ville ge sig iväg nånstans utan vara kvar i sängen hemma, ringa BM och min mamma och bara föda barn.. Sen blev det ju sjukhuset iallafall.. Jag vågade inte stanna hemma eftersom det var första barnet, hade ingen ANING om hur det var att föda eller hur jag reagerar på det.. Och dessutom trodde jag nog att OM man ska föda hemma så krävs det nog lite planering innan.. ;)
Efter förlossningen önskade jag att jag kommit på idén tidigare så det hade gått att genomföra.. Men det var ju så dags då det! :) Jag funderade aldrig på efterföljande förlossningar då jag inte kunde få fler barn.. Jag kunde ju BLI gravid men min kropp kunde inte behålla dem.. Men nu när jag har fått börja vänja mig vid tanken att jag ska få föda ett barn till så känslan så jättestark att det måste ske på min kropps villkor och att man inte ska störa det naturliga förloppet om man inte blir tvungen.. Jag vill så gärna ha en harmonisk förlossning så mitt barn föds till en avslappnad och roingivande tillvaro och inte ett stressigt rum med starka lampor.. Ni förstår nog hur jag menar..?
 

Svar Jannika

Skrivet av  Marlen v 28+
Ja, nu känner jag att jag upprepar mig lite. Men när jag läste din fråga och bakgrunden till den så känns det rätt att svara här. Håll till godo:

Väntar mitt tredje barn i mitten på maj. Mina tidigare är två flickor på 8 resp. 1 1/2 år.

I dag står jag på en ganska osäker punkt. Jag är nästan säker på att jag vill ha en hemmaförl. men vet att det inte finns personal som kan hjälpa mig och min familj med det.
Bm jag har på MVC är samma som jag hade när jag väntade mitt första barn, så hon tycker väl att hon känner mig. Mina försök att prata om det här nästan viftar hon bort med att vi får väl stå ut med några falsk-alarm och åka in vid minsta misstanke; det ordnar sig nog. Dock har det gått många år och mycket har hänt både innom mig och runt mig.

Bakgrunden till att jag vill föda hemma är inte ensidig, som jag vet att du förstår. Dels är det den praktiska delen i det hela: jag har hittills haft mycket korta förlossningar. Kanske pga att jag inte "fattat" vad som var på gång, men mest troligt för att förloppet helt enkelt har varit först smygande under ett längre antal dagar för att sedan plötsligt bli synnerligen effektivt de sista två timmarna. Hur som helst så vill jag inte bli störd i mitt "arbete" den här gången! Jag vill föda barn, punkt.
En annan sida är att jag vill hitta lite rötter och instinkt. Som ung hade jag en mycket nära kontakt med andar och jordeväsen och trodde mer på känsla än på resonemang. Vuxenlivet dödar sånt rätt effektivt, eller åtminstonde har jag låtit det göra det. Här väver jag också in längtan efter att känna mig kvinlig. Urkraft som jag vill tro får en chans att slippa fram om jag slipper göra mig till för utomstående. Ja, jag har till och med fantiserat kring att helt på egen hand ta hand om förlossningen, men det skulle jag aldrig våga stå för och heller inte genomföra med "brått mod".

Det här är bara början, men det är ändå det mest påtagliga. I bland blir jag jätte arg över att jag inte får bestämma själv. För när valmöjligheten inte finns där är det svårt att veta om viljan är den sanna eller om den är ett resultat av nån slags trots. Tänker i bland att de får väl säga vad de vill! Jag behöver ju inte åka in om jag inte vill. Men det innebär ju att vi blir helt ensamma om ansvaret, vilket jag inte vet om jag vågar. En erfaren BM (helst hem-bm) måste man väl ha, säger jag till mig själv.
Å andra sidan läxas jag upp i bland av tankar som säger att jag är obstinat egoist som tror att man får som man vill! Självklart måste jag komma över de här dumma ideerna och förstå att egentligen så vill jag väl föda på sjukhuset och i stället koncentrera mig på hur jag ska lösa det rent praktiska kring det, som transport och täta resor osv.

Snart ger jag väl upp och struntar i alltihop. Jag ger sjutton i att föda barn, vad tror du om det ;-)

Hoppas mina tankar kan vara till någon användning. Jag berättar gärna mer, men det här får räcka för den här gången. Lycka till med ditt arbete, jag tycker att du gör något jätte bra, trots att jag inte har någon egen genomlevd erfarenhet av föda hemma. Men det låter underbart!

Hjärtliga hälsningar från mig!!
 

Sökte Doula

Skrivet av  Marina
Det började med att jag läste att närvaro av Doulas minskar komplikationerna med 70%, det tyckte jag lät intressant! Men tyvärr tyckte inte min man likadant eftersom han var rädd att han inte skulle ha en lika betydande roll under förlossningen. Då fick jag idén om att föda hemma och så snart vi fick besked om att min Föreliggande moderkaka inte låg för längre började jag att ta reda på lite mer. Jag tror att jag bestämde mig samma dag som Ultraljudet gav mig svarer att jag skulle kunna föda narurligt. Sen dess har jag aldrig tvekat och min man tyckte att det var en bra idé eftersom han skulle bli mycket mer delaktig i förlossningen då. För mig handlade det inte om att våga tro på mig själv - det gör jag redan - utan att göra min förlossning till en så angenäm upplevelse för oss alla tre som möjligt. Jag älskar dessutom att diskutera detta med andra - speciellt kvinnor som fött på sjukhus - för att höra deras reaktioner. Inget kan få mig att ändra mig i mitt beslut. Jag tror att det handlar om att upplysa gravida kvinnor om att detta är en möjlighet. Idag är det inte riktigt accepterat i och med att vi inte har så stora möjligheter att få bidrag samt att den kommunala mödravården inte ser detta som något positivt. Tänk om man kunde ta med det i "programmet" som alla går igenom och att prata om det på Föräldrautbildningen, att det inte bara handlar om att välja smärtlindring....Vidare tror jag att många kvinnor inte kan stå på sig gentemot sina män, vilket jag tycker är urknäppt! Det är väl vi kvinnor - som föder - som ska bestämma! Men självklart bör våra män vara med på noterna. Lätt att säga när jag aldrig har haft problem med det. Men lite konkreta argument och statistik brukar vara medicin nog för att få mannen på sin sida. Den ekonomiska aspekten är ju inte helt oviktig heller. Varför ska man betala 1000-tals kronor för något man kan få gratis? Detta faktum är inte helt oviktig - inte heller för kvinnor. Så det handlar också om att vända landstingspolitikernas och läkarnas åsikter helt om! Hur gör man det??? Genom debatt efter debatt, att göra inlägg i allmänna forum och inte enbart i detta. Det kräver engagemang, det!