om kraft och mod

om kraft och mod
Skrivet av	Jannika
En tredje fråga. (Som ni ser har jag riktigt tänkt till på vad JAG skulle vilja ha den här sidan till!) Denna gång om mod: Varför är just du så stark och modig att du ens vågar tänka på att inte göra som man ska, som det är brukligt, som alla andra gör? Varifrån hämtar du din kraft, ditt mod? Kan man dela med sig av kraft och mod? Hur? Jag funderar, för jag har under hösten blivit våldsamt påhoppad för mina val, av människor jag aldrig förväntade mig skulle hoppa på mig så. (Jag syftar alltså inte på t.ex. Monica, för det kan jag faktiskt leva med utan större svårighet...) Jag har mått skitdåligt av det, inte förmått hålla det ifrån mig. Just nu känner jag att jag tagit mig tillbaka till mig själv, men jag är rädd för att om det blir fler angrepp så ramlar jag ner igen. Så: hur gör du för att skydda dig? Vad gör du när människor säger att man inte kan vara så som du är? För den här frågans skull har den här debatten gett mig mycket. Jag har med stort intresse tagit del av olika sätt att förhålla sig till det. Och så tänker jag: finns det något sätt att behålla den energin som Monica tycks ha väckt här och använda den till att vara i det positiva istället?
Svar på tråden: om kraft och mod

Min farmor.....
Skrivet av Sabina v.30
Jag skulle tro att det är min farmor som lade grunden till min "styrka".. Hon lärde mig att respektera och dyra naturen.. Både naturen omkring oss och naturen I oss.. På så vis lärde jag mig väl också att inte bry mig så mycket om vad andra tycker utan att istället lyssna på min "inre röst" och känna efter vad som är viktigt och "rätt". Så i mitt fall tror jag inte att jag är mer modig eller starkare än andra.. Det handlar nog bara om vad jag har fått lära mig som barn.. De flesta får ju lära sig att inte "sticka ut" och att inte vara annorlunda. Då blir det svårare att lyssna på sin "inre röst" och våga tror på sig själv gissar jag på.. Det är de personerna som är modiga tycker jag! Som inte har fått lära sig det som barn men vågar försöka ändå.. Blev visst lite luddigt detta.. Hoppas du förstår ungefär hur jag menar..?Annars är det bara att fråga så ska jag försöka förklara mig lite.. :)

Hej Jannika!
Skrivet av Freja
Jag är faktiskt ledsen för att du känt dig dålig under hösten, jag har saknat dig och dina mogna inlägg! Min styrka kommer nog till största delen från att jag blev oerhört älskad och uppmuntrad som barn. Kärlek och omtanke är s a s naturligt för mig. Sedan har jag valt en man som är generös och omtänksam, så oavsett hur illa det är utåt så stöttar vi varandra. Min familj har också alltid respekterat mina val, även om de inte hållit med. En annan del kan också vara att jag blev mobbad i skolan, och då lärde mig att jag inte blir lycklig av att göra som andra säger till mig. Det var väldigt mycket av att om jag bara vore annorlunda så skulle de inte vara taskiga mot mig. Ett bra sätt att reagera är att helt frankt säga att jag blir ledsen och upprörd när du säger att jag är omogen, för jag har ett behov av att känna att andra visar respekt för vad jag gör, kan du tänka dig att omformulera frågan på ett sätt som jag lättare tar till mig? Eller något sådant. Byt ut lämpliga delar. Kram och stå på dig! Och det var mycket dina mogna inlägg i våras som fick mig att välja att föda hemma.


Oj, vad glad jag blir!
Skrivet av Jannika
Hej, Freja! Oj, stora ord. Det känns ofantligt att det jag skrivit betytt något för dig! TACK!!! För mig är det fascinerande att läsa det du skriver, jag har inte en aning om hur det kan kännas att ha varit älskad och respekterad som barn, att äga en grundtillit. Det äger inte jag, jag är en verklig nybörjare på området. Min hembarnmorska och min tredje förlossning var för mig startskottet på denna nya tillitsväg, jag knatar på så gott jag kan, glad och tacksam över hur mycket det finns att lära. Fascinerande hur många människor bland oss som gjort alternativa val av något slag som varit utsatta för mobbning! Man kan undra vad som kom först, det självständiga tänkandet eller mobbningen. * * * Det du skriver om sätt att reagera är också vad jag kämpat mig fram till. I den konflikt (en verklig mobbningssituation!) som upptagit min höst har jag blivit anklagad bl.a. för att gå runt och utmåla mig som ett offer, för att inte ha kontakt med mina känslor, för att vara överkänslig, för att enbart styras av rädsla osv osv. Jag gick och grubblade mig sjuk på vad det var dessa människor var ute efter, vad de ville, vad jag kunde göra eller säga för att nå fram till dem, hjälpa mig själv och dem, förändra situationen, utan att verka offeraktig/överkänslig/underkänslig... För en vecka sedan insåg jag (alltså insåg med mitt hjärta, inte bara med huvudet) att det faktiskt inte finns något sådant sätt och att det klokaste jag kan göra är att utgå från vad jag själv vill istället. I och med den insikten visste jag också vad jag behövde göra (ungefär just det du beskriver!) och när jag gjort det kände jag mig fri!!! Jag hoppas innerligt att dessa insikter är något jag i framtiden kan få behålla. Det lär väl knappast vara sista gången i mitt liv som de kommer väl till pass.

Långt
Skrivet av Nickie
Jag hör också till de sk "starka" eller i alla fall egensinniga kvinnorna, och det har nog sitt ursprung i att jag alltid har fått stå på egna ben och göra mina egna val, från det att jag var liten. Eller också är mitt frihets- och självbestämmandebehov en medfödd defekt som mina föräldrar aldrig kom till rätta med. Oavsett vilket, visst har jag valt fruktansvärt fel ibland, jag har tagit mig igenom minst sagt jobbiga situationer på egen hand, men det positiva (och det som kanske var poängen med alltihop) är att det har skärpt min uppmärksamhet inåt. När man når ner till botten av sig själv, genom alla lager av internaliserade kritiker, inser man (förhoppningsvis) till slut att nej, jag är faktiskt inte en alltigenom ond/ful/dum/självisk/värdelös/... människa, jag är en människa helt enkelt, jag gör misstag ibland och det är OK. Nästa steg är att lära sig sätta gränser. Och nästa är att lära sig släppa in andra, speciellt utvalda, innanför gränserna igen. Mina viktiga beslut sker numera alltid i samråd med min inre röst, som med åren har blivit väldigt tydlig och som verkar tillhöra en urgammal men tidlös moder jord själv. Detta hjälper mig mycket om jag skulle bli ifrågasatt, jag vet att jag är förankrad och har lättare att hålla distansen. Sedan hämtar jag förstås energi och bekräftelse hos kära och andra nära eller bara likasinnade. Snacksidor som denna är en bra källa, inte minst när den är under attack för då lyser modet och kraften klarare än någonsin. De som känner mig har gett upp, de vet att jag går min egen väg vad de än säger. De som inte känner mig och som begår misstaget att försöka bestämma åt mig eller har mage att ifrågasätta mina personliga val brukar jag hantera på något sätt som sammanfaller med mitt humör för stunden: Spänna blicken i honom/henne och fråga skarpt "Vad menar du?! Jag har tagit hand om mig själv i 36 år och tror knappast att du har något att tillföra." Säga att jag faktiskt blir sårad över att han/hon har så liten tilltro till mitt förstånd, oavsett om jag blir det eller inte. Fundera en stund på om han/hon har rätt, och sedan antingen ändra mig (jo tjena!) eller rycka på axlarna och gå vidare. Lägga huvudet på sned och låtsas vara intresserad, och när han/hon vecklat in sig tillräckligt i sina teorier säga beundrande saker som KANSKE kan vara uppriktigt menade, t ex "Åh, vad du verkar kunna _mycket_ om det här!" fast med en liten liten gnutta skratt i rösten. Funkar speciellt bra på män som gärna vill tala om hur det ligger till. En riktig konversationsdödare, garanterat. Min favorit. Truta med munnen och pussa i luften. Oerhört arrogant och retsamt! Spärra upp ögonen i överdriven förskräckelse och säga "Åh, förlåt! Jag ska aldrig göra så mer!" och sedan, om budskapet inte går fram, himla lite med ögonen eller höja ett ögonbryn sardoniskt. Min enda regel är att ALDRIG försvara mina personliga val inför någon annan. Visst händer det att jag hamnar där ändå, men då försöker jag komma ihåg att anfall är bästa försvar, och det går alltid att hitta saker att attackera. En dos rejält förmäten amatörpsykoanalys brukar funka. Jag är normalt väldigt fredlig, men hoppar man på mig så ska det göra ont, tycker jag. Och det är faktiskt inte många som gör mer än ett försök. Och om inget annat funkar så var det inte för inte som Gud skapade långfingret.

till en av mina idoler
Skrivet av Jannika
Å, du är bara helt underbar!!!!! Jag skrattade så jag grät när jag läste. En dos rejält förmäten amatörpsykoanalys... (Jag vet inte om jag nämnt det, men jag hoppade av en utbildning till psykolog just på grund av det myckna amatörpsykoanalyserandet, och för att jag fann att det professionella psykoanalyserandet inte var det allra minsta mindre förmätet.) Själv gnetar jag på med Steg Två, jag är ofantligt stolt över att äntligen ha lyckats få upp hela min varelse på första trappsteget, det har tagit mig trettiofem år. Så vänta bara tills jag kommit på vad en Gräns är för något... Jag har läst om sådana, det har jag! Nej, skämt åsido. Jag vet inte riktigt om jag ska kalla mig stark eller svag i det här sammanhanget. Uppenbart har jag ju gått min egen väg, men liksom ändå utan gränser. En vän kallade mig hudlös, att jag är så öppen att jag drar till mig människor som söker en plats att lämpa av sitt "själsliga kladd". Det har jag funderat mycket på. Jag vill vara hudlös (Nja, nu när jag skriver det så kommer jag på att just hud kan väl vara bra att ha förstås...), jag vill visa mig som jag är, jag vill ta till mig vad andra människor säger. För jag upplever tillvaron så oändligt mycket rikare om vi visar oss för varandra, lyssnar på varandra. Men jag vill också lära mig att låta sådant rinna av mig som uppenbart inte berikar mig. Acceptera att alla inte strävar efter detsamma som jag. På så sätt kan jag känna ett slags tacksamhet mot denna Monica, hon excellerar i sin nedlåtenhet så till den milda grad att till och med jag till slut får uppleva den sköna känslan i att inte kunna annat än le lite roat...


Ni är härliga...
Skrivet av Marlen v. 28+
Jag bara måste få säga att jag tycker om att läsa om er. Till Jannika kan jag säga att jag känner igen en del i den hudlösa beskrivningen. Är "bara" 28 år (snart), men det känns ändå jobbigt att inte kommit längre med mig själv. Jag tror att jag vill vara mer som dig Nickie. Dumt tycker säkert både du och alla andra som läser. Men (ja, ni ser ju vilket självförtroende jag har!) jag tänker till ex. på det här med att aldrig försvara ett ställningstagande. Jag måste hela tiden har allting klart för mig. Alla argument ska vara färdigskrivna (kanske jag är lite väl hård mot mig själv nu?) Nåja. Det var ju Jannika som började med ditt inlägg om kraft och mod, så jag känner att jag borde ge något vettigt här också. Nu är jag i den sitsen att jag inte kan välja (och heller inte stå för) att föda hemma (finns beskrivet längre upp i snack-trädet med rubriken jag behöver råd). Men tankarna finns där varje dag och det är just tankarna som ger mig mod! Trots att jag är en velig-människa så skänker det självkänsla att drömma mig bort om en förlossning på mina vilkor, där jag är stark, modig och trygg. I tanken hämtar jag mod och kraft. Tack för ordet!

Oj, var hämtar jag kraft ?
Skrivet av Laila v.33 (17/4)
Jag vet inte riktigt....... För det första så har jag väl alltid varit lite annorlunda, inte varit "som alla andra". Haft min egen stil, gått mina egna vägar. När det gäller min kommande hemförlossning har jag 100% stöd av min man, DET ger mej kraft att stå emot alla de som försöker motarbeta mitt/vårt val.

Hej Jannika!
Skrivet av Jenny
Svårt det där med mod...Kraft kan jag känna att jag hade när jag bestämde mig för att föda hemma, men jag vet inte om jag var modig. De allra flesta runt mig har varit positiva till min hemförlossning, men de som har varit negativa har sagt just "Vad modigt av dig" (på ett förargligt sätt) eller att jag är en djärv risktagerska. Jag känner inte alls igen mig i det. Snarare kändes det som det minst riskabla, för mig och babyn! Jag är stark på egen hand men har lätt för att lyssna för mycket till andras behov, inte minst i pressade situationer. Så jag visste att för att min kropp skulle jobba optimalt, så behövde jag ha det väldigt lugnt och rofyllt. Jag har haft en kraftfull förebild i min mamma vad gäller att bära och föda barn. Hon fick sex barn, och jag tror att hon trivdes allra bäst när hon var gravid. Sedan hade jag turen att i grevens tid (vecka 35 eller så) träffa en kvinna på min "mamma-vattengympa" som berättade att hon skulle föda hemma. Det klickade till inom mig när hon sa det, för jag hade börjat ligga sömnlös på nätterna och oroa mig för hur det skulle gå (hur skulle det bli för storasyster som själv var så liten att lämnas bort, hur skulle det bli att åka bil med värkar, tänk om jag skulle bli stressad och värkarbetet avstanna o s v) Jag insåg direkt att föda hemma var rätt för oss. Jag är så oändligt tacksam att jag mötte den kvinnan! Så visst är det väldigt viktigt att information om alternativ förlossningsvård finns! Överhuvudtaget att få veta om alternativ när man är i den ömtåliga situationen att vara gravid och sedan mamma. Jag önskar så att jag hade vetat om att det går att amma parallellt hela graviditeten, och att man kan amma det stora barnet även sedan babyn kommit. I efterhand har jag fått veta att jag inte var dum i huvudet som kände att det var fel att avsluta amningen av storasyster. Men just då var det ingen runt mig som kunde hjälpa mig med mitt dilemma. Jag vågade inte ens fråga ordentligt, för jag hade aldrig hört talas om, än midre träffat någon som had ammat parallellt. Jag tänker ännu på den helt i onödan avbrytna amningen med sorg, och jag undrar hur det har påverkat min tös. Där hade jag varken kraft eller mod. Med mer information hade det kunnat vara annorlunda. Så kanske är kunskap samma som kraft. Och mod.


Oj
Skrivet av Jenny
Såg nu att jag svarade lika mycket på din marknadsundersökningsfråga.

Ja, mod är sannerligen relativt!
Skrivet av Jannika
Ja, just det! Jag brukar tänka att Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Och med min hemförlossning är det just så som du beskriver - det var OÄNDLIGT mycket "modigare" (i bemärkelsen göra något trots att man är rädd) av just mig att föda på sjukhus! Det är olika vad man är rädd för. Vad gäller att göra egna val i största allmänhet upplever jag numera att jag inte riktigt har något val. Det känns inte längre möjligt för mig att återgå till att göra som andra säger, sedan får jag väl ta smällarna när de kommer. Det gör ont ibland, men det gör ändå mera ont att inte vara jag! * * * Så sorgligt med din amning. Det är som med min andra förlossning - de sade att det inte går att göra som jag ville och jag trodde på dem. Förstås. Jag visste ju inte om något annat. Man är så totalt sårbar när det gäller barnen, så innerligt angelägen om att göra det bästa, så lätt att manipulera. Så visst ligger det väldigt mycket i att kunskap är kraft. Jag vet inte riktigt varför jag fortsatte att amma ettan när tvåan kom, "alla" sa ju att det inte gick. Lättja, kanske. Jag ville inte sluta, hon ville inte sluta och så sköt jag på det där med avvänjningen, och så föddes tvåan och jag fortsatte att skjuta på det... Fast sen märkte jag ju snart att det fungerade alldeles utmärkt. Och det hade jag ju nog haft på känn innan att det skulle göra. Så man kan ju välja om man vill kalla det lättja eller intuition. Jag fick ett visst stöd från min MVC-barnmorska, och min man stödde mig helhjärtat. Så visst betyder vi saker för varandra, vi människor!

Små tankar
Skrivet av Marlen v.28+
Hejsan! Har med intresse läst inläggen till Jannikas fråga om kraft och mod. Och som nästan alltid kan jag inte låta bli att vilja säga något. Små tankar letade sig fram om gammal vänskap, eller vad man ska kalla det för. Ja, egentligen är det här raka motsatsen till kraft och mod, men det hänger i hop på nåt sätt. År av själv-analyser och själv-kritik -ofta uppmuntrad av kompisarna- har fått mig att nästan se hur jag låtit (låter) mig styras av andras tankar. Jag har inte bara varit en så kallad självuppfyllande proffesia utan jag har dessutom uttalat den själv. Vågar aldrig hävda något bestämt, som att säga att "jag tänker göra..." eller nåt sånt utan vänder på det och säger: "Ja, nu vet jag att jag inte kan men jag ska försöka och när det går åt helvete så är det ju bara för att..." Vet inte om det framgår vad jag menar, men det är skitjobbigt att hela tiden analysera sig själv åt andra för att andra inte ska få chansen att säga "vad var det jag sa..." eller "jag känner dig så kom inte och inbilla mig att du..." Hellre säger jag det åt dem så slipper jag höra det från nån annan. Mitt sätt att hantera det har i första hand varit att sakta dra mig undan. Visa dem att jag inte vill dem något och att jag klarar mig helt på egen hand, vilket alla mina gamla vänner är fullständigt övertygade om att jag inte kan. Inte utan dem i alla fall. Med månaderna som gått har jag sett att jag inget har att förlora. Så när de dyker upp nån gång då och då för att få berätta något om hur duktiga de är och klaga på mig och mitt hem/ min familj (vilket görs med väldigt fina ord, tror inte ens att de gör det medvetet!!) så törs jag säga emot och till och med ha "konstiga" åsikter. Jag är glad över att jag har hittat så många sköna och egna tankar här i gruppen! Trots vad man kan ana i vissa inlägg så finns det en slags övergripande respekt och hänsyn mellan er som skriver. Jag är ju rätt ny men den här helgen har gett mig tid att titta lite mer på vad som skrivits sista tiden (min man är på vift så jag får ha datorn för mig själv ;-) och det ger massor! Tror inte att ni slipper i från mig i första taget... :) Till sist en stor kram!

om kraft och mod

Min farmor.....

Hej Jannika!

Oj, vad glad jag blir!

Långt

till en av mina idoler

Ni är härliga...

Oj, var hämtar jag kraft ?

Hej Jannika!

Oj

Ja, mod är sannerligen relativt!

Små tankar

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information