Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ständigt dåligt samvete...

Skrivet av Akutmamma
Jag borde vara världens lyckligaste!!! Men lyckan grusas av ett ständigt dåligt samvete, som enligt min man och omgivning är obefogad - men vad spelar det frö roll?! För en månad sedan fick vår lilla familj ett tillskott, en underbar liten tjej och vår 2,5 år gamla son fick en lillasyster.

Det dåliga samvetet kommer av att han allt som oftast är utagerande mot sin syster, igår försökte han sparka mot hennes bröst och huvud samt tänkte gå på hennes huvud. Sonen är en enormt envis ung man med mycket vilja (... har han haft sedan han var nyfödd). Systern sover rätt mycket och är lugnare på alla sätt och vis så han får mycket tid, kärlek och bekräftelse, men det verkar inte hjälpa. Till det hela hör att min man var borta de två första veckorna som vår lilla familj blev lite större så då fick ju alla vänta (...inkl mamma...).

Jag hade nån slags utopisk intention när jag blev mamma, att jag aldrig skulle höja rösten till mina barn utan alltid tala pedagogiskt och sansat med dom, det känns som en illusion idag. När sonen är nära att skada dottern reagerar jag bara rent instinktivt, även om jag alltid pratar med honom efteråt. Jag är medveten om att han inte förstår de möjliga konsekvenserna av hans handlande, men man måste ju sätta gränser, men hur?

Han är också stolt över sin syster och deklarerar gärna att det är hans syster inför andra, ligger och håller om henne och pussar på henne. Jag vill inte att han ska tvingas att bli stor bara för att han fått ett syskon.

Kanske är detta ett dilemma man får leva med - att man inte kan vara den ultimata mamman man föreställt sig? Men man kanske duger ändå....?

Tacksam för råd och andras erfarenheter....
Svar på tråden: Ständigt dåligt samvete...

Tror

Skrivet av  Camilla
att de flesta mammor känner igen sej i din beskrivnig. Jag läste någonstans att "med varje nytt barn föds ett nytt dåligt samvete".
Jag har också två barn och känner igen mej i det du skriver. Just den första tiden är jobbig. Man är van att kunna ägna all uppmärksamhet till sitt första barn och nu går inte det. Jag minns att jag alltid kände det som om jag var på väg någonstans. Om jag var med stora killen så behövde lilla uppmärksamhet och när jag höll på med lilla så ropade stora hela tiden. Sällan fick man tid att ägna sej åt en i taget i lugn och ro. Jag låg alltid efter och kände att jag inte räckte till.

Men det blir bättre. Dels så vänjer du dej och inser att det är omöjligt att vara på två ställen samtidigt och dels blir det lättare när dom blir äldre. Mina barn är nu 3 och 6 och leker väldigt mycket ihop. Vi kan också göra många saker tillsammans allihop.

Och oj vad jag känner igen mej i detta :"Jag hade nån slags utopisk intention när jag blev mamma, att jag aldrig skulle höja rösten till mina barn utan alltid tala pedagogiskt och sansat med dom, det känns som en illusion idag"

Precis detta har jag också kännt. Men idag har jag gjort upp med mej själv att detta är just en illusion.
Man är inte mänsklig om man aldrig tappar tålamodet eller aldrig blir riktigt arg på sina barn. Det är nog så viktigt att kunna visa känslor. Det viktiga är att göra precis som du gör, nämligen att prata om det efteråt. Att förklara att man blev arg därför att h*n gjorde en väldigt dum grej. Och lika viktigt är det att erkänna att man tex överreagerade därför att man är så trött.

Du verkar ställa väldigt höga krav på dej själv. Tänk att du gör så gott du kan och mer kan man inte begära.
Försök att sänka ribban lite och ge dej själv kredit för allt bra du gör istället. Ingen är perfekt.

Lycka till




 

Tack för svaret!

Skrivet av  Akutmamma
Du har nog alldeles rätt i att jag ställer höga krav på mig - ffa när det gäller att vara mamma. Det stärker mig \'ndå att få bekräftelse på att jag inte är en dålig mamma bara för att jag inte orkar allting - alltid!
 

Intensionen i sig är god....

Skrivet av  Prinsen och prinsessans mamma
...men man är inte mer än människa. Vet precis hur det var. Inte är man på sitt mest pedagogiska humör heller med sömnbrist och alla nya krav som två barn ställer.Man gör sitt bästa helt enkelt. Ber barnet om ursäkt om man känner att man skällt för mycket.Ha inte så höga krav på dig själv. Det kommer bli jättebra! Min son var också våldsam mot lilltjejen i början. Idag älskar dom varandra och håller ihop i alla situationer. Jättekul att se. Vi höll stenhårt på att det var HANS bebis.