Argument för och emot syskon

Argument för och emot syskon
Skrivet av	Mia
Min man och jag är djupt oense om ifall vi ska skaffa ett syskon till vår 6-åriga dotter. Jag har en oerhört stark längta och känner mig stressad över att tiden går. Har för själv skrivit fördelar och nackdelar med att skaffa ett barn till resp. med att inte skaffa ett barn till. Så här ser det ut: Fördelar med ett barn till: -syskon till dottern nu och som vuxen -min starka längtan stillas -man ångrar inte ett barn -dottern får ngn att dela sina föräldrar med. Det är inte så lätt att vara ensambarn alla ggr. -Jag står inte ut med att ha det som det är nu, känner frustration och sorg -Vi måste passa på innan det är försent -barn är en investering för hela livet, man får mycket tillbaka Nackdelar med ett barn till: -arbetsamt en period -mindre tid för annat -trötthet, dock meningsfull eftersom ett barn är meningsfullt Fördelar med att inte skaffa ett barn till: -mindre arbetsam vardag -mer tid för annat Nackdelar med att inte skaffa ett barn till: -jag skulle vara bitter och ledsen hela livet - dottern kommer att sakna syskon förr eller senare -ångrar oss när det är för sent att skaffa barn -dottern får ingen att dela sina föräldrar med -trötthet, psykisk trötthet, tärande och negativ pga bitterhet och sorg Kan någon komma på fler argument för eller emot ett syskon ?
Svar på tråden: Argument för och emot syskon

Ensam kvar
Skrivet av Mamma till fyra killar
När ni dör blir er dotter ensam kvar i sin familj. Det är alltid skönt för ett barn att ha en annan som vuxit upp i samma familj som finns kvar...Sen finns det ju inga garantier överhuvudtaget. Jag tror att det kommer att bli bittert för dig om du måste avstå från ytterligare ett barn för att han inte vill. Men jag har hört att man bör vara överens... Jag skulle inte gå med på bara ett barn. Jag har syskon själv och de är såååå viktiga för mig, även om vi inte umgås jättemycket så finns de alltid där...Och själv har jag fyra barn och skulle tycka det var tomt med bara ett... Att ha två barn innebär också att barnet lär sig ta hänsyn, det lär sig "dela" sina föräldrar vilket är nyttigt inför framtiden och vuxenlivet. Tänk om hon väljer att inte skaffa barn alls! Då blir ni inte morföräldrar...Jag vet inte om jag har fler argument, men jag liiiider med dig! Jag fick stoppa barnalstrandet pga att min kropp inte orkar mer och pga ålder...annars hade jag nog haft ett par till...Lycka till!

Jag är ensambarn
Skrivet av MsK
Man ska inte göra så mot sina barn om man har ett val, anser jag. Om hur det är att ha syskon vet jag förstås ingenting, men folk kritiserar mig gärna för att jag målar det så rosenrött, i deras tycke. "Man måste minsann inte gilla sina syskon, vare sig som barn eller vuxen!" anser de. Nej självklart är det så. Men man har i allafall ett val. Få se nu.. Nackdelar med att vara ensam: * Jag har alltid varit och är fortfarande, mycket konflikträdd. * Jag får sällan sagt det jag vill eftersom jag aldrig nånsin kliver fram och avbryter. Jag väntar på min tur och tills alla tystnat. Min mamma lade allt på ett kort - ingen kan göra henne så stolt eller besviken som jag. Allt hänger på MIG. När hon mår dåligt eller behöver hjälp med nåt praktiskt, har hon bara mig att be om hjälp, eller skälla ut. Jag fick aldrig se henne vara mamma till nån annan, och därför kom insikten ganska sent om att hon inte alltid har rätt. Jag var väldigt bortskämd, inte med pengar men med tid. Kunde nästan alltid förvänta mig att få som jag ville. Det är jag som är mamma till alla hennes barnbarn och måste se till att de får träffas. Mina barn får aldrig kusiner på min sida. Bara jag "måste" ta hand om mamma och besöka henne på hemmet i framtiden. Bara jag kommer att få begrava och sörja min mamma. Ska jag fortsätta?


Modigt och TACK! (imt)
Skrivet av Mamma
imt

Har också hört...
Skrivet av Ingrid mfl
detta argument ofta. Det är nog, trots allt, bättre att bli undanskuffad och bråka med ett syskon än att vara helt ensam. Oftast. En arbetskamrat till mig är utan syskon och tycker likadant. Mao Mia: Det finns många fördelar att skaffa syskon till 6-åringen! :)

Också ensambarn
Skrivet av Lotta
Så här tänker jag: Jag kan nog säga att jag inte har lidit särskilt av att vara ensambarn, det är nu när föräldrarna börjar bli äldre som man funderar lite. Personlighetsdrag som jag har utvecklat pga ensamheten(tror jag) är att jag är väldigt bra på att söka kontakter och skaffa vänner, jag är mycket bra på att roa mig själv. Sedan har jag fått jobba lite med att få bort en egocentrism som nog är rätt vanlig hos ensambarn. Man kan inte veta hur det blir varken med det ena eller det andra. Jag känner många exempel på syskon som aldrig har haft något utbyte av varandra och där det är jobbiga konflikter fast de är över 30-år. Men jag känner också fall där syskonen är bästa vänner. Det finns inga garantier. Det jag tänkter nu när jag är gravid med mitt andra barn är ett exempel från min mans kompiskrets. Det är en ensam kille som är singel och nu håller mamman på att dö. Hon kommer alltså att lämna en drygt 30-årig kille helt ensam i världen, utan ny familj - vem ska han fira jul med i år. Jag tror nog att den mamman känner sig lite ledsen över detta. Jag känner nog att jag skulle vilja göra så mycket jag kan för att försöka undvika en sådan situation för mina barn. Jag vill försöka bädda så bra jag kan åt dem och ge så bra förutsättningar som möjligt. Men som sagt, det finns inga garantier. Man får gå på vad man tror på helt enkelt.


Håller med och lägger till lite
Skrivet av Mycket ensam dotter
Jag håller med till fullo i allt du skrivit. Min älskade mamma är nu alldeles för tidigt dement och det är bara jag ensam som fått ta hand om henne och kämpa för henne. Det helvetet unnar jag ingen. Desutom riskerar ensambarn att råka ut för samma trista erfarenhet som jag. I brist på egen familj (inga syskon, frånvarande pappa och svårt sjuk mamma) har jag sökt mig till vänner och gjort den bittra erfarenheten att jag alltid alltid kommer i typ fjortonde hand för dem, efter föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och knäppa moster som mina vänner inte ens gillar...... Blod är tjockare än vatten helt enkelt. Ett ensambarn lider för det mesta (?) inte så mycket av det som liten, men ju äldre man blir, ju ensammare blir man.

måste bara påpeka...
Skrivet av storasyster
Det som MsK beskriver för egen del kan lika väl vara sant för den som har syskon. Min mamma har en bror men hon har varit ensam om att ta hand om min mormor, och nu i dagarna är det hon som ordnar begravningen. Hennes bror kommer visserligen på besök till begravningen, men allt som gällt min mormor alla dessa år har legat på min mammas ansvar. Det samma kommer att gälla mig. Min bror bor på annan ort, och vi har så gott som ingen kontakt. Mamma ringer ibland till honom, men det är mig hon söker stöd hos. Och det är jag och min man som ställer upp när det behövs. Att vara konflikträdd och ha svårt att få fram det man vill säga är nog ganska vanligt, oavsett om man haft syskon eller inte. Jag förstår att man som endabarn skyller de egenskaperna på att man inte haft syskon, men det behöver inte nödvändigtvis finnas ett samband. Jag tror helt enkelt inte att livet är självklart bättre eller sämre med syskon. Det beror nog på en mängd andra omständigheter också. Somliga mår säkert bra av att ha syskon, andra gör det inte. Och det ena är inte mer rätt än det andra.

en liten fråga...
Skrivet av Mycket ensam dotter
Om en god vän till dig skulle erbjuda dig hjälp med något som har med din mamma att göra - skulle du ta emot den hjälpen då? Eller är det din bror eller ingen som du skulle önskat hjälp ifrån? Jag har i flera fall blivit bortprioriterad av mycket nära vänner till förmån för syskon som de ibland inte ens tyckt om. Vad jag menar är att om det verkligen gäller så skulle de flesta ändå välja sitt syskon framför någon annan, så det är en alldeles speciell kontakt som aldrig går att ersätta. Sen om man är lyckligare eller inte kanske beror på andra faktorer.


litet svar
Skrivet av storasyster
Jag tar emot hjälpen, givetvis! Visst kan jag önska att jag hade en sån kontakt med min bror att han skulle erbjuda hjälpen, men det är ju för att jag hört av andra att syskon kan ha det så. För mig personligen är det däremot ingen verklighet, jag räknar inte med min bror eftersom jag aldrig haft anledning att göra det. Så det är klart att jag väljer vännen. Det har jag ju faktiskt erfarenhet av! Vad jag menar är att det är en väldigt fin sak om syskonkärleken finns, men att den inte är nåt man kan räkna med att automatiskt ska uppstå. Hos oss är blod inte tjockare än vatten, utan det handlar om personkemi och personliga relationer oavsett släktskap.

OK, tack för ditt svar
Skrivet av Mycket ensam dotter
Det var skönt att höra att du skulle valt din vän - då är det kanske bara jag som hittar fel vänner :-) Tack för ditt svar!

Ensambarn-USCH för mig!
Skrivet av T m I nov-02 & E dec-03
Är också ensambarn tyvärr och tycker att MsK:s inlägg stämmer bra överens med hur jag upplever många saker. Har en mamma som hängt upp hela sin existens på mig känns det som. Hon är bara drygt 50, vill inte jobba (behöver inte heller ekonomiskt), umgås bara med min pappa och sina 90-åriga föräldrar, har inga samtalsämnen utöver sina föräldrar eller mina barn, svarar bara på tilltal i sällskap utöver den närmsta familjen och inleder aldrig ett samtal osv osv osv! Min pappa har ett välbetalt jobb som han lever för, tjänar bra och visar gärna materiell status utåt. Han är social men dominant, vill höras, synas och ha rätt, min mammas totala motsats. Hur de är blev tydligt för mig när jag, min man och våra små barn flyttade 60 mil från min barndomsort där de fortfarande bor. Det var helt oacceptabelt, en dotter överger aldrig sina föräldrar, de kan inte fästa sig vid barnbarnen på det avståndet, jag måste vara kuvad som gör detta, det bor bara kriminella i den stad vi nu bor (de bor själva i ett sk "fint" område med skyhöga villapriser) Ja, listan på deras utspel kan göras lång... Det här ledde till vår första stora konflikt för jag har alltid undvikit konflikter och varit till lags. Nu fick jag nog och det resulterande i att vi inte sågs på nästan 1 år, de träffade inte vårt andra barn förrän han var många månader gammal. Det har varit mycket tungt och jag skulle kunna skriva en bok om det! Nu har vi kontakt men en ytlig sådan. Önskar så att jag hade syskon!!! Råkade säga det en gång och fick då höra flera månader senare av mamma hur jag kunde vara så "rå" när jag vet hur fruktansvärd hennes förlossning var... Inte undra på att jag skaffade tätisar!


...och jag känner igen mig
Skrivet av Syskonet
trots att jag är ett syskon, tom en tättis. Några av problemen har jag arbetat bort nu i "mogen ålder", dvs ung mitt i livet. Ett syskon ÄR inte lösningen på allt och man har inte alltid ett val. Man får inget val om syskonet väljer bort syskonskapet. Samtidigt har jag förstått att det ofta inte är lätt att vara ensambarn. Jag har hört fler än dig påtala detta och färre påtala så starkt att ett syskonskap skulle ha varit oönskat eller besvärligt. Så, menar absolut inte att förringa din situation.

Vi är tre systrar
Skrivet av Tre systrar fick tillsammans 5 söner
men vår kusin var ensambarn. Hon hade lite svårt att ta hänsyn, tyckte alltid jag, och var alltid van att "få först" osv...Jag var avundsjuk på henne också för hon hade ALLA Barbie-dockor (Allan, Ken, Skipper osv) och vi systrar hade Varsin! Men hon sa alltid att hon ville ha en syster..Hon längtade alltid alltid efter ett syskon, men fick aldrig något... Nu är hon vuxen och rätt ensam...Hon är ensamstående med två barn, och rätt beroende av sin mamma...som också lever ensam...Pappan är död...Jag har mina systrar - "genom eld och vatten" och vad som än händer. Vår pappa är också död men mamma finns och vi systrar kan dela "jobbet" när mamma är sjuk/dålig...och vi kan ringa varandra och sucka över mamma när vi tycker hon är jobbig...Syskon är bäst!

Tack för era svar!
Skrivet av Mia
Tack för era kloka svar. Jag önskar bara att min man kunde vara lika klok. Han vill absolut inte ha något mer barn.Vet inte vad jag ska göra. Är så frustrerad och ledsen och arg att jag skulle kunna ställa mig upp och skrika rakt ut. Tiden bara går och livet rinner ifrån oss medan vi båda mår dåligt av det här problemet.


Val: Vad är viktigast?
Skrivet av Fredrica
Att få fler barn eller att leva med ´den man du lever med? Vad har han för Rätt i att stoppa din känsla/VILJA/ÖNSKAN? Förstår han vilket dilemman han ställer dig i? Förstår han hur viktigt det är för dig? DIG?! Har du själv ett val: Man eller fler barn? Eller var står du?

ditt behov...
Skrivet av demeter
din dotter som du redan har kommer klara sig bra, oavsett om du skaffar fler barn eller ej. Det beror på hur ni tar hand om henne/dem. kärnfrågan är vad som är viktigast - ditt behov av fler barn eller mannens ovilja att ha fler...

Ja, det är frågan
Skrivet av Mia
vems behov som är viktigast. Hur vet man det annat än efteråt?


Sent svar men kan inte låta bli...
Skrivet av bettis
Jag är ensambarn och jag ÄR ensam. Min make har tre syskon. Som barn kändes det okej (men inte jättebra) att vara ensambarn - men nu som vuxen saknar jag "någon" otroligt mycket! Jag vill inte ge mina barn det jag har!

Huvvet på spiken
Skrivet av MsK
När man är barn ser man mest fördelarna (Utom när man blir retad i lekparken och inte har nåt äldre syskon att skvallra för), men nu som vuxen är man verkligen ENSAM! Här sitter jag själv nu, mamma till fem barn! Försöker jag möjligen kompensera nånting?

Kan bara säga
Skrivet av bettis
GRATTIS! Själv kan jag inte få fler (har 3) men önskar just 5! Fick känna på det där med syskon för ett tag sedan. En mycket nära vän till oss, för att inte säga den allra närmaste gifte sig. Vi fick inbjudan i god tid och tackade ja. En vecka innan bröllopet fick mannen en inbjudan av sin bror, som vi aldrig träffar eller ens pratar med, han skulle gifta sig enkelt utan fest. Självklart valde mannen bort vår vän, och betalade en resa till Finland som han inte ens hade råd med. Jag kunde tyvärr inte förstå det - men jag har ju inga syskon... Trodde riktiga vänner betydde något. Nu vet jag att de inte gör det. Alltså går det aldrig att kompencera brist på syskon.


Precis!
Skrivet av MsK
Det där känner jag igen så smärtsamt väl. När det verkligen gäller, när man tror man ställt upp till 110% - då är man inte mycket värd, för familjen går alltid först. Kan inte tycka illa om någon för det såklart. Känns bara så tråkigt och ensamt när sånt går upp för en.

FÖR!!!
Skrivet av Emelie med Gustav, 22mån + v 24
Jag har syskon och vi har ett på väg till Gustav. Argument för: - Det är faktiskt lättare i långa loppet att ha mer än ett barn: De sysselsätter varandra, kommer be varandra om råd när de blir äldre osv. Ett barn tyr sig ju "bara" till er! - det är schysstare för barnet att ge det en kompis. Även om det inte är en garanti för att de blir goda vänner så är de två att dela på ansvar, t.ex. när ni blir gamla och behöver hjälp/familje ärenden/ dödsfall/sköta graven ;-). Jag har kompisar som är ensambarn och ser det som en stor belastning när det händer saker i familjen. Lycka till!

Argument för och emot syskon

Ensam kvar

Jag är ensambarn

Modigt och TACK! (imt)

Har också hört...

Också ensambarn

Håller med och lägger till lite

måste bara påpeka...

en liten fråga...

litet svar

OK, tack för ditt svar

Ensambarn-USCH för mig!

...och jag känner igen mig

Vi är tre systrar

Tack för era svar!

Val: Vad är viktigast?

ditt behov...

Ja, det är frågan

Sent svar men kan inte låta bli...

Huvvet på spiken

Kan bara säga

Precis!

FÖR!!!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information