Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hoppas på många goda råd från er

Skrivet av Erika m Ivar00 & Alfred04
Jag har skrivit om detta förut, så en del av er känner nog igen det.

Vi umgås mycket med goda vänner till oss som han en pojke som är lika gammal som Ivar och även en liten tös som är ett par månader äldre än vår Alfred. Vi vuxna har känt varandra i tio år och umgicks även flitigt innan barnen kom. Pojkarna leker bra ihop och har roligt tillsammans

MEN

Tyvärr har de ganska stora problem med sin pojke. Pappan i familjen tror att han är snäll om han låter pojken göra som han vill. Därför regerar han hemma helt och hållet. Om han inte får som han vill, skriker han och gormar som en liten ilsken 1½-åring och pappa ger med sig till slut. Pojken vet så väl att pappa gör allt han vill, så han kräver att det är pappa som nattar (såklart: pappa läser ju 714 sagor och står på huvudet, mamma läser bara en och går ut...), pappa som klär på (självklart: pappa låter honom byta strumpor femton gånger och gå i pyjamasbyxor till dagis...) osv. När mamma är hemma själv med barnen (pappa jobbar mycket kvällar) går allt som på räls. Men så fort pappa är i närheten, lever pojken rövare.

Tyvärr händer det i princip varje gång vi träffas att han ger sig på Ivar och slår honom, knuffas eller kastar saker på honom. På senare tid har han även varit dum mot sin lillasyster, nyper henne, puttar omkull henne när hon sitter på golvet, häller ut leksaker på henne osv.

Lillasystern är redan helt olik sin storebror, som var ganska krånglig även som bebis och det är ju tur, för föräldrarna har verkligen fullt upp med honom!

Vi har lite fint försökt att säga att det kanske kan bero på att pappan är för "vek" och mamman är mycket medveten om detta, men vad kan hon göra ensam?

På vår yngstes dop, var det flera av de andra gästerna som kommenterade efteråt att pojken var så bökig: Han petade på alla marsipanrosorna på tårtan utan att pappa som stod bredvid sa ett ord, började skrika som en stucken gris när pappa hade lagt ketchupen på fel ställe på tallriken, kastade brödet tvärs över golvet när han inte fick mera ost (hade redan ätit flera skivor) osv. Det var många barn med på dopet, i åldrar från 3 veckor - 13 år och ingen annan, inte ens 1- eller 2-åringen, uppförde sig på det sätt som denna pojke gjorde.

Det känns som att vi är världens präkigaste familj som har barn som "sköter sig". Det märks att mamman ibland vill ha lite stöd och råd i ämnet, men det är svårt att veta hur mycket man kan säga innan man går över gränsen. Det är jättesvårt att inte trampa på tårna, det är en sån oerhört känslig grej.

Tyvärr känner vi att det bara blir värre och värre, han mer eller mindre tyranniserar hela familjen och även dem som umgås med dem. Om ingen bättring sker, kommer vi att glesa ut våra tillfällen att träffas med med dem, för man orkar inte låtsas som att det är okej att han ger sig på vår Ivar eller skriker och gormar för att han får fel saft.

Hur skulle ni gjort? Överreagerar vi? Hur kan man börja prata om det på ett sansat sätt med föräldrarna? De skulle verkligen behöva hjälp, eller snarare pappan, för han vet inte alls hur han bör agera gentemot sin son. Han gör det i all välmening, men det blir bara såååå fel.....
Svar på tråden: Hoppas på många goda råd från er

Åh så svårt...

Skrivet av  Velma med Dexter 0007
Jag tror inte jag hade kunnat låta bli att fråga pappan, varför han inte säger åt pojken. Ni känner väl varann ganska väl?
Förstår att det kan vara känsligt, man vill ju som sagt inte trampa nån på tårna, men ett lämpligt tillfälle vore väl när pojken ger sig på er pojk?

Jag blir irriterad när föräldrar inte säger ifrån, så jag tycker inte alls att du överreagerar!
 

Funderingar från mig

Skrivet av  Sabina
Detta är ju jättesvårt, det säger du själv och jag tror att alla som har ett hum om vad det handlar om håller med dig. Kanske är det så att ni har två saker att välja på? Jag vet inte, men det är min spontana känsla i alla fall. Alternativ ett är du inne på själv, att tunna ut besöken, att inte umgås lika mycket med dem som ni hittills gjort. Vad blir plus och vad blir minus av det? Enklast kanske, men samtidigt tråkigt för alla inblandade och ingen hjälp för pojken. För visst behöver familjen hjälp?

Alternativ två, mycket svårare men kanske rakare och ärligare? Vem av er, dig eller din man, har den här familjen mest förtroende för/lättast att prata med? Jag tror att ni behöver sätta er ner, en av er och båda de föräldrarna (för att de inte ska känna sig i underläge) när det är lugnt, utan barn runt omkring, och att ni alla är förberedda på vad det är ni ska prata om. Då måste ni förstås ha tagit upp innan att ni vill prata om detta och pojkens föräldrar känna att de vill prata med er.

Du skriver att ni tagit upp det lite fint, men jag kan inte utläsa om det är med dem båda eller bara med mamman? Är pappan medveten om att detta är ett problem? Vad säger han i debatten som varit om curling-föräldrar? Börja öppet, inte personligt på honom, utan i allmänhet. Kom ihåg att man behöver mycket positivt för att kunna ta in kritik också. Ha många saker på lut som han gör bra, och som är positivt om deras son. Fråga om han vill ha hjälp och förslag. Försök förklara varför ni ser det som ett problem. Berätta att andra, som inte känner pojken, också har reagerat. Att ni inte är ute efter att kritisera utan för att hjälpa. Kom med konkreta förslag på hur ni kan stötta. Pappan har ju ett hästjobb framför sig, om han inser vad han måste förändra, men det är ett hästjobb under en begränsad tid - sen kommer pojken ju att förstå att det inte är nån idé att försöka som förr. Han är gammal nog att prata med, för pappan alltså, att berätta att så här kommer jag att göra i fortsättningen. Du kommer att tycka att jag är dum till att börja med men vi kommer att må bättre både du och jag senare... Försök kanske också få fram att om man inte får stopp på en 4-åring får man inte stopp på en tonåring - och det blir även den här pojken så småningom...

Detta är mina spontana tankar, nedskrivna som de kom i huvudet. Det låter "lätt" så här men jag är väldigt medveten om att det är hur svårt som helst. Hur ni än väljer att göra - LYCKA TILL!!
 

Tycker det

Skrivet av  Fia med Martina och Marcus
var bra råd, att ta upp ämnet lite allmänt och sen försöka nå "pudelns kärna" på ett fint vis. Kolla hur HAN upplever situationen.

I VÅR ekantskapskrets så säger alla till allas barn, så att säga, vilket gör att det är ganska lätt att umgås. Tycker jag att ett barn beter sig ills säger jag till, precis som jag säger till mina egna barn. Likaväl som jag vet att mina barn blir tillsagda av andra om de gör nåt dumt. Vi har pratat om det här en del, och det känns ganska tryggt faktiskt. Framför allt det här i att man har stöd av andra vuxna i att sätta gränser.

Lycka till! :)
 

Problemmets grund?

Skrivet av  Mamma till en pojk som inte är som andra
Är detta enbart när pojken är tillsammans med sin pappa som detta uppstår? Eller är det även med mamman?
Hur fungerar det på dagis?

Det är mina första funderingar...

Har man ett barn som kräver extra mycket är det väldigt lätt att i andras ögon bli betraktad som "för slapp" eller "för sträng".
Och om man ändrar sitt beteénde, så skulle barnet också bli ändrat. I många fall stämmer säkert detta, men det finns också fall där probemmen INTE finns i för lite/mycket gränsdragning - utan snarare hos barnet.

Så prata med mamman; känn in lite hur villig hon är för att öppna sig om detta. Hoppas ni kan prata om det tillsammans, utan att "skuldbelägga" vare sig pappan - eller barnet, utan mer som en diskussion.
 

Jag tänkte lite

Skrivet av  Cattis och Lova 000728
på samma sätt Barn är faktiskt olika. Nu lät ju de situationer som Erika beskrev som att pappan bara struntade i att pojken förstörde i och för sig, men ofta ser man ju på saker på ett sätt utifrån och ett annat när man står mitt i det.

Tycker ditt svar var jättebra!

Tror man får vara försiktig med att dra slutsatsen att ens egna barn beter sig väl för att man själv uppfostrat dem så exemplariskt *s*.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över anonymiteten i ett sånt här inlägg. För någon som känner Erika är det nog inte särskilt svårt att förstå vem som beskrivs. Sånt bör man nog vara lite försiktig med på ett sånt här forum - i synnerhet när man beskriver någon annan och inte sina egna problem!
 

Tänkte du på min anomynitet?

Skrivet av  Mamma till en pojk som inte är som andra
Eller syftade du på familjen som Erika beskrev?

Vill dock påpeka att jag varken känner eller vet vem Erika med familj eller den familj hon beskriver är!

Mvh
 

Nej

Skrivet av  Cattis och Lova
inte din, utan familjen som Erika beskrev!

Jag menade inte att DU känner eller vet vem de är utan att man i största allmänhet lätt kan identifiera människor från det de skriver på nätet. Tex nån som känner mig i verkligheten kan ju rätt lätt förstå att det är jag utifrån mitt nick nedan och därifrån identifiera andra jag skriver om.
 

Du har helt rätt

Skrivet av  Erika
och jag var också tveksam till hur mycket jag skulle berätta. Jag har ändrat en del uppgifter så att de inte stämmer med verkligheten, men kanske är det lätt för någon som känner oss väl att lista ut ändå vem jag pratar om.
 

Det var säkert

Skrivet av  Cattis och Lova
tillräckligt att ändra uppgifter! Ett alternativ när man skriver om än känsligare saker är ju att vara anonym själv just då, men det är ju rätt lätt hänt att man missar det när man sen svarar på inlägg och på så sätt avslöjar sig själv. *s*
 

Tack för svar

Skrivet av  Erika
Pojken är i alla avseenden helt "normal" (vad nu det är...) och inte krävande på något annat sätt än att han lindar sin pappa runt lillfingret. Så det är hos föräldrarna, pappan främst, som en ändring i förhållningssätt bör ske.
 

Jag asocierar direkt...

Skrivet av  Anette med Anton
till tv-programmet på 4:an häromdagen med "Supernanny". Charlie (har för mig han hette det) han fick ju pappan att ge vika vid flera tillfällen o mamman slutade oxå til slut att följa de rutiner som var uppsatta.
Det var barnet som var hövding och de andra (mamma, pappa, syskon) var krigarna....

Hade jag haft bekanta av detta slag så hade jag inte pallat att umgås med dom. Jag hade säkerligen sagt till pojken vid de tillfällen han var hemma hos mig men egentligen hjälper inte det i längden.

Om jag funderar lite så hade det säkert slutat med att jag slutat umgås med dom...

Mmen tror du inte att mamman vill ha lite stöd i detta. kanske bara få bekräftat att hon gör bra saker. Inte vet jag. Visst, det är känsligt men lyfter hon upp det till en disussion, haka på!
 

Jag blir lite arg

Skrivet av  Mamma till tre viljestarka tjejer
när jag läser ditt inlägg. Barn behöver gränser. Nu är pojken 4 år och hur blir han inte när han blir 10? eller tonåring? eller vuxen? Han vet hur han kan få sin pappa dit han vill. Det är ju han som styr och bestämmer. Jag skulle inte tolerera det. Det är vi vuxna som måste sätta gränser och ramar, vad man får göra, hur man uppför sig. Inom ramarna kan man ha ganska lösa tyglar, men barnen måste veta vart gränsen går. Jag tror det ger dem en trygghet. Självklart testar alla barn gränser i olika perioder och det ska de göra. Men vi måste hålla emot, annars får barnen en ostabil grund att stå på. Pojken kommer att bli odräglig i när han blir äldre. Ingen vill leka med ett sånt barn och det resulterar i att han än mer måste hävda sig och röja runt.

Om ni känner familjen väl, skulle jag om jag var du, prata med dem. De själva måste ju uppleva detta som jobbigt. Eller?

Vår ena dotter hade en period runt 2,5-3 som var oerhört påfrestande. Mycket ilska, slagsmål, humörsvängningar. Nu är hon snart 5 och kan hantera sina känslor på ett helt annat plan trots sitt temperament. Men under den jobbiga perioden (och även fortfarande) var det viktigt att markera att vissa saker är inte tillåtna att göra, oavsett hur arg jag är. Nu är hon en gosig tjej som är arg och sur ibland, men hon tar inte så ofta till knytnävarna och kan sätta ord på vad hon känner.
 

Håller med! Pappan gör sonen en björntjänst

Skrivet av  Tina med Ellen-00, Erik-03 & Noname-04
Jag håller med föregående talare! Pappan gör sonen en björntjänst genom att vara "snäll" mot honom när han beteer sig illa. Om sonen inte lär sig "att uppföra sig", dvs. de sociala spelreglerna så kommer han ha svårt med relationer när han blir äldre. För vem vill vara tillsammans med någon som beteer sig egoistiskt, vilket han kommer göra, eftersom ingen har lärt honom att ta hänsyn?
Jag tycker absolut att ni ska prata med föräldrarna. (Sabina hade bra förslag på det) Sen om det blir arga eller ovänner med er så undrar jag vari skillnaden ligger. 1) Ni slutar umgås för att ni inte står ut med sonens (och pappans) beteende eller 2) Föräldrarna har svårt att ta kritik och ni blir ovänner?
Hoppas verkligen att pappan klarar av att bryta det dåliga mönstret och det så fort som möjligt för det blir inte lättare om man väntar, så att livet blir uthärdligare för hela familjen och dess bekanta.
Hur ni ska prata med dem vet jag inte, men försök!
Lycka till! Det är ju faktiskt för killens bästa så att han ska ha det bra när han blir äldre. Ser framför mig en tjej från min uppväxt som kallades *ouppfostrad*, hon hade inga vänner och köpte vänner för stunden, men ingen orkade vara med henne i längden.
Än en gång LYCKA TILL!