Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

"Varför är det alltid JAG som gör fel???"

Skrivet av Bara jag
undrar min man.

Nedan följer min analys av det hela:

För det första, det är inte nödvändigtvis FEL.

För det andra, OM det är fel, så är det väl inte så farligt? Alla gör väl fel? Man kan väl inte förvänta sig att leva ett helt liv utan att göra fel, utan att göra andra människor sårade?
Det som räknas är väl hur man hanterar det när man blir medveten om vad man har gjort fel?
Tycker jag.

För det tredje, så SÄGER jag inte att du gör fel. Jag säger att jag känner mig ensam, ledsen, sårad, övergiven eller bortkörd, pga något som du har gjort eller sagt. Du har sagt till mig att om jag vill prata om mina känslor så får jag göra det. Jag gör det, men jag känner mig missförstådd. Jag pratar inte om mina känslor för att anklaga dig för att ha gjort fel.
Men jag vill att du ska FÖRSTÅ att det du har gjort eller sagt gör mig ledsen.
Alternativet är ju att jag inte säger något när jag blir ledsen, som tidigare.
Men det blir ju inte heller bra.

Om du visar mig att du förstår, så är det för mig detsamma som att du accepterar mina känslor.
Om du inser att det du gjorde eller sa kunde ha gjorts eller sagts på ett bättre sätt, och du säger att du är ledsen för att du sårade mig - då lägger jag det bakom mig. End of story.

Om du däremot inte accepterar mina känslor, om du avfärdar dem genom att förklara för mig varför du sa eller gjorde som du gjorde, så känns det som att du inte tar mig på allvar.
Det känns som att jag inte har rätt att känna mig ledsen. Det känns som att du försöker säga att jag inte borde vara ledsen, därför att du hade en bra anledning till att göra som du gjorde. Då kommer jag att fortsätta att vara ledsen, inte bara för det du sa utan också för din brist på förståelse.

Några rader också om ordet ALLTID. Det är ju förstås inte alltid. Men om jag säger ifrån varje gång du säger eller gör något som får mig att känna mig sårad, så blir det ju 100% av de gångerna du som har gjort ”fel”. Det är inte samma sak som alltid.
Och jag säger inte ifrån varje gång.

Exempel:

Jag berättar att jag känner mig lite övergiven när du sätter dig vid datorn en lördagkväll.
Du förklarar för mig att du trodde vi var överens om att se film senare på kvällen, och att tiden fram tills dess var ”obokad”. Du förklarar också att du inte sitter vid datorn enbart för nöjes skull, utan du gör det för familjens skull, för att vi ska få ordning på våra foton.
I mina öron låter detta som att du anser att jag inte borde känna mig övergiven.

Vad jag hade velat att du skulle göra istället är, först och främst, att berätta för mig att
”Jag tänkte sätta mig vid datorn här en stund och fixa med fotona. Tar du hand om barnen och ser till så att de kommer i säng, så kan vi se på filmen sen?”
Då hade jag inte känt mig övergiven.

Nu gjorde du inte så, utan du gick och satte dig utan att prata med mig, och jag kände mig övergiven. När jag berättade det för dig, så hade jag velat höra
”oj då, det var ju inte meningen, jag tänkte inte så. *Kram* Jag tänkte att jag skulle göra färdigt det här med fotona, men det kunde jag ju ha sagt.”
End of story.

När jag sa att jag kände mig övergiven, så ville jag förmedla allt detta till dig, men det enda du hörde var att ”du hade gjort fel som satte dig vid datorn”. Det gjorde dig irriterad, och det förstår jag,
om du trodde att jag tyckte att du inte borde sitta vid datorn.
Men det var inte det jag sa. Naturligtvis hade jag tyckt det var trevligare om du ville ägna dig åt familjen istället, men jag förstår att du kan ha gjort upp andra planer.
Det jag tyckte var fel var något annat. Det var ditt sätt att göra det på, att inte inkludera mig i dina planer, och sen ditt sätt att inte visa förståelse för mina känslor.
Vilket du senare gjorde, men det tog en stunds diskussion. Och jag tror inte att du förstod allt.
Jag tror att du fortfarande tror att jag kritiserade dig för att du ville spendera tid vid datorn.
Suck. När ska vi lära oss varandras språk?
Jag älskar dig!
Svar på tråden: "Varför är det alltid JAG som gör fel???"

En reflektion

Skrivet av  Sanna
Ett annat sätt för dig att hantera situationen med datorn hade varit att du frågat din man vad han höll på med framför datorn, istället för att *pang på rödbetan* berätta att du känner dig övergiven. Det hade säkert varit ett mindre laddat sätt att inleda diskussionen på. Då hade du ju fått reda på att han bara satte sig där för att rensa upp lite bland korten och att han inte menade något illa.

Jag kan förstå att han tar det som klander från din sida, om du inleder ett samtal med att berätta att du känner dig övergiven av honom. Det vore nog lätt för vem som helst att känna sig kritiserad om någon sa så. Kanske är ni två som behöver tänka efter hur ni agerar mot varann..?