Förlossningsberättelse..... (Väldigt lång)

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Förlossningsberättelse..... (Väldigt lång)
Skrivet av	Jennivf
Det har dröjt ett tag med denna förlossningsberättelse då min lilla Molly var lite gul när vi åkte hem, men det var ingen fara sa farbror doktorn. Men efter ett par dagar så blev hon gulare och gulare, så vi fick snällt åka in till sjukhuset igen för att genomgå några dagars intensivt solande. Och nu är vi äntligen hemma igen, friska och krya och beredda att berätta hur det gick till när lillan kom till jorden. Min slempropp började ge med sig onsdagen den 2/6 och med den så började jag få små värkar. Vilket gjorde mig jätteglad och min man supernervös. På torsdagen så kom den blodiga biten av slemproppen och värkarna blev lite intensivare men tyvärr inte regelbundnare eller oftare. Däremot hade jag ett evinnerligt molvärkande som jag inte tyckte var värre än vanlig mens. På fredagen så bar det in till Östra Sjukhuset här i Göteborg för överburenhetskontroll. För säkerhets skull tog vi med BB-väskan och bilstolen. Man vet ju aldrig. Jag hade öppnat mig två små centimetrar, men livmoderstappen var fortfarande två centimetrar lång. Bebisens hjärtljud låg stadigt på 170, vilket inte var så bra, och efter lite diskussioner läkarna emellan så bestämdes det att jag skulle skickas direkt upp till förlossningen för att sättas igång. Så vi trallade ut till bilen, ringde alla och sa att nu skall vi till BB, och fick med oss packningen upp till förlossningen. Där installerades vi på förlossningsrum 9, och jag fick byta om till denna så smickrande outfit som bara sjukhus kan hitta på. En nål sattes i handen på mig, en liten kudde stoppades upp i slidan för att få igång öppningsarbetet och jag beordrades hålla mig ifrån ätandet och drickandet ifall ett kejsarsnitt skulle behövas göras. CTG kopplades upp och jag fick inte röra på mig. Vilket kändes väldigt hårt för mig då jag inte hade något ont alls, och helst skulle vilja röra på mig för att få igång något. Timme in och timme ut låg vi där. Stefan stack iväg och åt lite och jag fick dropp för att få någon slags näring. Men inget annat hände. Så vid elva bestämde vi oss för att lägga oss för natten. En kvart senare gick vattnet. Blodblandat vatten, men helt okej enligt barnmorskan. Så det var bara att ta på sig nätunderbyxor och stora blöjan och försöka sova. Vid ett-tiden så började värkarna komma och snart så hade jag stadiga värkar som inte ville ge med sig. De växte sakta tills de kom till en nivå där det kändes som som min rygg höll på att brytas av varannan, var tredje minut. Så låg jag hela natten, förutom en timmes försök till lindring i duschen/badkaret som inte hjälpte ett skit. Inte en tanke på smärtlindring hade jag, det var något jag totalt förträngt att det fanns. Så när barnmorskan erbjöd mig akupunktur eller kvaddar så fick jag en liten påminnelse om att det fanns faktiskt hjälp, så jag stönade fram lustgas. Men nej. Det ville de inte ge mig. Med tanke på att jag bara var i öppningsskedet så ville de inte låta mig börja med lustgasen riktigt än, även om mina värkar var lite värre än vanliga i-början-av-öppningsskedet-värkar enligt dem. Snurrig som jag var så glömde jag av smärtlindring sen, kom inte på det igen förrän efter allt var klart och då blev jag skitförbannad för att de nekat mig det. När klockan var halv nio på morgonen så var mina värkar samma intensiva, men jag hade inte öppnat mig mer än ett livmoderstappen nu var en centimeter lång. Och då bebisens hjärtljud låg på 160 och den inte rörde sig, och jag fortfarande hade så mycket blod i fostervattnet, så bestämdes att jag skulle genomgå kejsarsnitt. TACK! Ville jag vråla, men var fullt upptagen med att flåsa mig igenom värkarna. Så iväg körs sängen till operation där det sattes epidural. Och jag älskar epidural. Alla mina slitande värkar bara försvann. All denna skärande smärta som tagit över mitt underliv och de närmaste regionernan bara försvann som dagg i solsken. Jag älskar epidural. Klockan 09:23 hördes ett litet bräkande innan halva personalstyrkan (de var 15 stycken förutom mig och Stefan) försvann till ett hörn av rummet. Stefan trallade över dit med och stod och såg gråtande stolt ut när han stod och tittade på något som jag antog var min bebis. Tiden gick och personalen kom fram en och en och sa något, men jag lyssnade inte alls till att börja med, jag var helt inriktad mot vad de höll på med i hörnan. Stefan kom fram till mig med tårarna rinnande och pussade på mig där jag låg under skynket. Vet du vad det är frågade han och jag svarade sanningsenligt nej. Snyftande försvann han bort och jag visste fortfarande inte vad det var. Efter en stund uppfattade jag att hälften av personalen frågade om jag visste vad det var och sa att jag snart skulle få se, och den andra hälften sa att HON är så fin och vad roligt med en FLICKA. Så när Stefan vände sig till mig igen så blängde jag på honom tills han fattade och mimade Molly tillbaka. Så då var det namnet bestämt.... ;) Och sedan lades ett litet varmt knytte på mina bröst. Den sötaste lilla snutta som jag sett. Och det underbara var att hon var min. Min lilla ängel. Inte en tår fällde jag. Jag var alldeles för förundrad över det lilla mirakel som låg där och tittade med sina mörka ögon. Efter en alldeles för kort stund togs hon från mig och lämnades till Stefan. Nu skulle jag till uppvaket och Stefan och Molly skulle till förlossningen igen, i väntan på rum på BB. När vi stod och väntade på hissen så kunde jag röra på tårna. När vi kom ner till uppvaket var jag redan ifärd med att lyfta och böja benen. Så de tog bara blodprover och blodtryck på mig innan jag skickades upp till BB och min familj. Jag mådde ovanligt bra efter snittet, och Molly var helt godkänd, så varför stanna kvar på BB, när jag inte trivs så bra i sjukhusmiljö? Vi fick okej av barnläkaren/barnmorskan att åka hem på söndagen. Så skönt det var att komma hem. Och en så underlig känsla att helt plötsligt vara tre, nej fyra, jag får inte glömma katten... ;) Tyvärr så blev Molly bara gulare och gulare, så när vi ändå var inne och gjorde PKU-provet på onsdagen, så testade de bilirubinet, och det visade ett klart fall av solbehov. Så mamma och Molly fick stanna kvar på BB tills vi blev utskrivna igen på fredagen. Och nu har vi varit på vårt första BVC-möte och Molly fick (självklart) fullt godkänt.
Svar på tråden: Förlossningsberättelse..... (Väldigt lång)

Fint
Skrivet av Time bf 17/6 (-3)
Skönt att höra att det gick så bra till slut även om det verkade vara lite långdraget till en början. Det är alltid roligt att läsa andras förlossningsberättelser, även om det gör att man längtar ännu mer. Men nu kan det väl inte vara så långt borta för mig heller! Kram på dig!

Å jag ska inte läsa
Skrivet av Maarija m Tove89 och Simon03
sånt här. Tårarna bara rinner. Är så otroligt känslig när det gäller förlossningsberättelser. Bara för att det är så himla fantastiskt att det kommer ut en alldeles färdig liten människa! Grattis igen och tack för att du delade med dig!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv