Enbart glädje?

Enbart glädje?
Skrivet av	Anonym pga ämnet
Efter flera år av försök, utomkved, missfall etc har jag nu fått de barn jag så hett lägtade efter. Har inte riktigt fattat ännu att min långa kamp är slut och förstått att jag nu får vara glad och leva "som alla andra" utan att ständigt bära på ångesten och oron som IVF-behandlingar, inför under och efter, för med sig. Jag är givetvis tacksam o glad och älskar mina barn, men känner vemod över de år som "gick förlorade" då jag pga ångest o oro inte orkade med vänner, jobb o familj så som jag egentligen ville. Det var mardrömsår som jag helst vill glömma och lägga bakom mig. Men det är svårt att bara släppa o gå vidare. Jag trodde i min enfald att när väl jag hade de barn jag längtat efter så skulle min ångest o oro försvinna men så enkelt är det visst inte. Finns det fler som känner/känt så här?
Svar på tråden: Enbart glädje?

inte riktigt
Skrivet av Allis
Jag vare sig kan eller vill egentligen glömma hur mycket vi slitit och kämpat för att få barn. Det har påverkat mitt liv i mycket stor utsträckning och inte bara negativt. Om det inte varit så här hade jag kanske varit en annorlunda människa och det vet jag inte om jag tycker är så vettigt. Det är klart att ingen frivilligt önskar sig så mycket ledsamhet och förtvivlan och många av de känslorna hade jag gärna sluppit förstås men inte resultatet av det. Jag känner ingen människa som gått oberörd genom år av barnlöshet. Ens egen själ påverkas, lever man i en relation påverkas den också och alla andra relationer man har omkring sig. Jag är en varm förespråkare av samtalsterapi, både enskilt och i familjerådgivning. Saker som gnager på själen måste ut någonstans och det är mycket bättre om man kan ösa ur sig det hos en terapeut än att t.ex. ta ut det på sin älskade. Har du funderat på att gå och prata med någon?

Stor lycka..
Skrivet av Thereses & Mattias mamma
är vad jag känner när jag tittar på mina barn. Jag och min man kämpade i 10 år innan vi fick Therese och Mattias tog 4 år och 2 icsi ( varav ett missfall )att få till. Jobbiga år innan barnen kom naturligtvis. Många tårar förstås och vi var nära att ge upp hundra gånger om. De barnlösa åren tog mycket kraft men för vår del kom vi närmare varandra och det är vi glada för. Idag när jag sitter här med två barn känner jag glädje och tacksamhet för att de finns och för att vi orkade kämpa även när det var som svartast. Overkligt är det också, får nästan nypa mig i armen för att fatta att det är MINA barn :O) Konstigt också att "slippa" alla behandlingar som man gått igenom och faktiskt bara få njuta av livet..äntligen ler Visst känns det jobbigt att så många år gick åt till att försöka bilda familj men jag försöker att leva i nuet. De vänner jag förlorade under min "kamp" klarar jag mig utan och de jag har kvar står mig närmare än någonsin. Självklart önskar jag att jag sluppit vara med om alla dessa ångestfyllda år men det går ju inte att göra något åt nu i alla fall. Förstår ändå vad du menar för visst är det ofattbart att man nu "bara" kan luta sig tillbaka och njuta av det man har.. Många, många kramar! /Mia


Inte riktigt min känsla...
Skrivet av Lillan med Carl
jag kan väl tycka att det var jobbiga år, och om jag läser min dagbok så hade jag ju onekligen riktigt svarta stunder, men jag tycker ändå att de här åren har givit mig så många andra viktiga erfarenheter och inte minst OTROLIGA vänner. Några som jag har fått stöd av och givit stöd till har jag haft möjlighet att träffa "på riktigt", men jag har även daglig kontakt med personer jag "bara" träffar via nätet. Jag har svårt att föreställa mig hur livet skulle sett ut om vi, utan problem, hade fått barn precis när vi planerade det ler...

Känner igen en del av det du skriver...
Skrivet av T
...jag mådde till och från riktigt dåligt efter att vi fått vår IVF bebis och mest kände jag att alla förväntade sig att vi nu äntligen skulle må bra eftersom vi hade fått vår älskade lilla unge, men så var det absolut inte. Vi pratade jättemycket om det här hemma och jag började bearbeta känslorna och försökte vända dem till något positivt. Idag jobbar jag aktivt som ett av föreningen IRIS huvudombud och försöker sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet och bara finnas där & stötta andra som ännu inte fått sitt längtansbarn. Ibland räcker det med att fixa telefonnummer till någon läkare eller bara förklara hur det går till med IVF. Det finns så mycket okunskap om detta och för mig så är det ett jättebra sätt att använda alla mina egna mindre roliga erfarenheter inom detta och vända det till något positivt genom att kunna finnas där och hjälpa andra. Just nu ligger jag dock lite lågt då jag i princip vilken dag som helst kommer att bli mamma igen, denna gång har det dock blivit bebis utan en massa behandlingar, vilket känns som en jättebonus. Vi som inte hade oddsen på vår sida bara för 4 år sedan när allt startade med utredningen har snart 2 underbara ungar att pyssla med, så idag har jag svårt att känna något vemod över det som varit. Jag är bara så otroligt tacksam över det under som skett för oss 2 gånger. Livet är bra härligt ibland, eller hur...

Det låter inte så konstigt
Skrivet av myself
utan snarare högst mänskligt. Du kanske försökte vara starkare än vad du egentligen var under alla de där hemska åren. Kanske höll du inne med många av dina känslor eller undvek att berätta för personer i din omgivning om vad som pågick i era liv. Och nu har känslorna kommit ikapp. gissar Du har gått igenom väldigt mycket, mer än många andra, upplevt kast mellan liv och död och så vidare. En person med dina erfarenheter måste få sörja färdigt, trots att hn till slut fått sina barn mot alla odds. Jag själv hade turen att ha människor att prata med. Valde att berätta på jobbet (skönt!), för mina vänner (ännu bättre!) och för min familj (behöver jag säga något?) och därför hade jag också en god chans att bearbeta känslorna under tiden. Jag tillät mig att gråta och allt annat, som dyker upp. Det blev ändlösa promenader då jag grubblade, sörjde och tänkte över min framtid. När första barnet kom till världen landade jag faktiskt direkt i lyckan. Den enda lilla biten av sorg som hängde sig kvar ganska länge var det där med syskon, att man är utlämnad till sjukhuset för att få ihop ett syskon (om det ens går) och att det troligtvis i så fall får räcka med två barn. En liten sladdis är inget man fixar till som "alla andra". Detta har jag ändå kommit över nu, fast det tog allt några år. Nu känner jag ren och skär lycka _varje dag_ över att våra barn finns. Jag sänder en tacksamhetstanke åt kliniken i Uppsala som hjälpte oss och åt läkaren som fixade in oss där. Åren som gått, de JOBBIGA åren, de kan jag faktiskt också tänka på med en viss glädje. Hade jag inte upplevt dem, hade jag kanske inte förmått uppskatta det liv jag lever idag så väldigt mycket som jag ändå gör. Tror inte man kan känna riktigt överväldigande lycka om man ALDRIG upplevt verklig sorg. Jag vet också att jag är starkare än jag från början kunnat ana. Pratar du med NÅGON om hur du känner? Vet din partner? Någon vän? Du måste tillåta dig själv att känna det du gör - det är som sagt högst naturligt det du går igenom. Kanske behöver du besöka en kurator/psykolog eller dylikt. Med en duktig sådan, kan du säkert få mycket hjälp. Hoppas att du snart mår bättre och orkar njuta av livet fullt ut. kramar*


Rätt gissat
Skrivet av Anonym pga ämnet
Du hittade precis rätt där. Vi valde att hålla IVF-behandlingarna hemliga både för familj, vänner och arbetskamrater och följden blev ett väldigt påfrestande hemlighetsmakeri. När allt gått åt skogen o man bara ville ligga hemma o gråta, då skulle man istället vara som vanligt o hålla masken utåt. Antar att det nu straffar sig i efterhand. Nu kan jag slappna av från allt hemlighetsmakeri o då kommer känslor av sorg upp som jag förträngt i alla dessa mardrömsår med kast mellan liv o död. Jag ska nog försöka få tag i någon kurator alt psykolog att prata med. Sambon vill jag inte belasta mer med mina känslor. Han skulle nog inte gilla mitt ältande, för honom är det över nu. Tack för ditt svar!

Mycket klokt svar,
Skrivet av Annie E m Mina
var också öppen om alla erfarenheter och känslor som dök under resans gång, vilket jag fick tillbaka i form av ett enormt stöd av familj, släkt, vänner och arbetskamrater. Till anonym vill jag bara säga, tusen kramar, jag kan förstå dina kaotiska känslor och jag instämmer med myself: ta kontakt med en kurator el dyl om du inte vill prata med en vän. Du har allt att vinna! Lycka till!

inte direkt...
Skrivet av Fideli
Hej, jag känner inte direkt igen mig i det som du skriver. Jag tyckte att det var jobbigt med alla behandlingar, alla förväningar och besvikelser. När det sedan lyckades var lyckan total. Då kändes det som om det varit värt all denna väntan och allt man fått utstå. Nu efter att det gått ett tag sedan mina små kom, så kan jag ibland tänka att "tänk om det inte varit svårt för oss att få barn, hur hade det varit då?" Då ploppar det upp en massa funderingar över hur livet sett ut om allt hade "gått som på räls". Inget jag funderar jätte-mkt på, men tankarna finns där ibland. När jag sedan tittar på mina små troll så tycker jag att det varit värt allt detta. Om det inte varit för allt detta, så hade jag ju inte fått just dessa underbara barn. Jag hade nog inte uppskattat dem så himla mycket som jag nu gör. Innan jag förstod att barn var en gåva som man får om man har tur, så tänkte jag att barn var ngt som man "skaffade sig". Visst hade jag ändå uppskattat mina barn mycket om jag fått dem "naturligt", men det känns som om motgångarna har gett en liten extra uppskattning av detta livets under som det är att få barn. Jag tycker att jag blivit starkare som människa av motgångarna och att det trots allt givit mig ngt mer förutom mina älskade barn. Visst skulle jag velat vara utan alla negativa saker som barnlöshet, utredningar, behandlingar etc. för med sig, men jag tycker ändå att det kommit flera goda saker också, förutom barnen, av allt detta man varit med om. Jag hoppas att du hittar någon att prata med och att du får en lycklig framtid. Jag tycker att vi som kämpat med barnlöshet har haft det nog jobbigt som det är. Det borde finnas garantier på lycka i framtiden när man har haft jobbiga perioder, men så enkelt är det ju inte. Hoppas bara att du kan se framåt snart och lägga alla svåra år bakom dig. /Fideli

Enbart glädje?

inte riktigt

Stor lycka..

Inte riktigt min känsla...

Känner igen en del av det du skriver...

Det låter inte så konstigt

Rätt gissat

Mycket klokt svar,

inte direkt...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information