Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Tack för era svar!

Skrivet av Fideli
Hej och tack för att ni svarat hur ni gjort.
Anledningen till att vi valde att inte berätta för omgivningen är inte att vi på ngt sätt skäms över hur våra barn blivit till, tvärt om, utan vi gjorde som vi gjorde för att det kändes så jobbigt att behöva berätta om eventuella besvikelser, att de hela tiden skulle undra hur det gick, deras förväntningar som också skulle komma att bli grusade vid ett misslyckande etc. Vi tyckte att vi hade nog med våra egna förväntningar och besvikelser. Jag vet att andra kan finna stöd i att andra är involverade, men vi fann stöd i varandra och jag har aldrig ångrat vårt beslut.

Vi är så lyckliga över dessa små liv som kommit till oss mot dåliga odds och jag kan bara känna en enorm glädje över att det till slut lyckades. En glädje som man kanske hade velat dela med de närmaste, men man kan ju inte direkt komma i efterhand och säga hur det egentligen gick till :) Svaret på din "fråga" myself blir nog att föräldrar etc nog inte kommer att få veta. Inte av oss iaf för vi tycker inte att det spelar ngn roll hur barnen egentligen blev till för deras del.

Vi tänker berätta för våra barn hur de kom till när de är stora nog att förstå och undrar över detta. Det är ett tag kvar tills dess, men anledningen till att jag frågade som jag gjorde var att jag skulle få lite idéer om hur det ska gå till den dagen.

Oj, vad svamligt detta blev. Hoppas ingen har tagit illa upp eller ngt. Jag tycker det är jätte-bra att det finns såna som orkar berätta för omgivninen och det kanske också är det bästa i slutänden, men vi kände som sagt var att det räckte för oss att bara vi visste.

/Fideli
Svar på tråden: Tack för era svar!

Oj, hamnade lite fel...

Skrivet av  Fideli
Tanken var att detta skulle ligga under min undran lite längre ned på sidan, men man villar ju lätt bort sig och så blir svaret på helt fél ställe... :)
/Fideli
 

Aha *förstår...tror jag*

Skrivet av  myself
:)

Inget konstigt alls i ditt resonemang.

Av samma anledningar valde vi att inte berätta för mina svärföräldrar medan behandlingen pågick. Vi hade nog av våra egna förväntningar och vår egen oro osv.

När jag blev gravid väntade vi t.o.m. vecka 11 (pga missfallsrisken), då vi råkade fira en jämn födelsedag. I samband med den avslöjade vi allt - en upplevelse jag aldrig kommer att kunna glömma. De förstod ingenting. Sedan grät de, skrattade och höll varandra i händerna över bordet. Min mamma var också med i gråt-och-skratt-festen. Underbart!

Mina svärföräldrar kände redan till sin sons infertilitet, så för oss fanns inte valet att hålla tyst om provrörsbefruktningen.

När det skulle bli syskontillverkning blev de dock inblandade, eftersom vi behövde dem som barnvakter åt ettåringen.

Då var det faktiskt lite jobbigt att de visste, hoppades och allt det där. Om försöket slutat i besvikelse, hade även de blivit ledsna och deras uppmuntrande ord "det är klart att det går bra!" kändes mest pressande.

Min egen mamma var det lättare att prata med.

Och så min sista fråga till dig. *förtydligar*
Jag menade om det kunde bli något problem att barnen ska få veta, men inte dina föräldrar? Eller...ja, hur ska jag skriva?

Kommer du att oroa dig för att barnen ska berätta för dina föräldrar? Att det ska vara jobbigt för dem att INTE säga något?

Det var DET jag menade med problem.
 

Hej myself!

Skrivet av  Fideli
Jo, du har slagit huvudet på spiken på min största fundering när det gäller detta. Självklart ska vi berätta för barnen hur de blev till. Det vill man inte undanhålla dem, men det uppstår ju ett litet problem när de vet och ingen annan... Jag vill inte begära av dem att de ska "hålla tyst" och att det ska vara vår "hemlighet". Det är ju att ge lite fel signaler till dem tycker jag. Det är ju inte så att vi på ngt sätt skäms över sättet de blev till på utan är väldigt tacksamma för att tekniken finns och har hjälpt oss.

Enklast hade ju varit att alla hade vetat, då hade man inte ens behövt fundera. Samtidigt kan jag tycka att det är skönt att ingen vet.

Det är lite att fundera på. Vi får nog ta allt eftersom och se hur det hela utvecklar sig. Om våra föräldrar får veta av barnen, så förstår de säkert varför vi inget sagt även om det ju känns lite konstigt också.

/Fideli
 

Ja, fundera på ni! :)

Skrivet av  myself
Det är ingen panik.

Egentligen ser jag det heller inte som direkt LIVSAVGÖRANDE att barnen får veta exakt hur de kom till, utan detta är något som är helt upp till föräldrarna.

Kan inte riktigt se det som svekfullt gentemot barnen, om man väljer att inte berätta (trots att detta känns bakvänt för MIG). Hur många "icke-IVF-barn" vet på vilken flygplanstoalett de kom till? ;-)

Däremot kan det förstås bli tveksamt om man senare tvingas ljuga, när barnen börjar ställa frågor.