Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

IVF/infertilitet och skam?

Skrivet av myself
Har märkt en väldigt tydlig tendens.

När jag berättar för _kvinnor_ om hur våra barn kom till, blir de oftast väldigt intresserade och ställer en massa nyfikna frågor. Nästan ingen har visat tecken på genans eller liknande.

EN enda tjej (en gammal klasskompis från hundra år tillbaka i tiden) tycktes bli lite illa berörd, när jag sade att jag skulle åka och hämta frysägg på måndagen och att vi därför inte kunde ses, som hon föreslog. *s* (Hon blev nog ganska överrumplad - inte det svar hon väntat sig kanske.) Annars har det varit frid och fröjd.

När barnens pappa med sina _manliga_ vänner/arbetskompisar har pratat om infertilitetsproblem och genomgångna IVF-behandlingar, har det ofta tagits emot som om han just berättat något extremt pinsamt. Tystnaden har lätt brett ut sig och/eller besvärade miner och kommentarer florerat.

Min man har varit väldigt förvånad över de generade reaktionerna. Han är nämligen själv STOLT över att vi gått igenom allt detta och att vi nu fått våra små sprallgökar som en skänk från ovan. Därför pratar han mer än gärna om IVF och det andra.

Undrar just om de negativa reaktionerna kan bero på att manlig infertilitet är extra skambelagt (för män) eller om män i allmänhet är sämre på att orka med den här sortens problematik.

Är det så att kvinnor bearbetar tankar om fruktsamhet tidigare, exempelvis pga våra kroppars förmåga att varje månad påminna oss om den, eller vad handlar det om?

Hur ser era erfarenheter ut?
Svar på tråden: IVF/infertilitet och skam?

nja...

Skrivet av  Majoslava
jag tror mera på att vissa människor är helt ointresserade hur ens barn blivit till, som dessa killar, än att de skulle tycka det var konstigt...
 

Visst kan det vara så,...

Skrivet av  myself
men i det här fallet litar jag helt på den som återgett det hela. Han har receptiva sinnen och detta var TYDLIGT.

Dessutom har jag upplevt samma sak själv, att många män tycker att det är riktigt obehagligt att ens nämna infertilitet, särskilt då orsaken går att hitta hos mannen.

Undantag finns GIVETVIS, säkert till och med många.

Men som sagt, man ska inte ta för givet att alla är djupt intresserade av provrörsbefruktning. Även kvinnor (kors i taket!) kan vara ointresserade av IVF, barn och hela köret. DET är förresten då ganska suspekt. Man "SKA" nog frossa i allt som handlar om barn om man är kvinna, åtminstone kan man få den känslan.
 

Samma iakttagelse

Skrivet av  Lili
Hej, förlåt att jag bara hoppar in så här på besök. Jag läser här ibland eftersom min bästa väninna just nu gör sitt tredje försök med IVF. Jag försöker skaffa mig så mycket kunskap som möjligt för att kunna stötta henne. Hoppas ingen tar illa upp. (Och nu till ämnet:)

Jag har samma erfarenhet, om än utifrån. Min upplevelse är att vi kvinnor talar mycket om barnlöshet och IVF, medans männen knappt berör det (har tre vänninor under pågående IVF). Iofs kan jag ju tillägga att jag tror att män överhuvudtaget talar mindre om längtan efter barn och om barnafödande o s v än kvinnor...

I min bekantskapskrets får jag däremot intrycket av att männen i paren inte heller vill beröra det för att de på något sätt upplever det som lite skamligt. Jag tror, som du, att vi kvinnor bearbetar tankar om ofruktsamhet tidigare än männen. Vad det beror på vet jag inte. Kanske just det du skriver att vi ständigt blir så påminda om vår fertilitet/bristande fertilitet.

Några lösa tankar bara..
 

Förlåt?

Skrivet av  myself
Omöjligt! Så här kan du väl inte bära dig åt? *blinkar hysteriskt* Du är SÅ välkommen! *talar för alla*

Allvarligt talat skulle jag varit jätteglad om jag haft en så engagerad vän som du under IVF-behandlingarna.

Det ÄR ju jobbigt på flera sätt att genomgå detta och då har jag själv ändå haft turen att glida så mycket det går på den berömda räkmackan, om man ser till resultatet.

Att vara inne på tredje försöket måste förstås ha krävt sitt. Kan bara föreställa mig.

När jag läser vad du svarar mig, tycker jag lite synd om de män (och kvinnor) som verkligen BORDE prata om sina känslor, men inte förmår. Tänk vad en del av dem måtte bära på mycket de inte vågar släppa fram!
 

Utan man med erfarenheter :O)

Skrivet av  Allis
Jag tror att det hänger samman med hur vi socialiseras som människor. Flickor lär sig i avsevärt mycket större utsträckning att prata om saker medan pojkar får mindre av den varan. Det är klart att det påverkar våra beteenden som vuxna.

En annan sak kan också vara att kvinnor alltid får frågor som "när ska du ha barn då" medan män inte får det, åtminstone inte så ofta. Innan min lillebror gifte sig var det ingen som gastade "TAMTAM när ska du bli pappa då" men jag fick minsann höra barntjat från tjugoårsåldern.

Klart din man ska vara stolt över knoddarna och stolta människor vill ju gärna förmedla sina erfarenheter. Jag tycker att det är jättebra för det kanske kan hjälpa en lite blygare man att också börja prata om sina erfarenheter. Alltså, stjärna till din man från mig!
 

Jooovisst!

Skrivet av  myself
Så var vi där igen. :) Jag är helt inne på din linje.

Den största delen av förklaringen är nog så enkel som att det handlar om roller, förväntningar, normer och det där "gamla vanliga" och egentligen inget att vara så förvånad över.

Visst utsattes man TIDIGT för barntjat? Jag var 24 år (vilken gammal hagga, va? *s*) när en kvinnlig kollega varnade mig för att om jag inte blev mamma NU kunde det snart vara för sent.

Under den perioden "visste" jag bara att min partner och jag aldrig kunde bli föräldrar, men det var inget jag hade lust att diskutera med henne, så på barntjatet svarade jag alltid bara undvikande. Detta retade visst gallfeber på somliga, därav varningen. :)

Eller tänk om jag hört till den "hemska" samling kvinnor som inte VILL ha barn? Undrar just om det inte var det hon ville luska fram?

Min man har förstås kommit betydligt lindrigare undan under tiden då vi var barnlösa. Är man förvånad? Nix.