Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

paniken växer...inombords....

Skrivet av orcid
jag och min sambo har försökt få barn sen maj-01 utan framgång. äter hormontabletter pergotime ätit 4 kurer, bra reaktion men inte ens tillstymmelse till graviditet till gynekologens stora förvånelse(ja han är megaförvånad)
vi har talat om att adoptera, jag vägrar utsätta mig för för många kostsamma behandlingar (skulle inte orka psykiskt)
vi är båda 29år och nu har min panik växt...läste inne på adoptera.nu att när man börjar närma sig 30 typ 29 och uppåt så är det inte säkert att man får en medgivelse för barn mellan 0-12 år?

är det så eller kan andra faktorer spela in?
jag är också whiplashskadad sen 1996 men kan jobba 100% utan några bidrag elelr reducerade arbetsuppgifter..kan denna skada stoppa oss att adoptera från vissa länder?

sen undrar jag hur långt gick ni i er utredning/behandling innan ni lämnade in en ansökan om adoption?

jag känner som om tiden rinner iväg och jag får inte ändan ur vagnen...är bara i början av utredning/behandling och börjar ändå få panik..kände ni så också?

Svar på tråden: paniken växer...inombords....

Lugn i stormen

Skrivet av  a
Hej
29 år är väl ingen ålder. Vad jag vet om adoption så är det ingen panik om du är såpass "ung". Olika länder har olika krav på föräldrarnas ålder och i många länder har man t ex krav på att det inte får skilja mer än t ex 40 år mellan förälders ålder och barnets ålder. I Colombia vet jag att de haft 30 år som gräns för att få adoptera ett riktigt litet barn om adoptionen sker från ett statligt barnhem. De har dock även många privata barnhem också, där denna åldersgräns inte finns, dock kostar det mer att adoptera därifrån. Jag och min man gick adoptionskurs -99 och då var de flesta som skulle adoptera i vår grupp i 35-årsåldern. Vi gick vår studiecirkel men innan vi hann påbörja hemutredningen fick vi ett biologiskt barn och la då adoptionen på is. Vi har nu börjat tänka på adoption igen för att få ett syskon till vår tjej. Jag och min man är 36 så för oss är det förstås snart dags att skrida till verket.
 

tack så mkt för ditt svar...

Skrivet av  Orcid
jag har känt mig så jagad över hela barnverkstan och alla alternativ.
jag äter mina hormonpiller och inget händer och jag har massor av måsten och det enda jag just nu vill är att få bli mamma och allting känns som om det kollapsar..jag är överviktig och måste gå ner mer för att få hjälp och vågnålen visar+ istället för - och motivationen finns inte men längtan...så kaotiskt alltihop...jag ska försöka lägga adoptionstankarna åt sidan för en liten tid..nu när jag vet att jag fortfarande är"ung" :)

tack igen :)
 

Orcid

Skrivet av  anonym
Hej
Vi genomgick inga direkta behandlingar mer än hormontabletter, när läkaren förklarade för oss att inte hormontabletterna hjälpte efter ett halvårs behandling, ville vi ha barn nu. Inte sedan utan just då. Vi var i samma ålder som er och vi hade väntat och längtat så länge så vi valde adoptionsalternativet. Vi är glada över det eftersom vi nu 8 år senare har en fin familj med tre fina barn och livsglädje. Om man dröjer alltför länge har man kanske inte valfrihet och pengar till att adoptera det antal barn man vill ha i sin familj,eftersom andra behandlingar tär psykiskt och fysiskt på kroppen samt är kostsamma och tar många år från tiden då man skulle kunna adoptera.
Vi är glada över att vi strunatde i andra typer av behandlingar, kärlekslivet mådde bra av det och räddade nog vår relation. Att slitas mellan hopp och förtvivlan och skrapa ihop penagr till nya behnadlingar under ett par års tid försämrar ens ekonomi och är säkert oerhört kostsamt för ens relation. Vi ser att vi har mått mycket bättre att ta ett tidigt beslut än våra kompisar som genomgick en serie av behandlingar under 6 års tid och som slets mellan hopp och förtvivlan under många år, när vi kunde glädja oss åt att vara barnfamilj. När vi fick vårt tredje barn adopterade de sitt första barn och nu är de tveksamma om de har råd med en adoption till.
Att välja adoption som alternativ är ett bar sätt om man vill leva med barn och dte blir barn med 100% säkerhet.
Jag hör också till de med övervikt, en ganska stor övervikt, och med de krav som de ställde på att jag skulle göra för att få barn med hjälp av behandling gjorde att vi insåg att det skulle ta många år för oss att bli föräldrar. Vi hämtade vårt första barn drygt 11 månader efter ansökan till socialnämnden i.
 

Orcid!Lycka till!*imt*

Skrivet av  HJ
\'
 

Artiklar från Familjeliv