Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nu är jag här!

Skrivet av solna-madde
Hej på er tjejer!
Nu måste jag "komma ut ur garderoben" och inte bara tjuvläsa hela tiden.
Några kanske känner igen mig från IVF-snacket men efter 4 försök varav 1 MA så är det dags för oss att ändra inriktning i våran barnalängtan.

Jag heter Madde och är gift med Mathias sedan maj 2001. Vi har börjat med våran hemutredning (var där på första infomötet förra onsdagen) och min första djupintervju av två är nästa fredag. Våran hemutredare sa att hemutredningen skulle vara klar i mars vilket jag tycker låter supersnabbt så för att inte bli besviken *lutheransk självplågare..jag?* så säger jag att det vore kul om det var klart innan sommaren.
Våra referenter är kontaktade och belagda med munkavle. Mest för att jag och min man vill landa i detta själva och älta, värka, diskutera och fundera fram allt detta med adoptionen själva för att sedan kunna ha en enad front mot alla tyckare med korkade åsikter och dumheter.

Vi är medlemmar i AC och får kanske kanske kanske börja på deras studiecirkel i höst vilket är väääldigt lång tid kvar till. Men tålamodet har prövats mycket och länge nu så vi överlever väl detta också.

Vi åker jorden runt nästan varje kväll hemma hos oss och försöker föreställa oss hur barnen ser ut i olika länder, vissa favoritländer finns på samma sätt som visa länder inte passar oss så vi får väl se vilket land som vill välja oss till slut.

Sedan en liten fråga, är det bara våra referenter som inte blir så där himlastormande lyckliga över vårat beslut? Jag menar hade vi berättat att vi var gravida så hade det bara varit lycka och skratt. Nu känns det som om glädjen inte är densamma och för mig och min man är det ju jätteroligt och spännande så klart så man blir lite förvånad när ingen vill dela glädjen med en... eller nu lät det ju som om ingen blev glad men det blev de ju men kanske inte på samma sätt? Äh, de kanske bara blev förvånade och behöver tid att smälta det hela..

Oj, detta blev lite långt...

kram!
Svar på tråden: Nu är jag här!

Hej!

Skrivet av  Majoslava
Jag satt faktiskt och undrade hur det gick för dig efter det sista missfallet i höstas, och förväntade mig se dig på IVF igen, men jag är trevligt överraskad att se dig här istället.

Det låter som att ni är redan en bit på väg, det låter roligt. Med tiden kommer landet och andra frågor att ställas till rätta.

Vad gäller referenter, ah, ge de lite tid, det kan finnas lite fördomar om adoptioner i deras huvuden, men ni kommer att rätta till det, det är jag säker på.

Lycka till!
 

Välkommen hit

Skrivet av  Mallan
Hejsan,
jag har sett ditt nick på IVF-sidorna även om jag själv inte skriver där så ofta. Jag tycker iallafall att det är kul att du kommer hit! Och jag tycker det är roligt att ni börjar landa i adoptionsfrågan, även om du inte uppfattar att era referenter gjort det. För oss har det varit tvärtom, alla har blivit överlyckliga när vi börjat prata om adoption och är jätteintresserade så jag blir nästan trött av att förklara proceduren för alla (*ler*)! Våra referenter blev glada och "hedrade" av att bli tillfrågade.

Min tolkning är att alla som följt oss nu under de här tre åren och 6 missfallen är så innerligt trötta på alla våra misslyckanden och tycker det är oändligt skönt att vi kommit fram till ett beslut som iallafall inte kan sluta i ännu en misslyckad graviditet! Nåja, det var väl lite skämtsamt menat, men de verkar iallafall väldigt glada för vår skull. En annan tolkning är att det verkar inte som att våra kompisar tycker det här med genetiskt arv och att det ska vara just våra gener som resulterar i ett barn är hälften så viktigt som vi har tyckt det är tills vi landade i adoptionsbeslutet. Och det är ju kanske inte så konstigt. De tycker att det kommer ju vara vårt barn, oavsett hur det kom till och var. En sund inställning känns det som.

Även familjen har samma åsikt. Min pappa tycker tom att vi ska skippa att göra IVF även om vi skulle få det och gå direkt på adoption. Vi har nog tur!

Lycka till!
 

Hej!

Skrivet av  lotta
Våra referenter och familj har också bara reagerat positivt. Detta beror väl till viss del på att de är fördomsfria(eller vad man ska säga) och att det har varit så jobbigt under den tiden vi försökte få barn(sju missfall) så alla blev liksom så lättade när vi meddelade att nu var det slut på eländet och nu skulle vi adoptera.

Vi har skickat papperna till Kina så nu väntar vi bara(!) på Barnbesked....Någon gång i sommar... Just nu går vi kursen genom AC och det är väldigt givande, inte minstattfå prata med andra som "oss"(nåja, vi är ju inte i samma sits alla men vi har ju ett viktigt gemensamt intresse).

Hoppas att det går fort tills att ni är klara!

Lotta
 

Hej!

Skrivet av  Nilla
Jag känner igen dig från IVF-sidorna, har skrivit där en del, men oftast bara under försöken,då har man ett extra behov av att prata av sig med likasannade. Men är ändå inne och kikar ibland. Vi gjorde vårt sista försök i våras, har för mig att du också var där då.
Våra referenter har varit positiva, en av dem sa att hon blev så glad att hon fick "gåshud". Men däremot har min mamma visat ett ganska svalt intresse, när jag beättade det och det känns mycket tråkigt. Hon sa ju det inte rent ut att hon inte var förtjust men man märker ändå att det inte var himlastormande roligt. Jagh tror också att hon har den inställningen att "de har det bättre i sina egna länder.." Fast som sagt, hon har inte sagt det rent ut och hon skulle aldrig visa något för barnet (hon skulle bara våga) men man vill ju ändå att ens mamma skall bli _extra_ glad för ens skull. Det blev hon ju när jag talade om att jag var gravid.
Kram