Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vad tycker ni?

Skrivet av Scorpisen
Hej!
Jag har två pojkar (biologiska) och vill ha en flicka... Kanske låter banalt, men sådan är min längtan.

Jag kan tänka mig att adoptera (är fullkomligt nöjd med att varit gravid och fött två ggr) och skulle på detta viset känna att jag kunnat "hjälpa" ett barn till en förhoppningsvis "bättre" framtid. Det finns så många barn som behöver en familj - och detta kan vi erbjuda.

Men vad tycker ni? Är detta fel?

"Ska" adoption bara vara för barnlösa?
Svar
Adoption..
.. ska inte bara vara för barnlösa, och inte bara för de med svårigheter att få barn. Men det ska heller inte vara välgörenhet. Adoptera ska man göra för att man vill bli förälder och ser adoption som ett bra sätt att bli det på, inte för att man vill göra en god gärning.
Skrivet av  S-J
Och..
.. adoptera ska man heller inte göra för att få just en flicka.
Skrivet av  S-J
En eloge till dig
som vågar vara så ärlig! Jag har haft samma längtan som du och tänkt i samma banor även om det för mig aldrig kan bli verklighet då jag inte har de ekonomiska förutsättningarna att adoptera och då min man inte känner lika starkt som jag. Vi ska försöka biologiskt en gång till och ställa in oss på att allt blir helt OK även om vi får en pojke till.

Jag hade aldrig trott att jag skulle känna så starkt inför att få ett särskilt kön (har två gossar som du)och har inte en förstående omgivning så jag står inte öppet för att jag känner såhär. Det är alltid en lättnad att se att andra kan känna likadant.

Så ovanstående är väl svar på din fråga från mitt håll, även om jag kan ha förståelse även för dem som kan känna att de barn som finns tillgängliga för adoption kanske främst ska gå till dem som inte har några barn alls eller någon möjlighet att få några på biologisk väg.

Lycka till hur det än blir!
Skrivet av  som du
Ingen garanti för flickor
Jag uppfattar att du genom adoption hoppas få den flicka du längtar efter. Men man kan inte välja kön på barn. Man kan, i vissa länder, önska kön men det är mycket ovanligt.
Kanske har du tänkt på Kina. Men till och med från ett "flickland" som Kina kommer det pojkar. Och det är ju inte säkert att du och maken uppfyller Kinas krav på föräldrar.
Ursäkta, om jag låter negativ. Jag tycker självklart att fertila ska få adoptera. Men skaffa en så realitiskt uppfattning som möjligt vad det innebär att adoptera.

Lycka till!
Skrivet av  Sojakorven
Har tänkt samma tankar...
som du - har en otroligt stark längtan efter en dotter efter två killar. Men i stället för adoption som vi också funderat på har vi valt Belgien och tekniken microsort. (nu kommer jag säkerligen få en massa arga kommentarer om vilka hemska människor vi är) Ska genomgå IVF microsort sorterade spermier. Då ämnet är så tabu så är jag också anonym
Skrivet av  Belgien
hmm..
Jag kan förstå din önskan Scorpisen. Men är anledningen att du vill adoptera ett barn att du tror att du kan få en flicka och något som låter mer som välgörenhet, så tror jag att du är fel ute. Du kan aldrig välja kön på ett barn du adopterar och adoption ska inte vara välgörenhet. Annars tycker jag inte att det är fel att adoptera om man har två biobarn redan. Men man måste liksom har mer "tanke" bakom.
Till Belgien: Är det sant ??? Jag tycker att det låter helt fruktansvärt ! Menar du att du ska betala för att genomgå något sådant just för att få en flicka !? Jag som aldrig någonsin i mitt liv varit gravid kan inte förstå hur ni ens kan tänkta tanken faktiskt. Vad ska du säga till flickan när hon växer upp ?
Skrivet av  tvåbarnsmor
Vill du maila mig?
adressen finns i info´n!
Skrivet av  Scorpisen
hmmm
Vill bara påpeka att IVF inte heller är den lätta och effektiva behandlingen många tror!! Ärligt talat, efter en behandling är det inget jag önskar någon. Och inte nog med det, endast 20% av äggen fastnar och blir till påbörjad graviditet.

Av min erfarenhet av att få barn med "andras hjälp" kan jag bara ge dig ett råd: gör inget du inte kan försvara framför en rasande tonåring vars liv du är ansvarig för!
Skrivet av  mammamamma
Läser svaren...
och undrar, varför tycker alla det är fel med välgörenhet?
Jag tycker man tar detta valgörenhet som någonting negativt, att barnet är i skuld till föräldrarna, men man behöver inte tänka på det sättet. Det är inget fel att vilja bli förälder till ett barn som inga föräldrar har. JAg personligen tycker man är lite förblindad med att det enda rätta är önskan att bli förälder, hm, har lite svårt att förklara den lilla skillnaden jag känner.
Jag menar, det är inget fel i att tex man tar bort det *själviska* jag vill ha bio barn och tänker istället, det finns barn som behöver föräldrar, och jag vill hjälpa till. Jag ser det inte som välgörenhet.
Skrivet av  Majoslava
Välgörenhet..
.. i sig är inte fel, men _adoption_ som välgörenhet är det. Adoptera ska ske utifrån barnets bästa, och barnets bästa är om man får föräldrar som adopterar för att de vill ha barn och ser adoption som ett bra sätt att få det på... inte att få föräldrar som gjorde det som välgörenhet, för att göra en god gärning. Och det är också något det trycks hårt på i studiecirklar osv.

Att adoptionen i sig innebär att ett barn som saknar eget hem och egen familj nu får detta, att adoptionen i sig hjälper barnet till ett bättre liv osv är såklart en bonus. Och det är ett helt OK och fullt logiskt skäl till att välja adoption före bioförsök, att man i vilket fall som helst vill ha barn / fler barn och vill adoptera dem istället för att föda dem själv. Men i grunden ska såklart ligga en önskan om att bli förälder, vare sig det är till biobarn eller adopterade barn, och inte en önskan om att göra en god gärning.
Skrivet av  S-J
ang välgörenhet och adoption
Som adopterad tar jag väldigt illa vid mig när jag hör att man vill adoptera för att göra en insats för ett barn. Det går aldrig att komma ifrån att det synsättet öppnar för en tacksamhetsskuld. Föräldrarna behöver inte ens uttala motivet, vi adopterade är väldigt "bra" på att känna av det själva, kanske lite för bra ibland... På något sätt känns välgörenhetsmotivet för mig som ett avståndstagande. Svårt att förklara... Om man önskar att adoptera för att man längtar efter barn, att bli förälder så är det _barnet_ man längtar efter, ett eget. Men om man adopterar av välgörenhet så känns det för mig att det spelar ingen roll vilket barn det blir, bara det blir ett barn som man kan göra en insats för. Dessutom är jag rädd (kanske i onödan) att välgörenhetsmotivet inte riktigt kommer att räcka fullt ut, genom alla bataljer, strider och tonårsrevolter.
Skrivet av  lm
Precis så här...
tycker jag också. Jag är också adopterad och jag skriver under på varje ord. Behöver inte ens lägga till nåt för det var så bra!

lm> kommer du in till oss på adopterad blir förälder kanske? Tror inte jag har sett dig där och det är kul med mer sällskap. :-)
Skrivet av  Birgitta med Moa *på besök*
Kanske...
jag uttrycker mig fel, men jag tänker mera på att adoptera som en rätt sak att göra. Kanske något man tror på. Det förekommer förvisso inte i Sverige, kanske mera i samhällen som är mera knutna till religon.
Jag vet att det betraktas idag i Sverige att det enda rätta är att adoptera för att man själv vill bli förälder. Själv känner jag inte att jag är övertygad i att det är just den enda rätta anledningen för det, men det är bara känslan, och jag har svårt att förklara varför.

Hur tänker ni då när man tittar på adoptioner av handikappade barn? Och då menar jag barn med ganska svåra handikap. Det förekommer inte kanske så mycket i Sverige, men tex i USA, det visades en dokumentär förra året om en kvinna som adopterade väldigt många barn (11 barn hade hon, tror jag, men några få var inte adopterade), och de flesta av barnen var svårt sjuka eller handikappade.
Här tror jag måste man känna att det är det rätta att göra, att adoptera dessa barn, eller? JAg ser det som en god gärning, utan att för den delen tänker på att barnen skall vara tacksama för det.
Skrivet av  Majoslava
varför..?
Varför ska man adoptera om man inte vill bli förälder? Vad vill man bli då? En barmhärtig samarit som barnet på nåder bor hos? Ursäkta min ironi men jag blir faktiskt upprörd. Inget barn, oavsett om det är gravt handikappat eller ej ska behöva känna att det fått föräldrar bara för att "det är så synd om dig". Visst, det förekommer, framför allt kanske i USA att man adopterar av barmhärtighet. Det är dock inget jag tycker vi i Sverige ska ta efter. Adoptera ska man göra av en genuin längtan efter barn. Om man inte gör det så är det nog inte förälder man vill bli utan någon vuxen som kan sörja för ett barn, vilket är stor skillnad.

Sedan en annan sak, vad menar du med adoption av handikappade barn? Varför skulle inte handikappade barn gå att adoptera utan barmhärtighetsmotivet? Å andra sidan skulle jag inte vilja att, om det händer mig eller min man något, att mitt barn (som är gravt handikappat) skulle adopteras av någon som inte ville bli förälder utan gör det av barmhärtighet. Jag tror inte att den personen skulle klara av/vilja älska mitt barn och engagera sig så mycket som barnet skulle behöva. För barmhärtighet är för mig en ytligare känsla än kärlek.

Visst kan man adoptera för att man inte tycker det spelar någon roll om barnet är biologiskt eller inte. Men grunden ska vara att man vill bli förälder, att man längtar efter barn.
Skrivet av  lm
Det är klart...
man vill bli förälder om man adopterar, men jag tror att man känner det som en kallelse att adoptera ett gravt handikappat barn, inte för att man vill att barnet skall vara tacksamt utan för att man tror på det. Handen på hjärtat det är inte så många som adopterar svårt sjuka barn, i alla fall inte i Sverige.
Skrivet av  Majoslava
Handikappade barn
Nu blev diskussionen lite snedvriden att handla om adoption av gravt handikappade barn. Visst är det så att det sällan adopteras (gravt) handikappade barn till Sverige. De mest gångbara barnen på "adoptionsmarknaden" är små (helst under året) friska barn. Samtidigt som man hävdar att man vill göra en insats för ett barn så vill flertalet ha ett litet friskt barn (som det är kö för)vilket rimmar väldigt illa tycker jag. Hur många av de som säger att de vill adoptera för att göra en insats är beredda på att adoptera ett gravt handikappat barn?

Sedan det där med att adoptera för att det är det rätta, för att det är en god gärning. Varför gör man det? Vad är det för känsla som styr? För mig är det en känsla av medlidande, av barmhärtighet och det är ingen bra förutsättning för att bygga ett föräldraskap på. Hur förklarar man för sitt barn att man adopterat det om det inte främst var för att man ville bli förälder? Hur förklarar man för sitt barn att man adopterat för att det "finns så många barn i världen som inte har ett hem" (och det blev du). Hur förklarar för sitt barn att man adopterat det för att det var det rätta att göra för ett handikappat barn? Hur förklar man allt dett utan att lägga en tacksamhetsskuld på barnet, om än omedvetet?

När man är adopterad är det är så många i vår omgivning som antyder om tacksamhetsskuld så jag tror vi är extra känsliga för det. Skulle funderingarna finnas även för våra föräldrars motiv till adoption så är det oerhört jobbigt och en extra belastning.

Till sist, jag tror ingen skulle vilja vara sina föräldrars eget lilla biståndsprojekt. Inte heller vi adopterade vill vara det.
Skrivet av  lm
Fast...?
Jag håller med Majoslava lite. Det ena måste väl inte utesluta det andra? Om jag tar mig och min man som ett exempel. Vi är oförklarligt barnlösa och hade tid för IVF-uppstart i slutet av september i år. Vi bokade av den. Vi vill adoptera istället. Skälet till det är givetvis att vi vill ha barn - samma skäl som gjorde att vi sökte oss till sjukvården från första början för utredning och senare inseminationer. MEN vi kände också att det blev fel med en IVF. Att manipulera kroppen så hemskt för att till varje pris försöka skaka fram ett biologiskt barn, när det finns så många barn som bara väntar på att få nya föräldrar. Barn som är precis lika underbara och värda att älskas som vårt bioloiska barn skulle vara. Skillnaden är att de barnen redan finns! De kan inte välja att upphöra att existera men vi kan välja att inte göra ett till barn. Vi BEHÖVER barn och de här barnen BEHÖVER föräldrar. Är det välgörenhetstänkande att vi tänker att vi då kan fylla varandras behov? Jag kan inte se det.

"Hur förklarar man för sitt barn att man adopterat för att det "finns så många barn i världen som inte har ett hem" (och det blev du)."

Men om man gjort allt för att få ett biologiskt barn men ändå inte lyckats... Och _sedan_ adopterar man. Hur förklarar man det för barnet? "Vi ville verkligen ha ett biologiskt barn och satsade ALLT, pengar, hälsa, tid - allt på det. Men det gick inte. Så då fick vi dig istället." Hur låter inte DET då? Hur man än vänder sig så har man ändan i bak. Jag tror faktiskt inte att någon lösning är perfekt... För till syvende och sist så står det minst en stor tragedi bakom varje adoption: tragedi för barnet som varit med om det värsta ett barn kan vara, att bli av med sina föräldrar. Jag tror att de flesta (alla?) adopterade någon gång känner just den där osäkerhetskänslan: "Var det just MIG de ville ha - för MIG?". Oavsett orsakerna till adoptionen. Fast det tror jag ärligt talat att de flesta (alla?) biobarn känner också... För inte heller dem kan man ju välja om man ska vara krass :)

Att däremot _enbart_ skaffa barn för att det finns så många som behöver ett hem, låter ju helknäppt. Som att skaffa katt från ett katthem trots att man avskyr katter, bara för att det finns så många där. Men gör någon verkligen så?
Skrivet av  HelenaD
Nej Helena, det ena..
.. måste inte utesluta det andra. Att man adopterar för att man vill bli förälder och inte ser t ex IVF som en väg sm känns rätt och att man i och med det också ger ett barn ett bättre liv och gör något gott för ngon annan är ju perfekt, en riktig bonus. Det flera av oss tryckt på är att den goda gäringen för någon annan inte ska stå i centrum, inte ska vara grundorsaken till adoption.
Skrivet av  S-J
Precis S-J
_Grunden_ till varje adoption tycker jag ska vara en het längtan efter barn. Att sedan två tragiska livsöden kan mötas och det blir något bra av det, ett föräldralöst barn får föräldrar och och barnlängtande vuxna blir föräldrar är ju fantastiskt. Jag ser dock en skillnad i det motivet och ett motiv där välgörenhet står i centrum-där funderingarna på adoption startas utifrån "det finns så många barn som inte har föräldrar..." och inte "jag vill ha barn..."

Helena, det är svåra frågor det här med motiv för adoption. Jag personligen har inte så svårt att acceptera att människor först och främst försöker bli gravida. För de allra flesta dyker adoption upp som ett andra alternativ till biologiska barn men i slutändan behöver det inte bli ett andrahands alternativ. Likväl som vi adopterade, om vi hade kunnat välja, hade valt våra biologiska föräldrar i första hand och adoptivföräldrar i andra hand. Men för den skull behöver det inte betyda att inte adoptivföräldrar kan fylla den plats som bioföräldrarna skulle ha haft.
Skrivet av  lm
Men var står det då
i ursprungsinlägget att _grundorsaken_ var att göra en välgärning? Jag uppfattade det som att grundorsaken var att de ville ha ett till barn? Att sedan använda adoption som ett sätt att försöka bestämma kön på barnet låter i mina öron inte klokt men även flickor är ju barn, menar jag ;).

Im, är en biologisk förälder _alltid_ bättre än en adoptivförälder? Jag tänker på att du skrev: " Likväl som vi adopterade, om vi hade kunnat välja, hade valt våra biologiska föräldrar i första hand och adoptivföräldrar i andra hand.".

Sedan kan jag ärligt inte säga att jag hade valt ett biologiskt barn i första hand... Jag menar, jag hade gärna varit gravid med mitt barn, men det betyder ju inte att jag hellre hade velat ha just den _personen_ som hade blivit, före ett barn som är fött av en annan kvinna och kommit till mig via adoption. Att en person född av en annan kvinna är sämre som mitt barn. Hm, det var en konstig förklaring men jag kan inte förklara det bättre... Jag tror nämligen att man får de barn man ska ha - oavsett på vilket sätt de kommer till en.

Att man börjar med att försöka få biologiska barn är graviditetslängtan men även tiden och kostnaden: det är krångligt, det tar tid och det kostar massor med pengar att bli förälder via adoption. Men det betyder ju inte att det inte är ett likvärdigt val i hjärtat. Även från början. Förstår du hur jag menar?
Skrivet av  HelenaD
Inte i ursprungsinlägget..
men jag svarade på Majoslavas första inlägg, om att hon är tveksam om det enda rätta motivet till adoption är att själv vilja bli förälder. Ja jag tycker att det enda rätta motivet till att adoptera är att vilja bli förälder.

Ang det där med att välja sina föräldrar (som är en hypotetisk fråga...) Likväl som de flesta prövar att få biologiska barn först, likväl är ju det bästa för ett barn om det kan leva ett gott liv med sina biologiska föräldrar. När det inte är möjligt vare sig för människor att få biologiska barn, eller för barn att växa upp hos sina biologiska föräldrar så ser man sig om efter andra alternativ. Det jag försöker säga är att jag har personligen inget problem att man adopterar först efter att man prövat få biologiska barn. Det blir då något av ett andrahands val. Först provar man med biobarn- sedan adopterar man. MEN det fina är att när man satt igång adoptionsprocessen och så småningom får sitt barn så är ju _det barnet_ förstahands valet.(hoppas jag)

Nej jag tror inte att bioföräldrar _alltid_ är bättre än adoptivföräldrar, inte om man går ner på individnivå. Men om valet hade funnits att kunna växa upp hos sina biologiska föräldrar i sitt födelseland så hade det naturligtvis varit det bästa för barnet. Det är ju bara att titta adoptionslagstiftningen i många länder. Först försöker man hitta närstående till barnet. Sedan adoptivföräldrar i barnets hemland och först i tredje hand försöker man hitta adoptivföräldrar i annat land.

Sammanfattnings vis: Jag tror att adoption i grunden måste bygga på en het längtan efter att bli förälder. Jag har inget problem med att adoption blir ett andrahands val efter att man försökt få biologiska barn. Jag tror att när man väl startar adoptionsprocessen så blir det det enda rätta valet och det barn man får blir just det barn man önskat. Jag tror att det bästa för ett barn är att kunna leva ett bra liv med sina biologiska föräldrar i sitt födelseland. Att kunna åstadkomma något bra med adoption, ge ett barn som är i behov av föräldrar en mamma och en pappa, samt att låta vuxna som hett längtar efer barn bli föräldrar tycker jag är fint och jag ser inget välgörenhetsmotiv i det. Välgörenhet är för mig något man gör i välvilja för någon man tycker synd om, ett ojämnlikt förhållande där den ena ger och den andra tar (tacksamt) emot.
Skrivet av  lm
Im
Tack för ditt svar! Då är vi ju egentligen helt överens :). Som jag uppfattat Majoslava så var det ungefär så hon menade också faktiskt... Men jag kanske har missuppfattat? Med:

"Jag menar, det är inget fel i att tex man tar bort det *själviska* jag vill ha bio barn och tänker istället, det finns barn som behöver föräldrar, och jag vill hjälpa till."

så skriver hon ju inte "man tar bort det *själviska* jag vill ha barn" utan "man tar bort det *själviska* jag vill ha bio barn". Första gången jag läste det så missade jag det där lilla ordet bio och då får det ju en HELT annan betydelse.
Skrivet av  HelenaD
Vad bra :)
HelenaD att vi verkar vara överens. Det jag reagerade på i Majoslavas inlägg var "JAg personligen tycker man är lite förblindad med att det enda rätta är önskan att bli förälder, hm, har lite svårt att förklara den lilla skillnaden jag känner." vilket återkommer även i andra inlägg och då utan koppling till biobarn. Men, jag kanske har missuppfattat henne. Sedan, diskussionen om att det skulle vara ännu mer legalt att adoptera ett handikappat barn som någon slags god gärning eller ett kall berör mig väldigt illa. Det är som att värdera människor-dig vill jag ha för att jag vill ha barn men dig tar jag hand om för att det är synd om dig. Men som sagt det är svåra frågor och frågor med mycket känsla i.
Skrivet av  lm
Åh vad bra HelenaD
Håller precis med om vad du skriver angående handikappade barn!

För mig är det centrala att vi vill ha ett barn och att vi vet att vi skulle bli bra föräldrar. Men utöver det känner vi att vi vill adoptera ett barn som verkligen behöver det, dvs ett mer svårplacerat barn. Ser det inte alls som någon välgörenhet, men det känns viktigare att få ge ett äldre och/eller handikappat barn chansen till en egen familj och ett lyckligt liv.
Skrivet av  Marija
Majoslava håller jag också med
Det var ju hon som skrev allt det braiga om handikappade barn. :-)
Men jag håller med HelenaD om det shon skriver också!
Skrivet av  Marija
oj...
det blev en lång diskussion nu.. jag svara bara lite snabbtm hoppas det inte blir för fel.
jag vill ställa frågan, vad igentligen betyder det att vara förälder? och vad är välgörenghet? är det inte när man gör någonting för någon och inte hoppas på någonting tillbaka? är det inte en sorts *välgörenhet* att vara förälder, oavsett om det handlar om bio eller adopterade barn? jag har 4 barn, och man offrar mycket för de, och inte hoppas på någonting tillbaka. man får många roliga stunder med de, barn är underbara, men jag hoppas inte på att få tillbaks det som jag investerar i de, mer än att de blir fina människor.
Skrivet av  Majoslava
Hm,
jag kan bara konstatera att antingen har vi helt skilda uppfattningar om vad innebörden av välgörenhet är, eller också har vi helt skild skyn på vad föräldraskap är. För mig hör aldrig föräldraskap och välgörenhet ihop.
Skrivet av  lm
"Vad snällt av er!"
Jag reagerar alltid på ordet "välgörenhet" i samband med adoption. Det slår inte bara mot adopterade utan också mot oss som adopterat. Ibland har människor - oftast äldre - sagt "vad snällt av er" då de hört att vi adopterat.
Det är så irriterande och jag tycker det är ett underkännande av mig som förälder. Dessa människor kan inte förstå att jag adopterat för att jag ville bli mamma, inte för att jag vill göra ngt rätt/snällt/etc.
Skrivet av  Sojakorven
Inte bara för barnlösa, men
Som jag ser det är det längtan efter att få barn och längtan efter att bli förälder som måste vara drivkraften som förälder via adoption. För att berättiga denna mycket själviska längtan som indirekt har förflyttat mitt barn tvärs över jordklotet måste jag dock ändå tro på att även barnet vinner på adoptionen.

Har man biologiska barn måste man känna sig fullkomligt övertygad om att kärleken till barnen kommer att ha samma styrka och fullkomlighet oavsett hur barnen kommit in i familjen. Funderar man över adoption som ett sätt att få ett barn av ett visst kön tror jag att man behöver stöta och blöta detta ett bra tag, inte minst eftersom det bara finns något enstaka land som godkänner val av kön. Ni kanske inte stämmer in på det landets krav eller landet kanske ändrar denna möjlighet under "resans gång". Tänk om ni skulle få en tredje pojke, skulle det barnet ändå vara hett efterlängtat?!
Skrivet av  Mmea
det finns
massor barn som behöver ett hem.
Tycke utmärkt du kan adoptera.
Själv vill jag ha egna, adoptera och ha fosterbarn =)
Skrivet av  FlickerFly -bf 22/5?
sant, men...
Visst FlickerFly finns det massor barn som behöver ett hem men alla är inte tillgängliga för adoption. Många får det att låta så enkelt. Du har nog inte tänkta fördigt på din framtidsplan kanske ? " vill ha egna, adopterade och fosterbarn"... Att adoptera innebär att ta emot som sin egen !
Skrivet av  anna
Jag har tankar precis som du
jag har två pojkar och vill innerligt gärna ha ett barn till. Skulle jag få möjlighet att välja så JA jag vill ha en flicka.

En skillnad mot mig och dig är att jag haft svåra förlossningar och efter att ha genomgått en restaurernade operation sas är jag inte sugen på ny förlossning eller kejsarsnitt. För mig skulle en evenutell adoption mest bero på detta att jag inte mäktar med den fysiska/psykiska "kostnaden" med ett bio barn till.
Skrivet av  samma här
Men alltså.. Lååångt)
...har inte här att göra egentligen, men måste göra ett inlägg! Om man redan har två barn, så nog fan vet man vad det innebär att ha barn. På er låter det som att hon bara vill vara vänlig, och att hon inte vet vad hon ger sig in på osv, och det kanske hade stäm om hon inga barn hade.

Jag tycker det finns mycket positivt med att vilja ta hand om ett redan existerande barn som behöver föräldrar, än att pippa fram en. Plus att du inte har varit barnlös länge och kanske har lättare att sätta gränser för alla barn. Däe jag har vuxit upp så har de enda färgade barnen som blev mobbade avrit adopterade, medan invandrarbarnen aldrig hade problem. Det beror på det enkla faktum att deras föräldrar (som jag känner) aldrig sagt till dessa barn, som för övrigt var odrägliga i sitt beteende mot vuxna. Jag har även besökt ett ungdomsfängelse där adoptivbarn var en överrepresenterad grupp, bla pga identitetskriser och bristande gränssättning.

Med det vill jag inte säga att adoptiv föräldrar är sämre, men det finns vissa som pga många års längtan och kärlek till sitt barn, ibland brister i uppfostran, precis som föräldrar till barn med handikapp kan göra.

Däremot så tycker jag att man inte ska göra det pga önskan om kön, lika lite som adoptivföräldrar ska välja bort barn med handikapp. Det är ju faktiskt så att man inte kan välja bort biobarn som föds med handikapp eller som skadar sig under livet. Är man inte kapabel att att hand om det barn som bjuds, så ska man nog tänka både en och två gånger...

Skulle kunna be om ursäkt för mina "påhopp", men stämningen här inne är så hätsk och otrevlig, och här hoppas det på till höger och vänster så jag låter bli
Skrivet av  TYCKER
Glömde..
...att bioföräldrar också kan vara väldigt dåliga gränssättare!!
Skrivet av  TYCKER