Besviken på mig själv

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Besviken på mig själv
Skrivet av	Ida med A och I
Så länge jag minns har det varit svårt att lägga vår son som nu är 22 månader. Det har varit upp och ner och hit och dit och krånglat på olika sätt vid olika tidpunkter, men krånglat har det gjort hela tiden i princip. Någon vecka då och då har det gått lite lättare och vi har känt lite nytt hopp, men sedan har det börjat igen. Just nu är det faktiskt rätt ok och vi känner nog att vi trots allt troligen gjort den värsta tiden. En till en och en halv timme tar det nu per kväll ungefär, men framför allt så är det lugna och harmoniska läggningar just nu. Skönt! Ändå blir det minst någon kväll per vecka som det spårar ur helt och allmänt kaos bryter ut. Hur som helst så har läggandet krånglat i evigheter och det har lett till mycket bråk och konflikt inom hela familjen, slitna föräldrar, trött son, irritation, ogjorda sysslor (hinner inte med något annat än att leka lite, äta och lägga på kvällarna). Har funderat oräkneliga timmar över vad vi gör fel och vad vi kan ändra för att det ska bli bra för vår son, men helst även ok för oss. Hade jag lagt lika mycket tid på att skriva en roman, så hade den nog vid det här laget varit 500 sidor minst:-). Som en bakgrund. Skälet till att jag kände att jag behövde dela med mig idag är att jag känner att jag numera ofta blir alldeles för arg när han ska sova och krånglar "i onödan". Har jobbat hårt på att vara tålmodig under den här tiden, men nu verkar det tagit slut... Är nämligen relativt sällan som jag lägger honom nu, brukar vara hans far i och med att vi har en liten till. Känner dock att både jag och sonen skulle behöva den där gosetiden tillsammans. Han vill ofta att jag lägger honom och går det så försöker jag. Ibland har jag också försökt lägga båda sammtidigt. En gång på tre så går det superbra. tex en hel vecka utan krångel nu i jul när jag var själv med bååda på besök hos släkten. Övriga gånger ligger han ofta still och (till synes) varvar ner med sin vattenflaska brevid mig, men när den är slut så kopplar han på trots-busblicken och börjar röra sig i 190. Ofta är han då dödstrött, ibland inte alls så trött, har alltså inget direkt med graden av trötthet att göra. Sätter sig upp och ålar runt, sprattlar, sparkar och bankar mig i huvudet mm. Brukar bli arg och skrika om man hindrar honom, men har väldigt nära till ett påklistrat leende som bara kommer på när han vet att vi inte tycker lika. Har varit så här länge, förr med oss båda, nu nästan bara med mig. Har analyserat beteendet hos oss båda korrigerat, varit förståernde, tålmodig, arg, lugn osv. Inte hittat något sätt att undvika det hela på, inte heller att bryta. Fattar inte riktigt vad det är som händer och är kort sagt hyfsat frustrerad över detta. (För när det blir så är det nämligen kört att lägga honom de närmsta timmarna och definitivt kört för mig. Är jag ensam brukar det sluta i att vi alla gråter en bra stund senare i och med att han ofta blir för trött för att klara att vara uppe). Det som känns jobbogast just nu är att jag numera har så kort stubin vad gäller detta. Blir helt enkelt tvärilsk och får jobba stenhärt på att inte låta det gå ut för mycket över honom 8verbalt). Händer till och med att jag är bra mycket fastare i nyporna än vad jag tycker att jag borde. Inte så att jag tappar kontrollen och slår eller skriker, men det skrämmer mig lite att jag just tar hårdare i honom än jag haft för avsikt. Känns inte ok alls. Är i o f s inte rädd att tappa kontrollen mer, så pass självkontroll har jag, men inser att jag måste hitta ett sätt att få tillbaka lugnet. Hjälp!
Svar på tråden: Besviken på mig själv

Känner med dig
Skrivet av Maria med Samuel
Tyvärr har jag inget bra råd att ge för att få honom att slappna av och inte krångla. Här brukar vi amma till sömns eller att pappa bär honom en liten stund och lägger sig ner med honom på bröstet. Men jag vet hur det känns att bli tvärilsk. Har för ofta höjt rösten och blivit lite för brysk när han alltid ska krångla med maten. ALDRIG kan sitta stilla, springer runt om han får chansen, hoppar upp och ner på stolen eller om han sitter i sin matstol och inte tar sig ner så ska han ha än det ena än det andra och ger sig INTE. Tvärvägrar äta om jag tex inte ger honom ett paket tepåsar att plocka ur och i lådan, eller ha ketchup på maten femtielva ggr. Man får passa sig att inte ta på all ketchup på en gång utan droppe för droppe. Precis lika jobbig som din son är vid läggning är Samuel när han ska äta - eller inte äta. Fick han bestämma skulle han enbart leva på tutte. Man blir så himla arg och besviken på sig själv när man till slut tappar tålamodet efter krångel krångel krångel. och äter han inget ligger han på mig som en igel o ska tutta på nätterna och jag får inte sova. Hemskt frustrerande. Hoppas du får något bra svar för jag skulle behöva ett råd själv kram

Säger det igen,..
Skrivet av Maria m T & S
... ingen av oss är perfekt, det är mänskligt att fela då o då. Jag har försökt tänka mycket på att bara ta i mitt barn på ett kärleksfullt sätt men ibland rinner det över som du säger. Klart man bli arg när någon slår en i huvudet osv. Jag tror att även en förälder måste visa tydligt när man känner sig kränkt o arg, säga till på skarpen att "Såhär får du inte göra mot mig, jag blir arg o ledsen då!". Kanske även markera att du inte vill gosa längre just då o gå ut. Vill barnet inte ligga kvar i sängen kan maken ta över en stund. Det är inte lätt o visst blir man besviken o ledsen på sig själv ibland men som sagt, vi är inte mer än människor som själva har känslor o humör. Lycka till! kram

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv