Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

När går gränsen?

Skrivet av Amelie
En bebis är ju lätt att ha "på sig" jämt. Den hänger med. Men det gäller ju inte en ett-och-ett-halvtåring. Vad gör man när Vendela är så här stor och vill bli buren jämt, när hon inte kan somna utan bröstet i munnen, när hon vaknar så fort man rör sig?

Vi hade en lång period i höstas då det inte var så här. Hon somnade lätt, sov bra, var inte "klängig" alls. Jag vet att barn vill tillbaka till mamma i ett-och-ett-halvtårsåldern, men det är inte lika lätt att behandla henne som en bebis längre. När och hur skall man sätta stopp? Vad kan sättet man behandlar henne på nu få för konsekvenser för framtiden?
Svar på tråden: När går gränsen?

För mig fanns det ingen gräns

Skrivet av  Emma me Elma
Jag bar henne så mkt som hon behövde o ville o det gick över efter ett tag.
Bar henne oftast på ryggen då eller på höften.

Gick ut på promenader med henne tätt inpå mig.
Utgick från att bära varje dag o blev lite glatt överaskad över att hon fakiskt var på golvet mer än det kändes som i början;)

Jag är inte den osm tror på att begränsa den fysiska närheten om jag inte absolut måste (pga av kräksjuka eller så)

Ang amningen så hade ju inte jag o Elma det förhållandet som en helammad bebis o mamma kan ha. Jag ammade ju henne inte mer än på nätterna o då bara från sju månaders ålder.
Men under en period där så ammade vi hela nätterna kändes det som.
Försökte ta det med ro o använde mantrat "Det kommer vända"

Har inte fördjupat mig i vad det kan ge för effekter eller inte.
Jag tror iaf att fysisk närhet är mkt viktigt o att ett så litet barn inte "kräver" det utan "behöver" det om det visar så:)

Kramen Emma
 

För mig går gränsen

Skrivet av  tesa
när jag helt enkelt känner att det här vill jag bara inte, inte ens fast jag vet att det vore otroligt bra för barnet. Jag har inte varit i just din situation med ett barn som ständigt velat bli buret, men höll på att knäckas av intensiv nattamning när sonen var ca 4 månader. Jag kände att kroppen knappast orkade mer, och även om det hade gjort det hade min egen livskvalitet sjunkit så drastiskt av de jobbiga nätterna att jag inte tyckte att jag gjorde ett bra jobb som mamma i övrigt. Därmed sattes P för nattamning. Så det är väl mitt råd - när du inte längre orkar mer, då går gränsen. Och din dotter kommer att älska sin mamma för att hon gör det hon kan för att må bra. Och konsekvenserna för din dotter i framtiden skulle jag vilja påstå blir att inte hon heller kommer att tillåta sig att överskrida sina egna gränser, jag tror hon blir stärkt av dina beslut, så länge du står för dem själv.

Så tror jag. Och kände att jag ville ge dig ett svar när du svarat mig så rart här nedanför!

 

Tack!

Skrivet av  Amelie
Det var ett snällt svar det också! :-)

Jag skall försöka känna efter var gränsen går. Men man vill ju göra allt för sina barn, så det är lätt att pressa sig över den!
 

undrar samma sak

Skrivet av  ÅsaL
vi har ju dessutom en bebis på gång i slutet av februari så känns problemet lite akut. Försöker ge så mkt av mig själv som möjligt, men har ångest för att jag kanske hanterar det helt fel...
 

Jag tror också...

Skrivet av  Lia
... att gränsen går vid vad du själv orkar och vill, innerst inne.

Däremot tror jag inte på att sätta en gräns vid att inte bära för att man ska markera att t ex barnet är så stort som 1,1/5 år. Även så stora barn mår bra av att bli burna. Vill barnet bli buret och du själv eller pappan orkar bära, är det ju en fantastiskt lösning.

Själv upplever jag att om jag nekar min dotter att bli buren vill hon bli buren "hela tiden", jämfört med då jag inte nekar henne. Då räcker det med en liten stund, sedan är hon oftast nöjd.

När det gäller amningen tror jag likadant. Eller vi gör så i alla fall... Min dotter ammar några gånger varje natt. Ibland vill hon ha tutten hela tiden i munnen. Men ju mer jag försöker begränsa desto mer vill hon ha. Just nu är det mysigt med nattamningen så vi fortsätter ett tag till. Några gånger har jag varit på vippen att avsluta nattamningen, men så har det jobbiga gått över och kraften har på något vis kommit tillbaka.

Hoppas att ni kommer fram till en bra lösning!
 

Jag tror oxå...

Skrivet av  Maria m T & S
... att gränsen går där man själv sätter den, när man inte vill/ orkar längre. Det gäller allt, amning, sömn, bärande. Orkar man inte utan gör detta med motvilja så är inte det heller bra för barnet tycker jag, barn känner ju väldigt lätt av ens egna känslor. Att ha vissa ramar för sig själv tror jag inget barn tar skada av, tvärtom tror jag barn skadas av när föräldrar gör saker mot sin vilja o mår dåligt. Jag har läst lite av Jesper Juul o så har jag tolkat det jag läst iaf... =) Lycka till! *kram*
 

Tack för era svar!

Skrivet av  Amelie
Jo, naturligtvis vill jag inte sätta någon gräns för att hon är si och så gammal. Bara det att hon är ganska otymplig att bära nu, även med hjälp av sele eller sjal, och att jag sover så dåligt när jag inte får röra mig i sängen. Men mest kanske för att jag jämför med hur det var för ett halvår sen.

Det kanske är bra som ni säger att förvänta sig att hon skall bäras jämt, och sedan upptäcka att det inte är så. Och jag vet egentligen att det går över. Jag behövde bara höra det en gång till! :-) Faktiskt fick jag sova gott hela natten redan i natt, så man får väl hoppas att det är förändring på gång, eller åtminstone njuta av att ha fått vara utsövd i dag!
 

Jag känner att jag måste förklara mig lite;)

Skrivet av  Emma me Elma
Vad jag menade var att för_mig_ fanns ingen gräns;)
Jag menade inte att jag anser att alla ska va lika;)

Jag stördes inte av det så mkt;)

Hoppas ni andra inet tog det som så heller;)

kramen Emma