Amning och mammighet... (låångt)

Amning och mammighet... (låångt)
Skrivet av	Anonym idag...
Jag måste bara få skriva av mig lite. Vår dotter är _extremt_ mammig. När jag är hemma så vill hon vara med mig hela tiden. Pappa duger bara i undantagsfall och då endast kortare stunder. När jag inte är där (han är pappaledig) så är det inga problem de har skoj och hon somnar gott med pappa. Men är jag hemma när hon ska sova så kan pappa slänga sig i väggen... I gårkväll vaknade hon ca 1 timme efter att hon somnat vid bröstet (jag brukar lägga mig brevid och hon somnar om igen) men igår så satt jag och tittade på TV och pappa hörde henne först. På morgonen somnar hon om med pappa (när jag gått till jobbet) men igårkväll var hon otröstlig - hon skrek och grät så hon nästan kräktes "Mamma, MAMMA!!!" medan han försökte trösta: "men pappa är ju här med dig..." Jag måste ju ge honom en chans, kan inte bara braka in och tränga mig på (ibland somnar hon ju om utan minsta tår!) Men det var inte lätt... Tillslut gav han upp och de gick och hämtade mig och jag fick ge bröstet för att hon skulle lugna ner sig (låg och kramade mig håårt, läänge) Efteråt pratade vi - han känner sig utstött och ratad, jag känner mig avundsjuk på honom (han får gå på toa, kolla på TV, läsa tidningen - IFRED!). Sen visar det sig att han tycker jag ska sluta amma för att hon ska bli mindre mammig (jag ammar endast en gång på kvällen nu - när hon ska somna) Som att mammigheten beror enbart på amningen och kommer försvinna (på nått magiskt sätt) när vi inte ammar mer. Jag tog så illa vid mig - med den åsikten så lassade han över hela ansvaret för mammigheten på mig och hela jag reduceras till ett par tuttar :-( Nu förstår jag även hans agerande i mångt och mycket - eftersom han verkar tro att mammigheten beror _enbart_ på amningen så har han ju inte direkt ansträngt sig för att ändra på det... Alltså gör han bara halvhjärtade försök att få vår dotter att vara med honom när jag är hemma. Jag försöker få henne att vara mer med honom (Nej, mamma vill inte, fråga pappa... pappa kan bygga lego med dig, mamma sitter på toa...) Men han tar inte så särskilt många initiativ själv direkt. Jag tror ju att mammigheten beror lite på honom oxå... På hur han bemöter henne jämfört med hur jag gör det. För att ta några exempel: vi sitter vid köksbordet och äter middag; hon pratar och jag svarar - han svarar bara på direkt tilltal. (och ibland måste jag säga till honom att "hon pratar med dig"). Jag sitter vid datorn och hon vill visa något - jag avbryter vad jag gör och tittar - han märker knappt att hon är där... Det låter förvisso hemskt men så här är det _bara_ när jag är hemma (=jag har "ansvaret" för dottern) På dagarna har hon hans fulla uppmärksamhet och de leker och har det jättemysigt ihop. Nu vill han alltså att jag slutar amma helt (under julen slutade vi nattamma) Saken är nu den att hon _älskar_tutten, skiner upp så fort hon ser den och vi njuter båda två av vår mysstund före hon ska sova. Förvisso kan man mysa utan tutte men det lär dröja ett tag före det blir mys igen och inte gråt och besvikelse över att tutten inte kommer fram :-/ Sen började de även på inskolning på dagis i går och det känns definitivt inte som att det är läge för ännu en stor förändring i hennes liv just nu... (bort med nattammning - inte helt smärtfritt, börja dagis och vara utan både mamma och pappa på dagarna, och sen dessutom bli av med tuttestunden på kvällen. nej, det är för mycket...) Jag är inte redo helt enkelt! Hon får behålla sin tutte ett tag till men finns de något annat man kan göra åt mammigheten?? Eller beror den på amningen?? Någon som hade mammiga barn som slutade vara mammiga i samband med amningsavslut?? Långt och svamligt blev det men jag behövde verkligen få ut det här :-/
Svar på tråden: Amning och mammighet... (låångt)

Kan bero på mycket
Skrivet av Lingling
Du är den som kan se hur det fungerar hos er. Själv tror jag inte att mammighet bara ska skyllas på amningen. Jag slutade amma Rikard i våras, och han är hemma med pappa hela dagarna, han är så mammig oftas när jag är hemma, till en del vill han väl helt enkelt passa på! På samma sätt är mormor och morfar jätteviktiga när han träffar dem, då kan de lätt bräda både mig och min man, och det kan farmor med (fast OK inte hela tiden).

Det är sant
Skrivet av Anonym idag...
Fast min tjej är alltid mammig när jag är med - hon älskar sin farmor, morfar och mormor (+ moster och fastrar) men om jag är med så är det liksom mamma som gäller. Om jag inte är med så kan hon gå och lägga sig glad i hågen och somna med farmor men om jag är i rummet bredvid så finns det inte en chans... Ibland kan jag till och med känna att jag är i vägen - att de allihop har mycket roligare när jag inte är med... Jag brukar skicka iväg resten av familjen till farmor och farfar så att jag ska få en stund för migsjälv då och då - det är populärt :-)


Oj, svårt
Skrivet av Lena
Åh vad jobbigt att få det slängt på sig, att du ansvarar för att ert barn är mammigt... Jag sitter och jobbar massa just nu, så jag svarar lite kort. Jag kan bara ge exempel på att det absolut inte måste vara amningen som ger mammiga barn. Leon var en otrolig snuttis, han ammade ofta och mycket och det betydde enormt mycket för honom. Men aldrig aldrig att han varit mammig, inte ens då han ammade. Det är klart, slog han sig eller var trött ville han såklart amma, men var han "fulltankad" gällde pappa alltid lika bra. Var jag bortrest hade han och pappa det toppen, han saknade inte mig mycket. Jag upplevde ingen skillnad när jag slutade amma heller; vi föräldrar har alltid betytt lika mycket för sonen. Dock har min man varit föräldraledig länge, det kan ha påverkat. Han har också, ända sedan födeseln, tagit lika aktiv del av skötsel och närhet som jag. Han har inte tänkt att "min tid kommer sen" som många pappor gör, utan för honom har det varit självklart att han kan knyta an lika mycket som jag. Och jag tror, därför, har sonen inte varit mammig alls.

Hej...
Skrivet av Anonym idag...
Saken är den att min man nu varit pappaledig i snart 10 månader (vi delade lika). Vi har även delat lika på omvårdnad etc ända sen hon föddes - förutom just amningen då. :-) Men vår tjej har alltid varit mammig... Jag hoppades att det skulle bli bättre när jag började jobba men inte då! När jag inte är med så är det inga problem, då är hon pappas flicka, men när vi är hela familjen har han inte en chans :-( Så nu går vi liksom och är avundsjuka på varandra - han på att tjejen väljer mig, jag på att han kan göra vad han vill (utan att hela tiden bli ha ett barn i knät...) Min man har verkligen tagit del av vår dotters liv och att ändå bli ratad måste vara väldigt tungt - Det har jag full förståelse för. Men nu känns det som att han har kommit fram till att det amningen som står ivägen för honom och då har han liksom gett upp alla andra försök på något vis... Äsch, jag vet inte :-( Det känns bara tungt just nu, en bekant sa att mammigheten inte gick över förrän syskonet kom (då det äldre barnet istället blev pappigt)... Kanske var det där med amningen bara något han slängde ur sig igår efter att ha misslyckats med att trösta vår dotter (han var väldigt ledsen efter det...)? Enklare att ha något att skylla på kanske - precis som jag letar efter vad han har gjort för fel som gjort henne mammig (det låter så när jag läser mitt första inlägg...). Kanske är det bara så det är - hon är mammig; kanske går det över, kanske inte, kanske nästa vecka, kanske nästa år? Jag vet att min man har längtat efter att vår dotter ska vända sig till honom istället för mig - han börjar väl känna sig lite uppgiven (precis som jag för att jag aldrig får bajsa ifred hemma om hon inte sover...) Tack för ditt svar - tack för att du läste :-)

Du skriver att han inte engagerar sig?
Skrivet av Kajsa
Du skriver att han inte engagerar sig lika mycket i dottern när ni båda är hemma samtidigt. Tex att han inte svarar på tilltal eller intresserar sig för henne? Har du berättat för honom om hur du upplever detta? Tycker du att han har blivit sämre på att engagera sig på sistone? Dvs har han gett upp? Eller har det varit så under hela er dotters liv? Jag tror säkert att amningen kan ha påverkat (lite) men nu är ju situation så att amningen finns där. Jag antar att han inte önskar att du aldrig börjat amma öht? Vad jag menar är att om ni skulle sluta nu så skulle dottern säkert bara bli mer mammig pga att hon upplever att tillgången till dig minskar. Dessutom har ni precis slutat nattamma, vilket säkert påverkar också. Små steg är nog bäst. Så utifrån den situation som är nu så tror jag inte det hjälper att sluta amma. Istället måste ni göra ert bästa ändå. Vilket naturligtvis betyder att pappan måste engagare sig 100%! Att ha barn är otacksamt, brukade min morsa säga när jag var tonåring....

Amning och mammighet... (låångt)

Kan bero på mycket

Det är sant

Oj, svårt

Hej...

Du skriver att han inte engagerar sig?

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information