Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

adoptera

Skrivet av Eva
skulle ni som är adopterade själva kunna tänka er adoptera om det visar sig att ni har problem med att bli föräldrar. Min man är adopterad från Korea och han kan inte tänka sig. Om man ska hjälpa är det bättre att göra det på plats, men det är inte mitt skäl till att kunna tänka mig adoption. Jag är 38 och börjar snart bli för gammal för att bli gravid. Samtidigt skulle jag gott kunna tänka mig fler barn och varför inte från Asien liksom min man, våra barn ser ju redan annolunda ut. Vi har 2.
Svar på tråden: adoptera

Visst finns de

Skrivet av  Också oadopterad medmänniska
Visst finns det adopterade som adopterar - fast kanske inte i det här snacket.
På www.kanalen.org (Föräldrakanalen) och under rubriken Adoption har jag läst inlägg från adopterade som själva adopterat.

Jag förstod inte riktigt - varför vill inte din man adoptera? Är det han som tycker det är bättre att "hjälpa på plats"? Hur då?
 

just det Han

Skrivet av  Eva
själv förstår jag inte, men om man tänker att en adoption kostar pengar så kanske pengarna gör bättre nytta där. Fast egentligen tror jag han har andra skäl. Han har så dålig relation till sina adoptivföräldrar och har tydligen nästan hela tiden haft. De kom samtidigt han och hans syster. Tänk först inga barn och sedan 2 varav en på 2 år och den andre på 8 månader. Det måste varit tufft för föräldrarna.
 

Läs här

Skrivet av  Också oadopterad medmänniska
Vad tråkigt att din man har en så dålig relation till sina föräldrar. Det påverkar säkert hans lust att skaffa barn. Och tänk hur det påverkar dig!

På www.villhabarn.com finns en berättelse om en adopterad kvinna som har adopterat tillsammans med sin man.

Lycka till
 

Både Ja och Nej

Skrivet av  Petra, "svenskadopterad"
Jag har själv haft turen att få en biologisk dotter. Önskar att vi kan göra
ett syskon till henne framöver. Om inte det fungerar kan jag tänka mig att adoptera, men
innan det skulle jag prova allt man kan, och orkar, för att få ett biologiskt syskon.

Grejjen är den att jag sedan några år - innan vi fick vår dotter - har känt ett stort behov
av att vara nära någon som även är nära mig biologiskt. Bla för att kunna härleda likheter,
prata arv och inte minst bara för känslans skull. Därför var/är det så viktigt för mig att
ha biologiska barn. Om det nu inte går att få något mer sådant är jag självklart mycket
lycklig över den tjej som jag har och skulle med stor sannolikhet adoptera i stället.

Hoppas jag inte uttryckt mig alltför rörigt. Sånt här är svårt att beskriva.