Adopterad från Sydkorea

Adopterad från Sydkorea
Skrivet av	Ledsen liten svensk/koreansk mamma
Är idag 29 år och adopterades från Sydkorea sommaren -74. Har nu två underbara barn, en kille på 2,5 och en tjej på 3 månader och ofta när jag ser dom så slår mig tanken hur kunde nån lämna bort mig. Jag lämnades efter ca en vecka, så nån måste ju ha hållit liv i mig den tiden. Jag vet att jag funderade när jag satt i foajen och skulle åka hem från sjukhuset med min äldsta att tänk om jag skulle lämna honom här nu och veta att jag aldrig mer skulle få se honom - det ledde till en stor klump i magen och många tårar. Jag har ingen romantisk bild av det hela, i mitt fall verkar det troligt att min pappa är amerikan och det är ju inte så fint att få barn innan äktenskapet och ffa inte med en merikans soldat. Men trots det har man ju burit barnet under 40 veckor och känt det röra sig och växa... avskydde min biologiska mamma mig verkligen så mycket? Min man har en mer idealiserad bild av det hela och tror att hon helt enkelt inte hade nåt val och placerade mig på ett ställe där hon visste att jag skulle bli omhändertagen och få det bra. Själv är jag tveksam.... Är jag konstig som känner så här? Jag kan bara inte förstå vad det var som gjorde att jag inte förtjänade att bli älskad av min mamma... vad för ont kan ett spädbarn ha gjort???
Svar på tråden: Adopterad från Sydkorea

Så här brukar jag se på det! långt och svamligt
Skrivet av Birgitta med Moa
Hej, jag heter Birgitta och jag är oxå adopterad från Sydkorea. Jag fick en dotter i början på juni iår och visst har det väckt en del liknande tankar hos mig. Jag skulle aldrig lämna bort henne inte för allt i världen. Därför försöker jag se på det så här: Att lämna bort sitt barn för adoption behöver inte betyda att man inte bryr sig om barnet. Tvärtom är det det mest osjälviska du kan göra. Om man vet med sig att man inte kan erbjuda ett drägligt liv åt sitt barn då är det finaste man kan göra att försöka ge barnet en bättre framtid. Din mamma älskade dig så mycket att hon ville ditt bästa. Hon ville att du skulle få allt men visste med sig att hon aldrig skulle kunna ge dig det. En vän till mig är adopterad från Indien och precis så här är det i hennes fall. Hon har en biologisk familj kvar i Indien som hon hälsar på en gång om året. Hennes mamma hade inte råd att ha kvar henne. Det låter kanske fult men jag tror inte vi kan sätta oss in i en ensamstående, fattig mammas situation i Indien. Där finns ju inte socialbidrag som här. Hennes mamma valde att ge henne en bättre framtid och det känns väldigt osjälviskt tycker jag. Hon älskade bebisen så mkt att hon var beredd att ge upp henne. Oj, det blev väldigt långt och svamligt men jag hoppas att det framgår lite grann vad jag menar. Lite otydligt men ni kanske fattar ändå? Kram på er!

Kanske det...
Skrivet av Ledesen liten svensk/koreansk mamma
Jag kanske är för desillusionerad men jag har inga så ädla bilder framför mig gällande uppgivandet av mig. Min mamma lämnade mig för att hon inte ville ha mig/skämdes för mig... så känns det i alla fall ibland. Men ibland kan jag också känna som så att hon måste ju ialla fall ha känt nåt eftersom hon höll liv i mig min första vecka.... annars hade hon ju kunnat låta mig vara bara... Men jag vet inte, kanske bottnar det i ett dåligt självförtroende, en tvekan gällande huruvida jag är värd att älskas... nu blev det tugnt så nu slutar jag. Tack...


Håller med Birgitta...
Skrivet av Lisa m. Aimee
Hej! Jag har aldrig haft problem med att jag är adopterad (kommer också från Sydkorea). Men precis som du började jag fundera mer när jag fått min dotter och jag skulle ju aldrig lämna henne. Tror jag... Hade valet stått mellan att lämna henne till en familj som kunnat ge henne ett bra liv eller riskerat hennes liv om jag behållit henne kanske valet inte hade varit så enkelt längre? En omänsklig fråga tycker i alla fall jag... Men jag håller med Birgitta i tron om att det var just kärleken till dig som fick din mamma att lämna bort dig. Och självklart hoppas jag att det är så för egen del också... Man får ju anta att det har varit så gott som omöjligt för de som adopterar bort sina barn att behålla dem. MVH Lisa

Tankar som inte är konstiga
Skrivet av Anna D
Hej! Jag har 3 barn 13,11år och en liten tjej på snart 6månader. För en vecka sedan opererades hon för andra gången i sitt korta liv och skulle då fasta innan operationen. Detta rörde sig om ganska många timmar och hon skrek och var alldeles hysterisk av hunger.Hon grät jag grät. När jag satt där och blev nästa lika frustrerad som hon var, gick tanken till varför min biologiska mamma lämnade bort mig.Paniken att inte kunna mätta sitt barn, för min lilla tjej var det jobbigt men jag visste att hon skulle få mat igen. Men jag själv för nästan 40år sedan var undernärd när jag kom till Sverige ifrån Sydkorea. Jag kan lättare förstå varför jag blev bortadopterad,svält och fattigdom.Min biomamma ville säkert att jag skulle få ett drägligare liv med en mätt mage som hon inte klarade av. Du det var inte många månader sen du fick barn.Hormonerna i din kropp gör att man ibland kan känna sig ledsen. Om det int känns bättre om ett tag tycker jag att su kanske bör prata med någon, du kanske kan få hjälp på BVC,kan inte dom hjälpa dig kan dom tipsa dig om andra som kan. Jag hoppas att du förstår mina tankegånaga och alla ni andra som läser det här.

Kopplingen du gör
Skrivet av Lotta Li
mellan att du inte skulle vara värd att älska bara för att din biologiska mamma lämnade dig tycker jag är helt FEL. Du är självklart värd att älska. Det är alla människor, särskilt alla barn. Sedan att din biologiska mamma på grund av alla möjliga konstiga/ologiska/logiska skäl kanske inte älskade dig vid ett givet tillfälle har inte med DIG att göra. Det har helt och hållet med HENNE att göra. Det kan ju vara så som Brigitta och Lisa skriver, dvs. att hon älskade dig så mycket att enda valet var att lämna bort dig. Men det kan ju också vara så att hon hade så mycket problem med sig själv och sin egen tillvaro att hon var oförmögen att älska någon. Inte ens sig själv. Det är i alla fall inte ditt fel och betyder inte att du inte ska bli älskad. Dina adoptivföräldrar älskar dig väl? Du har barn och en man? som älskar dig. Hur vi än kom till världen så är vi värda all kärlek vi får. Så det så!!!


Här var det min far som tog beslutet
Skrivet av Millma
Min biologiska mor och biologiska far var gifta med varandra när jag föddes. Min mamma försvann och lämnade min far ensam med mig. När jag var två månader så lämnades jag för adoption. Så här i efterhand funderar man mycket på vad det var som gjorde att min mor stack. Det är väl en av anledninarna till att försöka kontaka dem.

Absolut
Skrivet av Lotta Li
kan det var intressant att få reda på varför din mamma stack från början. MEN vilket skäl det än må vara så kan det knappast ha med dig att göra. Dvs. den person du är idag. Om man lämnar sin man och sitt lilla barn kan man inte vara i psykisk balans och att överföra detta till att det skulle vara det lilla barnets fel är inte rätt tänkt. Mammans problem grundar sig troligen i många saker som har hänt i hennes eget liv långt innan barnet kom till världen.

Tänk istället att din mamma gav dig en ny chans
Skrivet av Paula från Colombia
genom att hon adopterade bort dig. Jag är adopterad, från Colombia. Jag har 5 äldre helsyskon som inte adopterades bort. Det var bara ka och min lillasyster som fick ett nytt liv. Ja för jag ser det som ett nytt liv, en ny möjlighet, em andra chans som min mamma gav mig och min syster. Vilket liv skulle vi ha haft om vi bodde kvar? Kram,

Adopterad från Sydkorea

Så här brukar jag se på det! långt och svamligt

Kanske det...

Håller med Birgitta...

Tankar som inte är konstiga

Kopplingen du gör

Här var det min far som tog beslutet

Absolut

Tänk istället att din mamma gav dig en ny chans

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information