Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ur mitt hjärta

Skrivet av Anonym
En bön

Vad valde väl jag, att bli adopterad från Korea, till Sverige, till vaddå, till er som våldtagit mig, sårat mig, skadat mig, vingklippt mig.

Åren av smärta och våld mot mig själv har lett mig så långt bort från er. Er självgodhet. Ingen känner er utom jag. Jag ser er allihopa, jag vet vem ni är. Men jag är tyst. Jag vet min läxa, att klaga leder bara till fördömande, eller hur, för visst dömer väl du, mig?

Ett barn var jag, en tonårsflicka med hårt sminkade ögon. Med sorg i blicken och ensamhet som den ständiga följeslagaren, trodde du att jag skulle dö, gå under för att för evigt begrava sanningen om er. SMÄRTAN, allt för tung för ett barn!!!!

Vuxen står jag här med eget barn, eget liv. Jag överlevde, alla trodde att jag skulle dö. Mot alla odds, har jag byggt, i det tysta, i det fördolda. Idag är jag här, jag är med, jag är någon att räkna med, det trodde ni aldrig. Ni såg mig aldrig komma.

Och ni krymper, bland era lögner och missbruk. Ni skrumpnar och jag kämpar, kämpar för att förevigt bli FRI. FRI från det som hemsöker mig. Demonerna.

Men mitt i min kamp, finns saknaden. Saknaden av familjen. Saknaden av att få tillhöra. Saknaden av gemenskapen. Den avsade jag mig samtidigt som jag valde mig själv.

Priset jag betalt för mitt liv. Priset jag betalt för att kunna leva ett värdigt liv, är så oerhört högt.

Du som står mig närmast, du mitt barn. Det är ni, bara ni och bara vi. Bara oss, det är allt jag har. Ingenting är mig kärare. Ni är allt jag har.

Ni är allt jag lever för. Ni, är allt jag har. Jag har ingenting mer, ingen mer. Ingenting vi går genom är ngn belastning för mig. Jag är tacksam för allt vi går genom, allt som vi får dela.

Att vara så sårbar, som jag känner mig hjälper mig att vörda den kärlek och den gemenskap jag erbjuds. Ensamhet har lärt mig ödmjukhet för gemenskap.

Smärtan, den eviga, har lärt mig njutningen i insikten som ger frid. Ilskan är min energi, har alltid varit min energi. Nu är ilskan snart slut, nu måste kärleken vara mitt drivmedel.

Allt det jag lärt mig, det som varit mitt överlevnad måste nu raderas bort. Smärtan måste försvinna. Sorgen måste ge vika för värmen.

Den ensamma soldaten, diciplinen, militäriskt måste ge vika nu. Släppa taget om det förflutna. Kontrollen. Allt skall ändras nu.

Och jag ger mig inte. Lycka är min religion. Jag ger mig inte. Allt skall bort. All bitterhet, all sorg, all smärta. Inte ytligt, med rötterna.

Har man inte sig själv, har man ingenting.
Svar på tråden: Ur mitt hjärta

Vad vill du säga med detta?

Skrivet av  Lotta Li
Nu blir jag lite misstänksam här. Jag läste på adoptera.nu att en förälder har rekommenderat detta forum att "tjuvläsa" på eftersom det är mer positiv anda här än på adoptera.nu

Jag hoppas verkligen inte att de "arga" typer som har härjat där borta kommer hit och förstör den goda stämning som har varit här ett bra tag nu.
 

Sorry

Skrivet av  Lotta Li
Nu såg jag att detta inlägg var inlagt några timmar innan det andra. Jag ska sluta vara så misstänksam :)

Det låter som du har det väldigt jobbigt. Du får gärna stanna och prata om det istället för att lägga in en lång monolog som anonym.
 

Tack Lotta li

Skrivet av  Anonym
Hej Lotta li,

Jag påbörjade ett svar till dig, men jag inser att du får tro och tycka vad du vill. Jag tänker inte gå i polemik med dig.

Jag beklagar att du ser saker och ting så svart och vitt. Hoppas att det gagnar dig.

Jag vill tacka dig för att du ger mig din tillåtelse att skriva här och att du även villkorar den, som om det är under din lov man vistas här. Tack, Lotta liv!!
 

Tråkigt

Skrivet av  Lotta Li
för dig att du tolkar mitt andra inlägg som att jag villkorar dina inlägg här.

Jag såg ett mönster som jag har sett förut. Nämligen att gå in i ett forum med ett nytt nic, släppa en bomb och sedan inte stanna och ta diskussionen. Det gillar inte jag. Och det står jag för. Dessutom kopplade jag samman ditt inlägg med ett annat forum och det var fel. Det bad jag om ursäkt för.

Jag kan inte annat än att be om ursäkt för att jag drog slutsatserna så snabbt.
 

Usch

Skrivet av  Sonya
vilken jobbig uppväxt du verkar ha haft. Dét är förstås svårt för oss förstå hur du menar, men det verkar som du rest dig lite.

Här på snacket kanske du hittar oss att skriva till, vi har alla olika bakgrunder, en del bra en del mindre bra. Så pratar vi, som du kanske läst, också om helt andra saker än adoption.

Håller med Lotta Li, var med oss, men var inte gärna helt anonym i fortsättningen.

 

Även du

Skrivet av  Anonym
Ni är verkligen helt insiktslösa. Om man är anonym eller inte spelar ingen roll. Min pseudonym säger er ändå ingenting.

 

Får förklara

Skrivet av  Sonya
lite hur jag menade. Skrev lite i det andra svaret.

Först måste jag ju skriva att jag inte tänkte på att det kanske alls var någon ny, den tanken slog mig faktiskt inte, och det är beklagligt...

Men jag skrev iallafall i tron att det var en ny, o då var vädjan om att inte skriva anonymt ett sätt att säga att du kan använda psedonym här i fortsättningen, för vi är en bra grupp. Det var väl bara klumpigt formulerat.
Att du inte vill det i denna tråden förstår jag mycket väl, o det hade jag aldrig räknat med att nån skall göra efter ett sånt öppnande.
Och vi är inte ute efter att få veta vem det är, för det spelar, som du säger, absolut ingen roll.
......

Det här mig veteligen första gången nåt lite trist i tonen händer, men jag kan förstå din reaktion på våra inlägg.
Jag hoppas ändå att du kan ta min ursäkt för det var inte menat som ett påhopp.

Jag menar det jag skrev om att jag känner för dig för vad du fått genomlida, och glad att du funnit en riktig glädje i livet.



 

Hej Sonya

Skrivet av  Anonym
Det är helt ok. Jag vet inte riktigt hur jag skall bemöta er reaktion heller och ämnet är otroligt känsligt för mig. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att belysa svårigheter som mina, och samtidigt kunna se att jag är adopterad, inte att säga att svårigheterna beror på att jag är adopterad.

Denna diskussion kräver en hel del, antar jag, och jag blir glad över det du skriver!
 

Det du själv ser är det du bär inom dig

Skrivet av  Anonym
Ja, jag har varit här längre än de flesta fast under annat namn.

Ja, ni får ju tro vad ni vill. Jag anser inte att det beteende jag sett på adoptera.nu är detsamma som att konstatera att man haft en dålig och jobbig uppväxt. FÖr mig helt diametralt motsatta saker.

Om det väcker anstöt att man blottar sitt inre och talar om smärta, hos er, så handlar det nog mer om er inställning än om vem jag är.....
 

Nej, det är inte

Skrivet av  Sonya
anstötande

Det var bara så hemskt det du skrev. Svårt att greppa, o starkt skrivet.
Och inte likt något annat jag läst förut här o det var lätt att tro att det var någon ny.

I just detta fall förstår jag om du vill vara anonym, o det jag skrev var väl ett välkomnande till den som isåfall hade varit ny.

Gjorde jag dig ledsen ber jag om ursäkt.

Hoppas du stannar hos oss...