Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Behandling hemma

Skrivet av Emma med Tova
När ni var små blev ni lika behandlade hemma? Varför jag undrar är att sambon som är adopterad och hans syster som är hans föräldrars biologiska barn blev inte det. Han var ganska gammal när han kom hit 2,5 år men då ändrade de en hel del hemma, tex fick inte systern längre sova i föräldrarnas säng så min sambon inte skulle göra det, fram tills han kom sov hon ofta där. Nu i vuxen ålder märker jag och min familj skillnad på hur de behandlar sina barn, (även om de inte skulle erkänna det)

Jag börjar acceptera att min dotters farfar aldrig kommer att vilja hålla min dotter. Han har hittills gjort det en gång när det var andra släktingar i närheten annars vägrar han. Dotterns kusiner håller och bär han gärna. Det är många småsaker som gör att man märker skillnad och det har det varit sen dag min dotter föddes. Detta har gjort mig ledsen men samtidigt insett att det är svårt att ändra på gamla personer. Har pratat en del med sambon och han har en gång pratat med dem om att de gör skillnader i deras sätt att behandla barnbarnen och det blev bättre ett litet tag men nu är det tillbaks som det var förut. Ett av alla exempel är att de knappt hälsade på oss under dotterns första 4 månader, vi bjöd in dem men de hade så mycket annat att göra. Kusinen har de sedan hon föddes träffat en gång i veckan. När de skulle träffa dottern så valde de att göra det samma dag som kusinen så att de skulle slippa åka de två milen till oss mer än en gång den veckan. (kusinen bor på samma ort som oss så det är inte avståndet som skiljer.) När dottern skulle döpas ville sambon fråga en hel del till sin mor och hon sköt på svaren så länge att hon sen inte tyckte vi kunde bjuda några från hans släkt. Visst var dopet 70 mil bort och på midsommar och när vi vill skicka inbjudningar 2 månader i förväg var det försent. Kusinens dop var vid påsk och 60 mil bort, inbjudningarna kom ca 1 månad i förväg och då var de så hjälpsamma att försöka ordna så att alla deras syskon kom med.

Jag har ofta svårt att prata med sambon om detta, han tycker han har haft en bra uppväxt och om han inte upplever skillnader hur hans föräldrar behandlat honom och hans syster varför ska jag då få honom att fundera mer på det. När de sedan började behandla vår dotter annorlunda blev jag först arg men nu vet jag inte om det är lönt att tänka på det, dottern har min släkt som avgudar henne och även sambons systers familj är underbar, det är bara hans föräldrar som gör skillnad.

Finns det någon här som har upplevt att era föräldrar gjort skillnad på adopterade och biologiska barn? Jag hoppas och tror inte det är vanligt men är ledsen för att det faktiskt finns de som gör det.
Svar på tråden: Behandling hemma

Usch vad tråkigt!

Skrivet av  Lisa m. Aimee
Det känns väldigt ledsamt att läsa ditt inlägg. Själv har jag inga syskon alls så jag har inget att jämföra med, men av övriga släktingar och vänner (och naturligtvis föräldrar) har jag alltid betraktats som ett biologiskt barn. Har alltid blivit väldigt omhuldad av far- och morföräldrar etc.

Jag kan tycka att det verkar konstigt att någon kan tänka sig att adoptera ett barn, men sedan inte vilja älska det fullt ut. Tyvärr verkar ju mönstret fortsätta i och med särbehandling av barnbarnen... Jag förstår att det måste kännas väldigt tråkigt. Det blir kanske en större förlust för barnen som på det viset förlorar en farmor och farfar...

Det enda jag kan säga är att jag önskar att dina svärföräldrar kan ta sitt förnuft tillfånga och själva inse vad både de själva och barn och barnbarn går miste om.

MVH Lisa
 

Svarar fast jag bara kikade in

Skrivet av  Liss
Jag har en kompis som är adopterad och har en två år yngre biologisk bror. Hennes föräldrar behandlar INTE barnen olika. Jag kände henne inte när hon var liten, men jag kan inte tänka mig att det var skillnad då heller. För mig låter det faktiskt helt sjukt att man kan göra det...

Tillägg: Hon och hennes bror är så otroligt lika till sättet att jag inte tror att folk tänker på att de inte är biologiska syskon.
 

alltså, nu blev det lite fel:

Skrivet av  Liss
Hennes bror är alltså hennes föräldrars biologiska barn, inte hennes biologiska bror som jag råkade skriva.
 

svar

Skrivet av  helena
Min man är inte adopterad utan "bara" fosterbarn. Han och hans biologiske lillebror kom tillsammans och deras föräldrar har aldrig gjort skillnad på deras två biologiska barn eller min man och hans lillebror. När jag kom in i familjen tog de mig till sig genast och nu när de har ett litet barnbarn, vår dotter så är de så lyckliga. Farmor, min mans fostermor, kan inte få nog av henne, syr kläder och ordnar så mycket. Hon älskar verkligen henne. Hans biologiska föräldrar finns inte i livet, utan de enda farföräldrar hon kommer att ha ärhasn fosterföräldrar, som han kallar mamma och pappa och kalla sina biologiska vid namn. Hon kommer ha två fastrar (en biologisk, som är gudmor, och en fosterfaster) som båda tycker om henne, tre farbröder (två biologiska och en foster) som tycker om henne. Alla släktingar är så glada för vår skull, fostermammans släktingar skickade julklappar till henne och fostermammans släktingar har inte heller gjort någon skilnad på barnen under alla dessa år. Han har tillhört familjen i 24 år.
 

Så här har jag upplevt med att växa upp.....

Skrivet av  Gita med Nellie
med syskon som är mina föräldrars bio barn.

Jag har haft en uppväxt som inte har varit fattigt med det materialistiska, har fått väldigt mycket fina saker som mina jämnåriga vänner inte hade "råd " med tex.

Kommer från en välbärgad fam om man får uttrycka sig så.

Men däremot, det här med Känslor, det vet nog inte Mamma vad det är, inte när det gällde mig iallfall.

Hon kunde gärna ge mina syskon "smekningar" på kinden, men det gjorde hon aldrig på mig.

Hon sa aldrig att hon älskade mig, hon har än i dag inte kunnat sagt det.

Min syster tex som bara är 4 år yngre än mej, hon fick ofta låna kläder av mamma, men aldrig jag, och så var det jag lovar.

Dom kröp upp i mina föräldars säng när någon fyllde år te, men inte jag, kanske för att jag kände att jag inte hörde hemma där, jag vet inte.

Jag kände mig som om jag var någon som katten släpat in.

Jag var oxå 2,5 år när jag kom till Sverige, och då hade jag redan formats till en person som kanske Mamma hade svårt att ta.

Har tre barn i dag och jag har pratat ut med mamma om detta och mycket mer och även tagit upp detta med att jag känner att det kommer att bli skillnad när dom får "egna " Barnbarn. Dom kommer att känna att dom har fått Blodsband mellan deras barnbarn och dem.

Och där har det blivit lite tokigt oxå, i och med att genom min man så är ju min svärmor barnens riktiga farmor och det har min svärmor oxå kännt och uttnyttjat, et har blivit lite för mycket från den sidan oxå i och med att jag inte haft min egen mamma att vända mig till.



Min mamma har blivit sur på min svärmor och även på mig för att hon är barnens farmor, vilket inte jag kan rå för.

Jag kände med tiden att ju äldre jag blev desto mer kände jag att mina föräldrar gjorde skillnad på mig och mina syskon.

Det är små detaljer som är svårt att förklara.

Jag vet och förstår hur du menar, hur du upplever situationen.

Jag menar, om det skulle ske någon slags firande av mina barn då blir allt så komplicerat men skulle det ske firande gällande mina föräldrars kommande barnbarn "dom har inga ännu" så skulle dom kunna gå över eld och vatten för dem, det vet jag.

Och även det har jag pratat med mamma om och hon säger att hon skall behandla alla barnbarn lika, men det tror jag när jag ser det*ler*

Nu längtar jag givetvist efter att få bli faster och moster...hoppas att den dagen kommer snart.
 

Jo...

Skrivet av  Eva
Jag råkade bara titta in, jag är biobarn men mina syskon är adopterade. Jag upplever att våra föräldrar behandlar oss annorlunda, jag är sånt gullegulleminstingbarn. Mycket beror säkert på att jag gjort allt "rätt", pluggat, träffat "rätt" partner, medan mina syskon strulat mycket, blivit uppsagda, inte läst vidare efter grundskola, har bråkat mycket med föräldrarna. Jag är "hoppet" som man är stolt över...

Men jag tror ju att det blivit så _just_ eftersom de inte fått lika mycket kärlek. Jag kom oväntat och blev nog tyvärr alltför välkommen; de var äldre och fick klara sig själva i större utsträckning. Och med åren har de kommit mer på kant med föräldrarna.

Jag älskar mina föräldrar och det är skitjobbigt att det är såhär. Jag har barn och mina föräldrar avgudar dem, medan brorsans barn är sådär märker man. Hemskt!