Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

En åsikt tack!

Skrivet av Kim, med svallande känslor!
Hej på er. Looooong time, no write elelr vad man nu ska säga. Kim är tillbaka och undrar hur jag ska förhålla mig till släkten. Min svägerska fick ett barn för drygt ett år sedan och vill nu adoptera ytterligare ett barn. Av den informationen jag har fått av henne (vi är inte särskilt nära direkt, men umgumgås på alla "släktkalas")så handlar det mest om att hon och hennes man vill göra en insats för att något stackars barn som har farit illa i ett avlägset land skall få det bra här i sverige. Ni fattar kanske att jag liksom går i taket och får utbrott?! Jag liksom bara ser skultstenarna som de lägger på deta lilla barn. De ska ta banklån för att kunna finansiera detta och säger att det är helt okej för det får kosta när man ska göra en insats. Men hallå skriker jag och kan inte längre träffa dem för jag blir bara så jävla arg. Sist fick jag höra att jag bara var känslig och att de minsann skulle se till att inte göra skillnad på sitt riktiga barn och det kommande. jag har försökt att prata med dem, men ingen vill lyssna på mig. Vad tycker ni här? Är det verkligen vettigt att adoptera under dessa premisser? Själv är jag helt emot! Jag är tveksam till adoption som fenomen(fast, elelr kanske just för, att jag själv är adopterad) men detta är för mig hårresande. är jag bara kinkig elelr???
Svar på tråden: En åsikt tack!

Men visst måste man längta också

Skrivet av  Åsa med Aron och Ruben
Har svårt att tro att det får kosta så mycket pengar bara för att man ska göra en insats. Men jag är själv inte främmande för att adoptera. Även om jag har 2 barn själv. Men det är ju skitsvårt att säga nu ifall man skulle göra skillnad på sina egna eller adoptivbarnet. Jag personligen är för adoptioner. Kanske gör skillnad då jag har kontakt med min biologiska mamma och även har träffat henne. Har haft kontakt sedan jag var 6 år.
 

Jag förstår din reaktion.

Skrivet av  Lisa m. Aimee
Hej!

Om den enda orsaken till att man vill adoptera är att idka nån form av "välgörenhet" tycker jag att det är fel att adoptera. Då är det bättre att t ex skaffa ett fadderbarn.

Visst tycker jag att man kan adoptera fast man har egna barn, men det ska vara för att man vill ha fler barn och inte för att "rädda" ett barn. Orsaken till att man inte vill ha fler biologiska barn kan ju vara många, kanske en traumatisk förlossning etc. Visst är tanken att vilja ha ett barn helt och hållet egoistiskt, men det ska vara önskan om att få ett barn som ska dominera, inte för att kunna tycka att man gjort en "insats".

Själv skulle jag nog inte adoptera om jag kunde få biologiska barn.

Jag förstår dina känslor om det är "välgörenheten" som är deras främsta skäl. Av det du beskriver låter det som om de vill kunna "känna sig duktiga" och inte att de vill ha fler barn om du förstår mig rätt.

MVH Lisa
 

Jag tror

Skrivet av  Kim, inte rikigt lika upprörd
att det är så att de både vill ha fler barn OCh samiigt känna sig duktiga. Det är så det låter. Men jag tycker inte att man ska köpa sig ett extra-erbjudande - två saker på en gång, för det kan kosta mer än det smakar om du förstår vad jag menar. Självklart menar jag inte att man inte ska få lov att adoptera om man vill det. Men jag tycker att man sak fundera både en och tjugo gånger extra på varför. Det kan ju bli så läskigt fel annars. Det är dock skönt att få andras åsikter i frågan, just nu känns det som att hela släkten är mot mig och för dem. Jag anses vara den hysteriska galna utlänningen som är rabiat och bara emot för att mitt eget liv har varit trassligt. Typ. Då är det skönt att se/läsa att även andra reagerar mot detta resonemang! Tack för era svar!
 

Skrivet av  jade
Jag tycker inte alls att du är kinkig. Att adoptera för att göra en "insats för att hjälpa ett stackars barn" är helt förkastligt tycker jag. Vem vill vara sina föräldrars personliga biståndsprojekt? Om dom vill göra en insats för något barn kan de bli faddrar eller stödja SOS barnbyar. Har dom tänkt på att detta barn kanske inte alls kommer att känna sig tacksamt för att det blivit "räddad". Det kanske får en jättejobbig tonårstid och vräker ur sig div saker (man vet ju själv hur man var ;) ) mot sina föräldrar. Vad gör dom då? Slår det i huvudet på barnet att det ska vara tacksamt... eller? Förväntar de sig ett tack av någon? I så fall av vem? Adopterar gör man för att man vill ha barn, inte för att göra en insats.
 

HELT RÄTT !

Skrivet av  pappa2be
kunde nog inte säga det bättre själv :)
just det med tacken och vem.

nä, med tanken på självmordstatistiken bland adopterade ska man nog tänka över vad man beslutar sig för och varför!
 

Tack för tipset

Skrivet av  Kim, inte rikigt lika upprörd
Jag kanske ska föreslå det där med SOS barnbyar. För jag känner att det nog vore bättre för alla parter. Min skräck (lite överdrivet kanske, men ändå) är ju just att man tror att barnet skall få en att känna sig duktig och om det då inte blir så, ja vad gör man då? Blir besiken och ber att få reklamera ungen, den var inte tacksam nog??? (oj, nu blir jag visst arg igen) Jag menar, det är jobbigt nog att ha egna barn ibland, utan alla de problem och frågeställningar som kan dyka upp kring adoption. Jag bara önskar att socialtjänsten skall uppfatta dessa signaler och säga stopp!!! Men jag misstänker att det är förmycket begäret.
 

du har helt rätt

Skrivet av  Adoptivmamma på besök
Ki! Du har helt rätt i det du säger och jag förstår fullständigt din känslomässiga reaktion. Själv går jag också i taket när jag hört sådana saker.

Men jag kan lugna dig med att de nog inte kommer att komma långt i adoptinsprocessen med den inställningen. Först ska man gå utbildning för att få adoptera, och efter att den nya lagen trätt i kraft ska det vara obligatorisk och i kommunens regi, där pratar man just om anledningen till varför man vill adoptera och "en insats" anses inte vara en bra anledning. Insatser gör man på andra sätt, adoption handlar om familjebildning. I hemutredningen ska motiven till adoption framgå, jag tror det är väldigt svårt att få medgivande med den motiven som din svägerska anger. Precis av de skäl ni tar upp här. Om de nu mot alla odds gick så långt att de fick medgivande, tror jag inte något ursprungsland skulle välja dem som föräldrar.

Jag tycker det är bra att du ber dem tänka om och sklilja på "insats" och "familjebildning". Annars ska du se att när det kommer in i adoptionsprocessen kommer de antigen att ändra sig eller att avstå. Jag tycker att om man inte är 100% säkert på att man kan älska ett barn som inte bär ens gener, då ska man avstå från adoption, för det är inte juste mot barnet. Kärlek är hela basen för ett gott föräldraskap, utan det fungerar inget. Men bara kärlek räcker inte, speciellt inte om man blir adoptivföräldrar som ju har en del extra "dimensioner".

Så Kim, stå på dig! Du har rätt!
 

Ursäkta alla stavfel!! Blev så engagerad bara *imt

Skrivet av  Adoptivmamma på besök
*
 

Artiklar från Familjeliv