Bara gråter i natt *långt*

Bara gråter i natt långt
Skrivet av	Anomyma jag
Fel forum kanske men jag vet inte var jag ska skriva.. Jag kan inte sova i natt.. Är gravid med mitt andra barn, ligger och funderar på så många saker som hänt i mitt liv och känner mig bara så sorgsen i själen. Den enda äkta kärlek jag känt i mitt liv är kärleken till mitt första barn. Det slog det mig precis att jag aldrig tyckt om min adoptivmamma. Jag kan inte säga att jag älskar henne (hon har aldrig sagt att hon älskar mig heller). Ett barn borde väl ändå känna om det är älskat eller inte? Skulle hon dö vet jag inte om jag skulle gråta, är det normalt? Hon var ingen snäll mamma när jag var liten, hon tyckte inte om mig kände jag. Jag vet att hon ångrar det idag, vi har en lite "stel" relation där vi aldrig pratar om vissa saker som t ex känslor. Men vi låtsas att allt är "normalt" mellan oss. Blä det bara snurrar runt en massa gamla minnen i mitt huvud. Kanske är det alla hormoner som gör mig extra känslig, jag vet inte. Har någon här inne erfarenhet av terapi? Just nu känner jag bara att jag behöver prata med någon. Jag har aldrig någonsin anförtrott mig till mina adoptivföräldrar, dom gånger jag försökt har jag bara blivit konstigt bemött. Det känns som dom inte känner mig eller vet vem jag är.
Svar på tråden: Bara gråter i natt långt

Hej på dig!
Skrivet av Gita
Hej på dig! jag har varit i samma situation som du är i dag. JAg har 3 barn och min relation till min mamma har heller inte varit bra, den är BRA i dag, men det tog lång tid att komma hit där vi är i dag jag och mamma. Själv gick jag faktist i terapi ett tag, men det gav mig inget. Och under åren som gått så har det varit otroligt svårt att handskas med relationen till mamma. Men Jag kan ge dig ett råd som vände på allt och det var att "ställa " din mamma mot väggen. Prata om vad som hänt under åren och tala om hur du känner och kännt genom alla år, och ge henne en chans att tala om hur hon har känns sig osv genom åren. Jag vet att jag upprepar vissa ord i detta inlägg, men jag vet vad det är du går igenom och ja,,,, känner du att du vill maila mig så gör gärna det, jag kanske kan "hjälpa dig" maila mig på [email protected] Jag håller nu på att läsa den 4:e och sista boken av David Pelzer. Pojken som kallades Det, det är den första boken. Jo, den heter Help your Self på engelska, hjälp dig själv eller något sådant på svenska, den är jättebra. LÄS den! den riktiar sig till alla salgs människor, alla bär vi på något sedan barndomen som vi har svårt att hanskas med i dag osv, de är jättenbra, fick den på morsdag, så jag är bara i början av boken, men än så länge tycker jag den är jättebra. Maila gärna så kan jag berätta lite mer om vad jag tex upplevt under min uppväxt osv. Och vad som hände då jag tog itu med det som varit. kram !!

Hej Gita
Skrivet av Anomyma jag
Vad gullig du är som svarat. Idag känns det lite bättre efter att jag har gråtit hela natten och funderat. Känner mig just nu matt och trött och orkar inte gråta mer. Jag ska absolut ta och läsa böckerna du rekommenderar, tack så hemskt mycket för tipset! "Help yourself" låter precis som en bok jag kan behöva. Jag tar och mailar dig lite längre fram då jag fått lite bättre ordning på mina tankar. Kram.. och tack!


vad roligt att jag....
Skrivet av Gita!
kudne få hjälpa di glite grann i allfall. Hoppas att du får dra nytta av boken som jag rek. Ser fram emot att få mail från dig längre fram då du orkar skriva, Kram!

Jag vet precis
Skrivet av K
Hej! Jag kände att jag var tvugen att svara dig för det var som om det vore jag själv som skrivit ditt inlägg. Jag har också en mycket märklig relation till min adoptivmamma. Jag kan inte säga att jag älskar henne och hon säger det inte till mig. Och att beskriva vår relation som stel är nog en underdrift. Jag tror att det egentligen bara finns två skäl till varför jag håller kontakten med henne: 1, Jag känner skuld, kan inte med att bryta, hon är ju ändå min mamma, den enda jag har, typ och 2, Mina barn avgudar sin mormor(gud vet varför tcker jag!!!) men jag vill inte ta ifrån dem sin enda chans att lära känna och kanske ha ett positivt minne av mormor. Jag växte upp utan mor- och farföräldrar så det ksanske bidrar. Min mamma är döende och jag vet ärligt inte om jag kommer att vara mest lättad elelr ledsen den dagen cancern tar henne. Jag har gått i terapi i många omgångar, till skillnad från Gita så har det hjälpt mig väldigt mycket. Jag har tex haft deppressioner för att jag har kännt mig oälskad och haft svårt att lita på folk och då har terapi hjälp mig jättemycket. Jag tror att det handlar om vad för terapeut man får och hur mottaglig man är själv. Mna får inga svar, men man får hjälp att själv hitta sina egna lösningar. Tänker på dig och sänder en kram till dig. Hoppas att du änner dig lite bättre och att du kan komma till rätta med din relation till din mamma. Själv har jag fått lära mig att leva med situationen och att inte bry mig längre. Jag lever mitt liv och mamma sitt. Ibland möts vi och då stänger jag av mig själv för att inte må dåligt. Istället bygger jag en egen familj fylld av kärlek. Och det ger mig den glädjen som jag behöver. Kram på dig

Jag är...
Skrivet av Lång läkning
...inte adopterad men jag har också haft en svår relation till min mamma. Skuld, ilska och oförmögenhet - från bådas sida - stod i vägen för kärlek. Efter många år i terapi hittade jag fram till mig själv - och även min mamma. I Stockholm finns en psykolog/psykoterapeut som har specialiserat sig på adopterade. Hon är själv adopterad (svenskadopterad). Hon heter Lotta Landerholm och har skrivit en bok som heter Adopterad där adoption frånolika vinklar tas upp. Du hittar henne säkert på Gula sidorna. Lycka till i ditt liv!


Förstår vad du menar.
Skrivet av Niina Wa
Själv har jag vuxit upp med min biomamma, men känner så väl igen din beskrivning. Jag kommer ihåg hur det stack till i hjärtat när min mamma satt med min förstfödda i famnen, och GULLADE med henne. Ajajaj, vad det sved! Min mamma behandlar mig och min syster väldigt olika. Dessutom får jag fortfarande alltid skulden för det hon gör. :( Hon blandar ihop oss på något sätt och för över all skit min syster gör på mig. :( T ex så puttar min mamma bort mig och suckar, om jag försöker att krama henne. Men barnbarnen kramar hon varje gång dom ses. :( Jo, syrran får också kram. :,( Själv bryr jag mig inte längre. Jag har skaffat en "ny" mamma, min svärmor. Hon är den bästa mamma man kan ha. Det är henne jag vänder mig till när jag behöver prata eller få lite tröst, för min egen mamma bara suckar och "vill inte höra"... :( Men lycka till med tvåan!!! Det är härligt med barn, har själv ganska stora nu! Och det blir bara bättre och bättre!!! Själv pussar jag mina tonåringar på mun, och kramar och petar på dom så ofta jag kan. Vilket jag också får! Så tänk på att inte ta efter din mamma, för det är lätt hänt. Har märkt det själv ibland, och då försöker jag att ändra på mig.

Bara gråter i natt långt

Hej på dig!

Hej Gita

vad roligt att jag....

Jag vet precis

Jag är...

Förstår vad du menar.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information