Tacksam för råd och erfarenheter (långt) |
|
Skrivet av | S-E |
Hej! Jag är 30 år och bor i huvudstaden med min sambo. Vi har tillsammans 2 barn, en 2-åring och en nyfödd. Min sambo är adopterad (inom landet), ngt som han fick veta av misstag i vuxen ålder, innan vi träffades. Detta är ngt som han har haft mkt svårt att handskas med och det finns mkt han skulle behöva ta itu med för att ordentligt kunna gå vidare i livet. Innan vi fick vårt äldsta barn försökte jag prata med honom om de känslor som kunde väckas av att bli föräldrar, jag har vänner som är adopterade och vet att det ofta blir så, men han vill helst sticka huvudet i sanden. Istället har det tagit sig i uttryck i att jag knappt kan göra saker på egen hand utan att oroa mig för hur han känner och har dåligt samvete. Han har fått ångestattacker när jag gjort saker med väninnor, gråtit - det har varit jättejobbigt. Han är nöjd med att bara vara med mig, men jag vill umgås med mina vänner ensam ibland. Det har blivit bättre med hans ångest, men nu när vår lilla bebis börjar bli lite större vill jag kunna gå ut på puben eller café utan att ha ständigt dåligt samvete och känna mig stressad. Jag vore mkt tacksam om ngn kunde ge mig några råd och dela med sig ev egna erfarenheter! |
|
Svar på tråden: Tacksam för råd och erfarenheter (långt) | |
|
|
Svårt... |
|
Skrivet av Birgitta med Moa | |
... jag tror att det är ett stort misstag att dölja sanningen för en adopterad. Det måste vara mkt svårt för honom att acceptera detta och jag tror inte att han kan eller orkar ta tag i det på egen hand. Mitt bästa råd vore att han kontaktar en terapeut. Det är jättenyttigt för alla vare sig man mår dåligt eller ej. Jag har själv gått i kognitiv beteendeterapi och man lär sig massvis om sig själv. Nackdelen är att det är jättedyrt- Alternativt kan man ju kontakta sjukvården och försöka få terapi genom dom men då krävs det nog att de konstaterar att han lider av depressione eller liknande för att han ska få terapi. | |
Hej! |
|
Skrivet av Lisa m. Aimee | |
Visst är det fel att undanhålla en adoption. Inget gott kommer ut av det. Kanske har hans adoptivföräldrar gjord detta av rädsla, för jag kan förstå att det kan vara svårt att berätta. Det bästa är ju att barnet får reda på detta så snart som möjligt. Nu till era problem. Med risk för att låta hård måste jag nog säga att han måste ta itu med sina problem ensam. Det är hans problem, även om du naturligtvis kan vara ett stort stöd för honom. Han kan inte begära av dig att du ska leva ditt liv efter vad som får honom att må bra! Du ska inte behöva få ångest och må dåligt för att han inte vågar ta tag i sitt liv! Det kommer inget gott av det! Resultatet blir att ni båda kommer att behöva få hjälp förr eller senare. Har han inga vänner som han själv kan gå ut med? Mitt råd är att du vänligt men bestämt säger åt honom att söka professionell hjälp och erbjuder honom ditt fulla stöd, men att du även bestämt poängterar din egen rätt att umgås med vänninor etc. utan att behöva ha dåligt samvete. Jag hoppas verkligen att det löser sig för er båda! Jag förstår att adoptionsbeskedet kommit som en chock för honom. Det framgår inte om han har en bra kontakt med sina adoptivföräldrar, men om han har det kanske det kan räcka att tala med dom. De kanske kan förklara varför de undanhållit information och reda ut saker och ting? Jag är själv adopterad, men från utlandet. Tills jag själv fick barn har jag inte tänkt så mycket över detta, men visst har man fått andra funderingar sedan man fick barn! MVH Lisa |
|