Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Idag är det tungt (långt OT)

Skrivet av liten
Vissa dagar kommer sorgen över mig så katastrofalt fort att jag inte hinner värja mig överhuvudtaget. Varför blev det så här? Varför kunde inte vi få tillhöra de procent som lever lyckliga tillsammans resten av livet? Varför måste vi skilja oss?

Jag vet inte svaret på en enda av frågorna. Det är jag som vill skiljas, inte han. DEt är jag som vill bort, inte han. Det är jag som har träffat en ny, inte han. Det är jag som har raserat allt, inte han. Men sorgen finns där ändå.

Det är aldrig ens fel att två träter brukar man ju säga, men i detta fall... Jag vet inte. Kanske hade vi kunnat rädda allt om vi lite tidigare hade sett farorna som lurade. Att jag flirtade med allt var bara ett desperat försök att få min man att visa lite svartsjuka, att visa lite omtaknke, lite bekräftelse att han ville ha mig. Istället ryckte han alltid bara på axlarna och tyckte att "vill du flirta så får du väl det, jag litar på dig". Inte något förebrående. Ingen vrede. Ingen svartsjuka. Ingen bekräftelse. Det kändes som om han bara tog mig för givet, att jag alltid skulle finnas där. Nu i efterhand erkänner han att han kanske borde ha sagt ifrån redan då. Då hade jag kanske inte drivit vidare i desperation.

Var jag otrogen för att få bekräftelse på att han älskar mig? Det låter kanske helt sjukt, men ibland känns det så solklart. Och inte ens då blev han arg. Visst, inte möttes jag av lycka när jag berättade, men det var inte hela världen.

Nu har jag träffat en annan. En man som verkligen ser mig. Han överöser mig med kommentarer om hur underbar jag är och hur mycket jag betyder, men jag vet att det inte kommer bli mer än så. Det står så mycket emellan oss. Än så länge känns det okej att det inte är ett "riktigt" förhållande oss emellan utan ett platoniskt där vi träffas och har det underbart tillsammans när vi kan, men inget däremellan. Inga krav på varandra. Men, när den dagen kommer som jag vet kommer, att någon av oss vill ha mer, och den andre inte kan ge det - då kommer jag blöda. Då kommer sorgen komma efter min man också. Då kommer sorgen komma för att jag raserar mina barns värld. Då kommer sorgen komma för att mitt liv inte blev som jag ville. Inte blev som jag drömde. Inte blev som jag bestämde.

Idag är det tungt. Idag sörjer jag lite, för känslan av ensamhet och övergivenhet slår mig. Och det är jag själv som har skapat den. Ingen annan. Inte någon. Bara jag.
Svar på tråden: Idag är det tungt (långt OT)

Åh gumman!

Skrivet av  Jenny & Linnéa
Jag vet inte vad jag ska säga.. Kan bara ge dig en jättestor KRAM!

KRAAM
 

usch...

Skrivet av  AT med Theo-01 & Tuva 040818
vet inte vad jag ska säga.
Skickar bara en stor kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!
 

Du vill antagligen inte..

Skrivet av  cat med Vilgot
...höra detta, men jag tror att det finns en sak du behöver fundera på:

Varför behöver du en annan människas bekräftelse för att må bra?

Jag kan ju omöjligen veta svaret, men när jag läser ditt inlägg så uppfattar jag det som att du absolut inte kan/vill/står ut med tanken att leva ensam. ATt du endast existerar genom en annans bekräftelse.

Jag unnar dig verkligen allt gott, en härlig relation, kärlek, ett underbartbart liv, ja allt du vill ha. Men jag tror att du för att kunna må bra behöver reda ut denna fråga först.

Jag hoppas att du inte tar detta på fel sätt, att jag framstår som elak eller nåt. Jag vill bara förmedla det ser när jag läser dina inlägg. Och jag kan ju ha missuppfattat situationen helt, så jag hoppas att förstår hur jag menar.

Massa styrkekramar
 

Du har så rätt Cat!

Skrivet av  liten
Du anar inte så rätt du har. Jag är beroende av bekräftelse. För allt. Att jag är snäll, smart, snygg, sexig, att jag duger, att jag är en bra mamma, att jag är duktig på allt.

Varför det är så vet jag itne. Den enda förklaring jag kan hitta är att jag varit så totalt mobbad i många år och att detta satt djupare spår än vad jag någonsin trott. Jag arbetar med detta ska du veta. Min psykolog försöker få mig förstå att jag är bra som jag är, men det sitter hårt.

Jag tar inte alls illa upp för att du skriver vad du tror. Ibland är det stärkande att bara få veta att andra ser igenom mig. Träffade en kille i helgen som satte fingret på efter bara ett par minuters samtal. Det är sjukt att andra kan se det, när jag själv missat det så länge...

Men, jag ska må bra. Jag ska lära mig älska och acceptera mig själv. Små steg bara...

Tack för ditt inlägg!
 

Skönt..

Skrivet av  cat med Vilgot
...att du tar det på rätt sätt! Och jag vet, hur ska man kunna reparera sånt i ett nafs? Låt det ta tid, och var varsam med dem du har runt omkring dig, det kan vara svårt att hantera om man inte förstår vad ditt behov av bekräftelse kommer ifrån.

Jag vet av egen erfarenhet. Jag har haft samma behov, jag har skapat dramor utan dess like...Jag kom till en punkt där jag kunde välja att fortsätta och förstöra relationen till mannen eller att sluta och välja relationen. Jag valde relationen.

Till sist: du är bra, precis som du är!

 

Kram

Skrivet av  Madde m Alexander-01 & Izabelle-05
Du duger som du är! Självklart!
 

Artiklar från Familjeliv