Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

kristendom och barn

Skrivet av
Med tanke på att barnen ska växa upp till självständigt tänkande individer, ska man verkligen övertyga dem om bibelns berättelser är de sanna? Att så här är det, punkt. ?
Jag ber för mitt barn och går i kyrkan då och då. Och om mitt barn frågar om döden och livet tänker jag svara vad jag i mitt hjärta känner, men jag vill även tala om för barnet att andra människor kan känna och uppleva världen annorlunda.
Hur gör ni andra kristna föräldrar?

När jag var liten gick jag i söndagsskola, och bar med mig en bild av Gud som en dömande gud, som såg alla mina synder. Dock har jag ett tydligt minne av att han en gång hjälpte mig med min starkt molande växtvärk.. det var så skönt när värken försvann på en gång efter min bön om lindring..
Så visst är jag troende. Men ändå.. jag kan aldrig säga till Felicia att hon måste be till Gud. Såklart att hon får följa med till kyrkan när jag går, och jag kommer att förklara vad jag gör där och så. Men valet måste vara hennes anser jag.
Min mamma gjorde så, vi gick i kyrkan hon och jag, hon bad, jag valde att lyssna på musiken och att inte be. Jag valde att inte vara kristen. Då. Jag var tvungen att pröva mina egna vägar,och det har jag gjort och nu har jag hittat tillbaka.
Men min barndoms tro med den straffande guden, kunde jag har varit utan känner jag. Jag hade många religiösa grubblerier som 10 åring, och jag tycker idag att jag kunde varit utan dem.

Det är så lätt för barn att missförstå! Att ta mycket skuld på sig själva. Det är inte rätt tycker jag. För mig är Gud kärleken. Den vill jag förmedla, ingenting annat!
Svar på tråden: kristendom och barn

ÄNTLIGEN

Skrivet av  mariana
Äntligen är det någon som funderar på samma saker som jag. Håller med dig precis. Jag har också valt att tro på samma sätt. jag har lagt den gammle dömmande guden på hyllan och tagit fram den kärleksfulle, förlåtande Gud, som kan ge mig lite trygghet i allt virrvarr...

Har väl tänkt att presentera min tro för mitt barn på ungefär samma sätt och sedan är det hans val.

Något svar på din fråga har jag inte, men jag blev bara så glad att det var någon mer än jag som är "vardagskristen" eller vad man ska säga.

Många kramar
 

Det låter som om det är ett uppstoppat husdjur

Skrivet av  /Bertil
du pratar om. Inte kan man väl lägga bort Gud, på en hylla – den Gud som uppfyller himmel och jord och i vilken vi lever, rör oss och är till?

Gudar hit och gudar dit – i vår begränsade fantasi möjligen. Men när de egenhändigt hopsnickrade mysgudarna fallerat finns det inte olika slags gudar som vi plockar fram eller lägger på hatthyllan allt efter väderlek eller humör. Nää, himmelens Gud har alla de fullkomliga egenskaperna och besitter både den dömande, kärleksfulla och förlåtande egenskapen – och han är den omnipotente - antingen vi säger buu eller bää.

Kristendomens centrum är att du och jag som enbart lyckas köra vårt eget race bort från Gud, och dessutom aktivt kämpar mot Gud - genom Kristus, i förlitande på Kristi gärning – inte får efter \<\;b>vår\<\;/b> förtjänst utan efter \<\;b>Jesu\<\;/b> förtjänst. På så sätt undgår vi den dömande egenskapen och får istället nytta av den förlåtande dito.

Detta berättar jag med förtjusning för mina barn.

/Bertil
 

Bertil, du är underbar! :0) Du säger det jag tänker. (IMT)

Skrivet av  MammaMia
!
 

Bertil, du är underbar! :0) Du säger det jag tänker. (IMT)

Skrivet av  MammaMia
!
 

Hi, hi, hi ...

Skrivet av  /Bertil
Jag ser att du behagar skämta. Och sådant är alltid uppfriskande. Tycker i alla fall jag.

/Bertil
 

Jag är fullkomligt allvarlig. (imt)

Skrivet av  MammaMia
.
 

har inte samma erfarenhet

Skrivet av  Eva
mina föräldrar gick inte till kyrkan eller var praktiserande kristna, trots det skickade de mig till söndagsskolan som liten sedan följde jag med klasskompisar till kristna scouter, men kristen blev jag först då jag fick kontakt med SESG då jag pluggade på högskolan. Nu är tron viktig för mig, värdefull, meningen med livet, ett helt annat perspektiv. Jag skulle så gärna vilja ge det vidare till mina barn, men naturligtvis är det något som de själva måste komma till insikt om och välja själv. Jag hjälper dem inte genom att tvinga eller hota. Än så länge är de så små (1 och 4 år) så de tycker fortfarande det är kul att gå till kyrkan. Det skrämmer mig att du fick en negativ bild av Gud som liten. Själv tycker jag det skulle ge en så mycket större trygghet om jag redan som liten hade vetat att Gud fanns och älskade mig som jag är. Men jag tror mycket på att vara ärlig. Barn är inte dumma. De ser och förstår mer än vi tror.
 

Barnen skall själva ta ställning

Skrivet av  Katarina
Visst måste barnen ta personlig ställning till Gud, precis som de måste ta personlig ställning till det mesta här i livet när de blir äldre. Men jag, som kristen förälder kan väl inte undanhålla det mest betydelsefulla för mina barn för att de är för små för att ta ställning.

Mina barn har alltid fått vara med oss i vår tro (en konstig formulering, men jag kommer inte på nåt bättre) Vi har alltid bett aftonbön med dem, även från att de var helt nyfödda, vi läser Bibeln och går i kyrkan. När de blir äldre får de naturligtvis välja om de vill be, läsa Bibeln och gå i kyrkan, men som småbarnsförälder bestämmer jag över detta på samma sätt som jag bestämmer över andra saker, t.ex. att de skall ha mössa och vantar när det är kallt ute.

Barnen har väl lika stor rätt som vi vuxna att få reda på att de är älskade av Gud och att de alltid kan be till Honom och få vara nära Honom, det vore inte schysst att undanhålla det tills de skall konfirmeras.
 

Kärlekens gud !

Skrivet av  Nina_H
Jag anser mig inte vara just kristen, men jag tror på den Gud som du beskriver... kärlekens.
Blir upprörd av att läsa Bertils svar.
Är uppvuxen med aftonbön o söndagsskola, men utan att mina föräldrar pratat religion förrens som vuxen (har aldrig trott att de varit kristna).
Jag har en nära relation till Gud o talar/tackar/ber ofta till honom... men den Gud jag känner straffar inte... kanske just därför jag inte riktigt känner Jesus, även om jag tror på honom och hans verk.
GUD = GOD

Väntar vårt första barn o vad vi vill förmedla är att det finns gott och ont... vi bör alltid välja kärlek, förlåtelse, ödmjukhet och tacksamhet inför dem vi möter och det vi har. Sedan spelar det mig inte någon roll om våra barn blir buddhister eller kristna... men vi kommer slåss hårt för att de ska välja gott framför ont. I min tro på kamp mellan gott o ont finns ingen plats för en God Gud som känner hat o avsky... om det är vad kristendomen står för, tar jag avstånd ifrån den... Om den däremot står för kärlekens budskap sällar jag mig gärna till den ! 30 år med min tro på Gott !
 

gott och ont

Skrivet av  Eva
Det finns både gott och ont i världen. Gud HATAR det onda, samtidigt som han ALLTID vill förlåta den som har gjort fel. För det gör vi ju. men om vi bara skulle säga att Gud är kärlek blev han menlös. Då har han ingen kraft för att ta tag med det som är fel. Då bryr han sig inte ens. Hemska tanke. Han är faktiskt som en perfekt förälder både moderlig och faderlig. Älskar oss alltid oavsett vilka fel och brister vi har och gör om och om igen. Men han vill hjälpa oss och fostra oss. Han kommer inte tvinga oss eller sluta älska oss. Bara för att visa saker är fel. Ondskan i vår värld kommer från det som i krykan kallas synd och en del av den har jag inom mig. Annat bara sker såsom naturkatastrofer då är det pga vi lever i en defekt värld. För mig är det kärlek att någon - min Gud - vill bry sig. Och se på Jesus vilken kärlek han har. Han går hådast ut de som pratar men inte visar med sitt liv. Han dömde inte äktenskapsbryterskan som fariseerna (de lagtroende och ansedda på den tiden) var i färd med att stena till döds. Han sa till dem att den som är utan synd bör kasta den första stenen. De äldsta (med störst självinsikt) var de som släppte stenen först och gick. Inte heller jag dömmer dig sa Jesus.
 

För mig...

Skrivet av  Nina_H
kommer Gud ALDRIG att hata. Han VÄNDER SIG BORT IFRÅN det onda o visar oss det goda.... men jag tror att hat föder hat, kärlek föder kärlek (Lite som i Starwars... det går inte att förgöra det onda med sitt hat emot det, utan man vinner när man istället lyckas att känna gott inom sig (tex sympati, förlåtese o att AVVISA hatet).

Men visst är det en KAMP där Gud är med i spelet... vi formulerar nog det hela på olika vis. För mig är Gud personlig, men hellre en God kraft... än så personlig så att han straffar o hatar. Jag tror inte att han straffar syndare till helvetet.... har man onda avsikter i sitt hjärta och handlande hamnar man där helt enkelt.
 

men då är du väl inte kristen?!?!

Skrivet av  fråga
om du inte tror på Gud som finns i bibeln så är du inte kristen och då ska du vara på andligt föräldraskap och inte på kristet. Eller hur?!!
 

Tolkningar och tvivel

Skrivet av  Sofia*
Naturligtvis står det alla som tror (och ibland tvivlar) på Kristus och på Gud, fritt att tolka och läsa bibeln på det sätt som ger trygghet och livsglädje åt just dig. Och kalla sig kristen!
 

Protest Sofia …

Skrivet av  /Bertil

Det du beskriver kan inte kallas ”naturligt” utan måste anses vara mycket onaturligt.

Att kalla sig kristen, kommer av tron på Kristus, och den är inte så svävande och oviss att den är oförutsägbar och byter skepnad. Inte alls. Den kristna tron är redan definierad i Bibeln och omformas därför inte till oigenkännlighet ideligen.

Den som säger sig vara kristen, omfattar per definition den kristna läran, och de åsikter som man då ställer sig bakom måste gå att återfinna som kristna uppfattningar i Bibeln. Allt annat är mänskliga hyss och påhitt.

Den som uppfattar kristendomen som konsten att ständigt skapa nya och luddiga åsikter, i avsaknad av förankring i Bibeln, är ute och cyklar. Den som inte är nöjd med kristendomen som den en gång för alla är given får väl hitta på en ny kundanpassad religion – men kristendom kan den inte kallas, för då blir det falsk varudeklaration.

I jämförelse med nutida uppfattningar om kristendoms innehåll, framstår världslig politik som rena regelverket, som det oföränderliga.
 

Artiklar från Familjeliv