Tror ni pga av rädsla eller kärlek ?

Tror ni pga av rädsla eller kärlek ? - långt
Skrivet av	Önskan
Hej Är ny här och har läst en del inlägg. Jag är troende men inte längre aktiv troende. Ibland ber jag läser lite bibel osv men inte alls som förr. Efter att ha fått barn känner jag en otrolig tacksamhet till Gud över mitt lilla underverk. När jag bodde hemma så uppfostrades jag och mina syskon i en mycket strikt religös miljö baserad på en tro som i grund och botten baseras på rädsla för domedagen. Min far pratade alltid om domedagen och det har gjort att min tro på Gud är blandad på det sättet att ibland känns det som om man tror pga av rädsla för domedagen. Jag har inte fått en barna tro baserad på att man tror pga av kärlek till Gud utan pga av rädsla. Jag vill tro pga av enbart kärlek men rädslan tar överhand och jag har svårt att älska Gud för älskandets skull utan det blir pga av rädsla för domedagen. Förstår ni vad jag menar? Jag tror verkligen på Gud men har svårt att följa allt som står i bibeln i min vardag. Och det kan göra mig ledsen och rädd. Känner att om jag verkligen älskade Gud och trodde på honom pga av kärlek och inte så mycket pga av rädsla så hade jag varit en aktiv troende. Nu när jag har barn så vill jag kunna förmedla en del av det kristna budskapet till henne när hon börjar förstå. Min man är inte troende men vi har sagt att vi ska prata om Gud och Bibeln och när hon är större får hon själv besluta om hon vill vara kristen eller inte. Jag önskar att jag kunde vara en bättre kristen förebild för henne. Men då jag inte är aktiv kristen så är det svårt. Jag har så mycket skuldkänslor i mitt liv. Vissa nätter kan jag vakna och känna hur det knyter sig i magen av rädsla att Jesus kommer för att ta hem de sina och att jag inte är redo. Och jag är oxå rädd att min gen lilla familj (man och barn) inte kommer till himmeln då de inte är troende :-(. Känner ni rädsla i er tro eller tror ni på Gud av ren kärlek?? Inlägget är förvirrat ser jag.....Sorry
Svar på tråden: Tror ni pga av rädsla eller kärlek ? - långt

Jag förstår precis
Skrivet av Katarina_79
hur du menar, för så där har jag levt 19 år av mitt liv :( Jag var tidigare också väldigt rädd för att Jesus skulle komma tillbaka och jag skulle bli lämnad kvar eftersom jag inte klarade att leva enligt Bibeln. Men här kommer goda nyheter: INGEN klarar att leva så! Det är inte tänkt att vi ska kunna leva så i oss själva! Orsaken till att lagen (de tio budorden) finns är just för att visa att vi aldrig kommer att kunna nå upp till dem. Det är därför Jesus kom för att dö för oss och försona oss med Gud. Vi behöver faktiskt inte göra någonting annat än tro på Jesus, då blir vi frälsta och samtidigt också räddade från evig död. Sen behöver vi inte gå runt och fundera över det längre :) Alla goda gärningar vi sedan gör som det står om i Bibeln gör vi utifrån att vi älskar Gud och människor så mycket att vi inte kan låta bli, inte utgående från rädsla för att bli dömda! När jag insåg den här hemligheten, att det kristna livet inte går ut på att jag ska prestera en massa för att behaga Gud, utan att jag bara får leva och finnas till och umgås med honom och vara i hans närhet-då förändrades mitt liv totalt. Nu är jag fri och VET att jag kommer till himlen, och är aldrig någonsin rädd för att bli straffad av Gud. Han har ju dött för att han älskade mig så mycket och ville ha gemenskap med mig. Nu känner jag att mitt inlägg också blev förvirrat, men jag hoppas du förstod vad jag menade. Jag känner verkligen med dig och hoppas att också du skulle få fatt i den här sanningen! KRAM

Jag tror och håller mig kvar
Skrivet av Kristen
Jag tror och håller mig kvar på grund av kärlek. Jag har funderat på din fråga ett tag nu och det var kärleken som förde mig till Kristus och kärleken som håller mig kvar. Trots prövningar strider konstiga systrar och bröder elaka dito falska dito Kärleken håller mig kvar. Men att avstå från synder är svårare om man tänker på hur mycket som är synd i Guds ögon. Där håller fruktan mig i schack. Dumt kanske, men jag tror benhårt på lagen om sådd och skörd och är därför bunden att handla rätt så långt jag förstår det. För jag har lust att synda då och då. Hemskt va!?


Hej
Skrivet av Önskan
Tack snälla ni för era svar. Har funderat mycket på om min tro de senaste dagarna. Och jag hoppas och försöker hitta ett sätt där min tro baseras på kärlek. Men det är svååårt då man under hela sin barndom blivit uppfostrad i rädsla för domedagen. Vet inte hur eller om jag lyckas med Guds hjälp att hitta tron pga av kärlek. Jag tror också på "sådd och skörd" men jag förstår Katarina_79 inlägg om att man aldrig helt och hållet kan avhålla sig från att fela mot guds ord och lagen. Man är trots allt "bara" människa med en syndig natur. Hoppas på att hitta den gemenskap med Gud jag letar efter....innan det är försent.

Hej Önskan!
Skrivet av Kristen
Jag förstår att det är svårt att slappna av med den bakgrund du beskriver att du haft. Jag tror att Gud finns (såklart, därav min signatur) och jag tror att han också läser snacksidorna =) Och dessutom tror jag att han läser ditt hjärta. Den Gud som jag mött har hjälpt mig så många gånger och jag vet att han kommer att hjälpa dig med. Jag ska ge dig en trosbild att sträcka dig efter: Sedan jag blev kristen har jag inte plågats av dödsångest. Jag har ingen fruktan för domedagen. Jag är fullständigt trygg i att Gud tar hand om mig i liv och död oberoende av mina gärningar. Så ska en kristen ha det! Jag är fullständigt trygg med tanken på om, när, att Jesus kommer tillbaka. Så här trygg har jag varit i många år så det är inte bara en känsla i dag. Jag fruktar mer för att mina egna onda gärningar ska leta upp mig och bita mig i baken =) Inte roligt alls egentligen fast jag skojar till det. Jag har en del att jobba på där. För visst finns lagen om sådd och skörd men samtidigt så ger Gud inte igen. Gud ger inte igen! Han gör inte det. Han behandlar oss inte som det pack vi är =) Han handlar med oss på sitt underbara, speciella sätt, det rätta sättet. Nåd, heter det. Mitt tips i kväll blir att du ska säga till Gud som du skrev här. Inte för att han inte redan vet hur du tänker. Men det är förlösande för oss att be ut vår oro. Värt att pröva i alla fall!

Hej Kristen!
Skrivet av Sara
Nu har jag hittat det här snacket också. Verkar vara mer samma frågor som jag hade på andra snacket. Tack för senast!


Guds BARN
Skrivet av Moa
Jag har också känt som Du men har mer och mer kommit till insikt om att vi faktiskt är Guds BARN och Gud är vår förälder. Jag tror att det är lätt att man rent slentrianmässigt talar om Gud som fader och oss som barn utan att tänka på vad det innebär på djupet. Vi som föräldrar känner ju enorm kärlek för våra barn, hur mycket skall Gud, som är den fullkomliga kärleken, då inte älska oss? Ha inte skuldkänslor för att det är rädslan och inte kärleken som driver Dig. Det är en början. Vila i Guds kärlek. Tänk Dig att man adopterar ett barn som farit illa. Barnet lyder sina adoptivföräldrar av rädsla. Blir adoptivföräldrarna då arga på barnet? Nej, de visar barnet ännu mer kärlek för att det skall få förtroende för dem och såsmåningom kunna älska dem. Therese av Lisieux beskriver i sina Självbiografiska skrifter på ett underbart sätt hur det är att verkligen vara barn till Gud. På ett ställe beskriver hon hur hon alltid brukar somna när skall be. Om detta hände mig, skulle jag få hemskt dåliogt samvete och tvinga mig själv att be en extra halvtimme eller så. Men Therese skriver att detta inte bekymrar henne eftersom hon vet att föräldrar älskar sina barn lika mycket när de sover som när de är vakna. Och är detta inte helt sant? Särskilt när man har små barn älskar man dem ju nästan mest när de sover. Och när ens barn är olydigt kan man ju visserligen bli ledsen och arg, men man älskar ju ändå alltid sitt barn och förlåter det. Ibland när ett litet barn är busigt försöker man ju vara sträng men ler kanske lite också. Gud är vår förälder och Jesus kom inte för att döma världen utan för att frälsa den. Jag tror att det bästa sättet att hjälpa sina barn att bli kristna är att försöka att så mycket som möjligt visa hur mycket man älsar dem. På det sättet blir det lättare för barnet att förstå Guds kärlek och att älska Gud. (Tänk på att det är Gud som älskar först!) Du är också orolig för Din man - bed för honom och täönk att Gud älskar honom mer än vad Du gör. Jag tror att det kan bli lättare för Dig om Du börjar gå till kyrkan. Det är svårt att vara ensam i sin tro, och man kan lätt hamna i fel tankebanor. Försök att gå regelbundet ett tag, även om Du inte tycker det ger något i början kan det växa fram - så har det iallafall varit för mig. Försök att be även om det känns som tomma ord - Gud ser inte till våra pretationer utan till vår goda avsikt, precis som vi när våra barn ger oss "taffliga" presenter. Hoppas detta inte verkar allt för förvirrat och att det kanske kan vara till hjälp. Kram från Moa

Tack
Skrivet av Önskan
Tack snälla ni för era stöttande svar :-) Det får en att tänka ur lite andra synvinklar. Tar till mig allt och tänker på vad ni säger.

jag känner igen mig
Skrivet av Kajsa E m två små
i mycket i det du skriver. Min tro blandades mycket med skuldkänslor. För saker jag gjort, för saker jag inte gjort. Jag trodde inte ens jag var kristen ett tag, tills jag insåg att jag hade alla kristna värderingar, och försökte leva som Kristus lärde. Men jag vågade inte tala till Gud, eller tänka på honom; jag kände genast skuld i någon form. Ändå tackade jag honom tyst ibland, eller bad tyst och ordlöst. När mamma försvann lade jag mig t om på knä och grät med händerna knäppta.. (hon tog livet av sig - hon blev vad man idag kallar utbränd som egen företagare) Som liten gick jag i pingstkyrkans "Barntimme" och de vuxna där pratade mycket om synd och skuld. Mamma tillhörde svenska kyrkan, besökte kyrkan diskret då och då, och bad för sig själv, utan att försöka övetyga oss barn om sin tro. Pingstkyrkans Barntimme gick jag till för att träffa andra barn, inte för att mamma propsade på det. Jag hörde orden i en film alldeles nyligt; Gud dömer inte dig; människan uppfann synden för att kontrollera andra människor! Jag insåg i mitt hjärta att; Gud dömer ingen. Han vet allt och förstår allt och han dömer inte. För Han ser ju in i djupet av mitt hjärta och förstår mig och mina handlingar bättre än jag själv. Jag själv dömer mig, och andra människor dömer mig. Men ingen mer än Gud har rätt att döma, och han förstår ju allt! Jag är ju hans barn. Så nu mer än någonsin vågar jag lyssna efter Hans röst, och jag får vägledning i hur jag hanterar olika saker i livet. Jag har aldrig kännt mig så lugn och trygg som nu. Jag vet att många här inte håller med mig om mina ord om synden; men jag tänker inte gå omkring längre, och ha dåligt samvete för än det ena än det andra, för att andra har åsikter om mig! Går jag ut och åker pulka med barnen så har jag dåligt samvete för den odiskade frukosten, städar jag har jag dåligt samvete för att jag inte går ut med barnen. Jag är en mycket dålig mamma som lämnar barnen på dagis fast jag jobbar kväll eller natt. Jag får dåligt samvete när min dotter längtar till dagis för att hon inte har roligt hemma! Så fortsatte det, från att jag inte kammat mig en dag, och har trevliga kläder,(som mamma måste jag väl se någorlunda ut?) till att bilen är smutsig. Porslinet är kantstött och ett fönster som inte är putsat på två år. Snart ringer socialtjänsten på dörren för hur jag ser ut, för hur mitt hem ser ut och för att jag grälat högljutt på mina barn! Ja, så fortsätter det! Jag orkade inte med också Guds missnöje över mig; tills jag insåg att .... Han är inte missnöjd med mig! Han, bara Han vet hur utmattad jag kan vara efter ett arbetspass. Hur ledsen och stingslig jag blir när jag fått negativ kritik på jobbet. Att jag faktiskt bara inte orkade torka upp den där mjölk-litern från golvet utan att samtidigt gräla på dottern. Fast hon är liten och inte spillde med vilje. Det är kanske fel av mig; men jag är bara människa! Gud är fullkomlig, men inte jag! Jag kan bara försöka. Så nu går jag faktiskt regelbundet i kyrkan, inte av en kravkänsla, utan för att känna tröst och vägledning. För att få en stunds sinnesro. Jag har ärvt min mors sunda Guds tro. Ibland sjunger jag en psalm för mina barn, för att jag känner för det. Ibland följer de mig till familjegudstjänsten. Den sinnesro jag känner där, känner ju mina barn genom mig. De ser hur avslappnad och tillfreds jag blir, liksom jag såg min mor försjunka i bön och kände att kyrkan var ett tryggt ställe för mig. Jag fick barnens bibel när jag var liten. När jag en kväll hade dödsångest, jag var väl ca 10 år då jag insåg min dödlighet - då berättade mamma om Jesus. Om ett liv efter detta. Hon inväntade mina frågor, mina behov. Men "Barntimmens" predikningar om synd och skuld beklagar jag att jag fick genomlida!!


Kärlek!!
Skrivet av MsK
Jag brukar inte bli helt populär de få gånger jag skriver här inne, fö rjag ger inte mycket för den Gud Bibeln, framför allt GT, beskriver. Som du brottades jag en gång med samvete över att inte tro tillräckligt, att kanske inte tro på rätt sätt, att tänka synidga tnakar osv.. SKULD kort sagt, som Bibeln och framför allt de kristna så gärna kastar i ansiktet på oss. Sök inte Gud utåt, sök inåt. H*n finns där och det är kärlet och trygghet och visshet du kommer att känna när du funnit Gud - ingen rädsla, ingen skuld. Bibeln ska du ta med en stor nypa salt tycker jag. Den är skriven av människor, (män), för mycket länge sen och "förbättrad" och omgjord säkert tusentals gånger! Känn i hjärtat istället!

Hej Önskan!
Skrivet av Sara
Jag klipper in vad jag skrev på religionssnack. "Jag tänker: Allt gott jag sett hos människor nu finns också hos Gud om han skapat oss till sin avbild. Jag vet att Gud är så stor och överseende och väntande att han gått bakom mig hela denna tid och långa vandring och väntat på mig, passat på mig, precis som en mor eller far väntar på sin tonåring. Han har vetat att jag behövt tid och gett mig det. Gud fördömmer inte. Och Gud är fördragsam. Han är klok och kärleksfull och stor i sin godhet." Gud väntar på dig också. Och han vill som någon skrev att du ska leva och bara finnas med Honom. Som Kristen sa: "Gud älskar frihet." Gud ser att du bekymrar dig över din äkthet i din tro till honom. Det ser han. Det är väl kärlek att vilja tillbedja Gud av kärlek? Att du bryr dig. Sen att din uppväxt sätter psykologiska käppar i hjulet det har Gud överseende med. Kram!

Tror ni pga av rädsla eller kärlek ? - långt

Jag förstår precis

Jag tror och håller mig kvar

Hej

Hej Önskan!

Hej Kristen!

Guds BARN

Tack

jag känner igen mig

Kärlek!!

Hej Önskan!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information