Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Dotter försvunnen i julruschen.........

Skrivet av Marie m. Alva

Måste bara berätta om en incident som inträffade två dagar före julafton.
Jag och min dotter var och shoppade julgranspynt, glögg, julgodis och annat mysigt inför julen. Alva gick själv och höll mig i anden tills vi kom till kassorna.
Det var kaotiskt mycket folk, och just när det är min tur att betala så varndrar hon i väg mot utgången och försvann runt hörnet *Panik*
Jag lämnar börs, väska och kontokort i handen på kassörskan och rusar iväg mot utgången, och inser att ungen är spårlöst försvunnen!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag känner paniken växa sig enorm, och blir totalt blockerad! Jag bara springer fram och tillbaka utanför affären utan att kunna tänka. Mitt förnuft säger att ungen inte hunnit ut ur affären, men hjärnan tar det inte till sig. Det är mörkt ute och en hiskelig trafik.

Jag frågar mig fram, springer in i affären trots att jag någonstans vet att jag hade sett om hon gick in...
Jag hann plocka upp telefonen för att ringa sambon TRE ggr innan jag för fjärde gången tog upp den och fick nuret på displayen rätt!
När han svarade skrek jag bara att Alva var försvunnen, på vilken affär vi var och att han måste komma - sen la jag bara på! Jag vet att jag i mitt tillstånd tänkte: Bara Niklas kommer hit och tar över letandet så att jag kan lägga mig ner på golvet och bara få dö - slippa ifrån det hela!!!!!!!

Mitt i paniken skrek jag åt en i personalen att dom måste ropa ut i högtalarna att en liten tjej på 2,5 år i röd Reima-overall (fråga mig inte vad fan märket hade med saken att göra - för det vet jag inte) och röd
mössa var borta och att alla skulle titta sig omkring ifall hon tagit sig in i affären igen. Det tog ett par minuter, och så knackar personalen mig på axeln och frågar vad hon heter!
Då exploderade jag! Tårarna sprutade och jag svarade helt hysteriskt att hon bara är två år, och förvisso säger både för och efternamn om man frågar, men säkerligen inte i detta läge...
Tjejen vandrade iväg igen, och jag rusade ut mot entren för femtielfte gången och ser sambons bil stanna på handikapp-parkeringen. I samma stund fångar nåt rött min blick i ett av dessa skåp som vanligtvis finns i entren på varuhus - ni vet där man kan låsa in varor köpta på andra affärer. Jag böjer mig ner och får ögonkontakt med en flinande unge i röd reimaoverall och röd mössa!!!
Jag öppnar försiktigt dörren och säger: Men lilla gumman.... Tårarna forsar nerför mina kinder varpå Alva säger: Alva se mamma springer och springer. Mamma ledsen....
Jag förklarar hur rädd jag blev när Alva gömmer sig så där, och att hon ALDRIG får göra om det igen!

Detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv som mamma, och jag förstår inte hur fan jag kunde låta det hända.
Jag är en riktig hönsmamma som vakar och vaktar dygnets alla timmar, och så låter jag nåt sånt här hända.

Totalt var hon nog borta i tio minuter, men tidsuppfattningen är inte vad den borde.

Jag vet inte vad jag egentligen vill med min berättelse, men jag antar att jag bara behövde få skriva av mig skulden och ångesten...
Jag är ganska säker på att ingen annan mamma är lika oansvarig som jag :(

Tack till er som orkat läsa hela texten, för den kan inte ha varit lättläst. Jag känner paniken i magen och skriver utan att tänka...
Svar på tråden: Dotter försvunnen i julruschen.........

Marie!

Skrivet av  .::Anna & flickorna::.
Självklart är vi alla likadana och detta kan hända den bäste - vem som helst!

Jag är själv mammaledig och har massor med tid för att umgås med barnen. Det händer ofta att vi tar en långpromenad till ett närliggande shopping center. Senast idag var vi faktiskt där. Jag försöker ha 100% koll på Annie. Men det är svårt nu när hon vill röra på sig mer, titta fritt och vara på egen hand lite grann. Våra julibarn börjar ju bli stora nu. Som sagt senast idag var vi ute och Annie gick brevid mig och vagnen. Vi skulle gå ut från en butik. Hon gick bara några steg åt sidan och hamnade bakom en person och då såg jag henne inte. Under dom otroligt få sekunderna (3-4 sekunder) som jag inte såg henne så fick jag en iskall känsla i bröstet. Panik! Annie är borta tänkte jag genast. Paniken inom en bara väller fram hos mig på en gång så fort jag inte ser henne. Och detta handlar ju bara om några sekunder. Hur ska inte du ha kännt efter hela 10 minuter - 10 för l å n g a minuter!

Detta kan alltså hända vem som helst! Jag tyker också att jag har 100% uppsikt över mitt/mina barn. Men ändå kunde hon ha försvunnit hela 10 minuter också. Allt sker så snabbt! Och denna panik och att jag inte har sett Annie på några sekunder händer tyvärr lite då och då med tanke på att jag är så mycket ute med dom.

Detta kanske låter väldigt fånigt av mig att känna en sån panik (som jag inte rår för) men det är en hemsk känsla, som du beskriver. Speciellt när man är ute bland så mycket folk! Sen vet man ju inte om det finns sjuka människor där ute...*hemska tanke*

Nä, Marie, jag vet inte riktigt vad jag själv menar med detta inlägg/svar. Däremot kan jag nog förstå paniken och alla känslor som du nämnde!

Kram

 

Tack för ett bra svar!

Skrivet av  Marie m. Alva

Det är precis samma känsla som griper tag i en när man inser att det bästa man har inte är exakt där man förväntar sig att dom ska vara!!

Man känner sig hemsk, oansvarig och ovärdig morsa!!
Nu känns det lite bättre, men så ibland kommer det över mig, och det är ju som du säger - tänk på alla galningar som går lös, och speciellt i julkaoset!

Tack än en gång för att du orkade läsa!
 

Fy bubblan!

Skrivet av  Molly m Linn 020627 & Ludwig 040421
Förstår verkligen din ångest.
Har flera gånger tänkt tanken vad man skulle göra om något sådant där hände och varje gång tänker jag att vi ska nog förse barnen med varsin namnlapp med telefonnummer så en ev upphittare kan kontakta oss. MEn blir det av att man gör det...? Nej!

Vi var på IKEA i torsdags och där var vi långt ifrån ensamma och Linn hade ju helt andra planer på vad hon skulle titta på än vad vi hade. Hon lommade i väg till det hon fann intressant och det var liksom bara att hänga på och inte släppa henne med blicken. Sen försökte jag samtidigt hålla ett öga på vart sambon gick också och när jag tittade bort efter honom någon sekund så hann Linn utom synhåll. Då kände jag också paniken men jag gick bara ett par steg åt hållet där hon sist var och då var hon kvar där som tur var.
Jag vet inte om Linn skulle kunna förmedla vad hon och vi heter om hon skulle hamna i en sån situation även om hon kan det annars. Så en namnlapp är nog ingen dum idé trots allt...

 

Alvar har i dag....

Skrivet av  Marie m. Alva

...en lapp i fickan med både mitt och Niklas mobilnummer.
Fr.o.m nu kommer hon att få ha denna lilla lapp i fickan tills hon blir så stor att hon vet att hon inte får springa ut på vägen, följa med någon okänd eller kan säga vad hon heter i alla lägen...
 

Det är nog ingen dum idé!

Skrivet av  .::Anna & flickorna::.
Namnlappen är nog bra i såna här situationer. Eller kan den missbrukas? *kan inte tänka just nu* = ) Ungefär som att skriva adressen på sina nycklar om man skulle råka tappa bort dom. Då är det ju bara för den personen som hittat nycklarna till att lämna/skicka tillbaka nycklarna hem till adressen *skratt*

Nä, det gäller att ligga ett steg före. För tänk om...*usch ja*
 

Vi brukar ha

Skrivet av  Ango & Simone 020804 + 2 till
en "namnlapp", eller rättare sagt så brukar vi (när vi är på större ställen typ zoo eller liknande) skriva våra mobilnummer på armarna på ungarna. Vi skriver bara "mamma telefonnummer" och "pappa telefonnummer" på varsina armar. Vi skriver ALDRIG vare sig våra eller barnens namn någonstans. Skulle ungarna komma bort räcker det att folk vet var de kan ringa!
Jag har funderat på om man kan skriva telefonnummer på lappar, laminera dem och lägga i jackfickorna när man ska iväg. Undrar om ungarna skulle komma greja att visa dem i en paniksituation där de försvunnit?!

Kramisar
 

Nu finns ju namnband

Skrivet av  Annika m. Robin 2,5år & Michelle 4,5 år
plastarmband i 3 -pack som man knäpper fast på barnets arm, ska vara relativt svåra för barn att få av. Där på kan man skriva sitt telenummer.

Ska finnas hos bla HM, Ellos mfl. Har inte sett dem live, men de verkar bra, får nog införskaffa såna till busen Robin åtminstonde.

Sen finns ju även en T-shirt därman kan skriva telenummer på.
 

Förstår dig helt

Skrivet av  Jessica med Melissa och bf 30/1
Jag är också en hönsmamma. Och kan få panik för minsta lilla. ÄR så rädd att Melissa ska försvinna och att nåt ska hända henne. Så jag förstår dig helt när Alva försvann i 10 minuter och du inte kunde hitta henne.

 

Känner igen känslan

Skrivet av  Lajla m Tilde jul-02 och Filip 16 aug-04
jag också, så det du beskriver är nog inget ovanligt. För ett par månader sen var mamma och jag och shoppade i et köpcenter. Inne i en affär stod vi i kö för att betala när Tilde sprang omkring. Hon höll sig inom synhåll i säkert fem minuter, men kön var lång och till slut tröttnade hon väl. Plötsligt fick hon en rasande fart och rusade in mellan klädstängerna. Jag rusade efter med Filip i bärsjalen på magen så jag var inte supersmidig. Hon var inte i den gången jag trodde! Genast kom den paniken du beskriver. Jag sökte på måfå och hittade henne femtio meter därifrån (fortfarande inne i affären) efter kanske en eller två minuter. Men det var långa minuter!!!

Jag tror inte att man kan säga att det beror på att vi är dåliga föräldrar. Det är en svår balansgång att ge barnen frihet att urforska samtidigt som man har full koll...
 

Har tappat bort min stora tjej en gång

Skrivet av  Helen m Jonatan 040701, Elsa 02, Matilda 00
På lindex så tappade jag bort Matilda en gång när hon var runt 2½-3 nånting. Jag står och kollar på kläder och vänder bort blicken från henne en sekund och hon är borta. Jag får inte direkt panik, men det är ju inte roligt precis. Jag ropar MATILDA! så det hörs i hela affären. Jag misstänker att hon är kvar i affären och bara gömmer sig, för så har hon gjort innan, gömt sig bakom ett klädställ. Så jag fortsätter att ropa MATILDA! men inget svar, jag går runt lite fram och tillbaka och kollar lite bland alla klädställnigarna. Men ingen Matilda. Jag ropar väl en 10 gånger. Till slut ropar jag HEJ DÅ MATILDA NU GÅR MAMMA! och då hör jag avlägset: mamma....
Alltså finns hon iallafall kvar i affären. Jag ropar NU KOMMER DU FRAM! men ingen Matilda kommer fram och jag ropar ett par gånger till. Då hör jag barnspring och Matilda kommer fram. Fårstår att du fick panik. Det är jättejobbigt när de försvinner så där, men du är ju inte sämre mamma för det, det kan hända den bästa.
kram
 

Usch, vad jobbigt!

Skrivet av  Ango & Simone 020804 + 2 till
Jag känner så igen känslan!
Paulina försvann en gång när vi var i en stor skoaffär (med STOR vältrafikerad parkering utanför). Hon var bara 1½ år då och kunde inte prata så andra förstod.
Hon var nog inte borta i mer än 3 minuter, men fy tusan så långa de minuterna kändes!
Du är inte alls oansvarig. De flesta har nog "tappat bort" sina barn vid något tillfälle. Barn "glömmer" ofta säga att de går och tittar på något och själv kanske man är upptagen med annat och inte tittar på barnen på en halvminut och vips, så är de försvunna!

Vilken tur att du hittade henne och att hon bara gått till varuskåpen...äevn om du inte tyckte att det var så "bara"!

Kramisar
 

Åh, inte är du oansvarig.

Skrivet av  Pilla med Alexander -02 och brorsorna
Sitter här med tårarna innanför ögonlocken och känner paniken. Du är _inte_ oansvarig, det är ett ögonblicksverk för en liten 2½ årig rackarunge att försvinna. Vad skönt att ni hittade varandra.

Jag har tappat ett av mina barn med blicken inne i stadsparken, bara för någon sekund, men han var vorta. Den där känslan är obeskrivlig. Här har vi Fyrisån som är både djup och ström i närheten. Jag letade och letade och hittade honom tillslut lekande bara några meter ifrån där han skulle vara. Jag hade bara tappat honom med blicken en sekund och han hade förflyttat sig en liten bit. Men den där känslan. Jag gick först mot ån... *hua*

Jag är också hönsmamma och anklagar lätt mig själv. Men det är ju lite tokigt eftersom man ju faktiskt gör sitt bästa. Ta inte på dig detta, det skulle hända vem som helst.
 

Artiklar från Familjeliv