Barnuppfostranstanke (jättelång)

Barnuppfostranstanke (jättelång)
Skrivet av	AnnaX
Har funderat en del på det här med tjejer och fysiskt företagsamhet (eller vad jag ska kalla det). Bakgrunden är denna: Själv är jag väl rätt mycket anti-våldsmänniska. Har inga minnen av slagsmål som barn, har alltid snackat mej ur situationer. Har försökt uppmuntra döttrarna att ta till argument för att lösa konflikter osv. Men för ett tag sedan fick jag mej en tankeställare. Lilla dottern, 5 år, träffade jämnåriga kusinkillen, som är en sådan unge som söker kontakt genom tjuvnyp och smällar. Han är rätt förtjust i dottern, och visade det genom att damma kuddar i huvudet på henne, nypa henne... ja ni förstår. Dottern, som inte var van vid den stilen (hon har förmånen att gå i en fantastiskt harmonisk och välfungerande dagisgrupp, dom gör faktiskt inte särskilt mycket så mot varandra där) hon sprang mest undan och pep hjälp. Rätt frustrerad var hon också, hon ville ju leka med kusinen, men fick det inte att fungera eftersom han rätt vad det var gav sig på henne igen. Saken är den att hon rent fysiskt antagligen är starkare än kusinen, och att hon annars är rätt tuff socialt, hon var bara inte van vid den sortens fysiska påhopp Det slutade med att jag pushade henne att "ge igen" alltså inte att slå tillbaka, men att inte vika undan. Ta ifrån kusinen soffkudden, eller hålla emot, eller knuffa tillbaka lite lätt. Ta plats i rummet, liksom. Och det fungerade! När kusinen märkte motståndet gav han sej så småningom, och dom lekte sedan relativt konfliktfritt, och hade kul båda två. Hans far blev dock skitförbannad för att jag uppmuntrade barnen att slåss(!). Sen har jag tänkt mycket på det här, och vad det kan innebära. Att jag själv aldrig lärde mej att ta fysisk plats som barn. Att jag har varit dålig på att ta plats som vuxen i andra sammanhang, på stora möten, i förhandlingar osv. Jag funderar på om det finns samband där, känslan av att ha rätt att ta plats i det fysiska såväl som det mentala rummet... och i könsrollsperspektiv, eftersom jag uppfattar det som att majoriteten av dom som tar plats är män, och majoriteten av dom som ligger lågt är kvinnor. Jag har funderat på pappor med döttrar i min bekantskapskrets, som inte undantagslöst men dock mycket oftare än mammorna brottas med döttrarna. Jag har inte brottats med mina döttrar. Deras pappa har inte gjort det heller faktiskt när jag tänker på saken, men han är inte den brottande typen, skulle nog inte ha gjort det med en son heller. Man kanske borde brottas mer med sina små döttrar, och lära dom att det inte alltid hjälper att argumentera, att man måste ta plats rent fysiskt också, att man har rätt till det. Vad tror ni? Eller är jag ute och cyklar nu?
Svar på tråden: Barnuppfostranstanke (jättelång)

Du är på rätt spår
Skrivet av Mariann
tycker jag. Har själv döttrar och deras pojkkusiner har alltid slagits mycket, skrikit, tagit plats mm Jag har uppmuntrat mina döttrar att "ge igen" och inte låta sig kuvas/tryckas ner. Det har bara varit ett måste! Men bered dig på motstånd från omgivande släkt och vänner !!

helt rätt
Skrivet av Demeter
vår dotter har fått lära sig att brottas, leka karate, tävla fysiskt mm och det gör helt klart att hon har många killkompisar! Bror min leker också brottning med såväl min dotter o sin som. Vi har lärt dem att när någom ropar stopp så MÅSTE man släppa/sluta genast... Annars är hon så vansinnigt snäll att vi inte trodde att hon skulle slåss på riktigt vad som än hände - ända tills skolans buse höll fast henne i håret och boxade på - han blev förvånad!(hon är störst och starkast på skolan, tror jag) Lärarna vad väldigt upprörda över vad som hänt, att det inte hade skyddat henne ordentligt, men jag berömde dem för att de inte skällt på båda barnen, som man ju lätt gör - försvar är helt ok!!


Tycker också att du gjorde rätt
Skrivet av Tilia
Jag slogs rätt mycket som barn och var starkast i klassen i mellanstadiet. Att brottas på lek är jättekul och mina barn av båda könen älskar det. Jag tycker överhuvudtaget att det går för långt när skolan lär ut att man inte får slå tillbaka. Visst ligger det något i att vända andra kinden till, men nog sjutton måste man få försvara sig!? Om någon skulle puckla på mig skulle jag boxa tillbaka, och om någon sätter sig på mina barn, måste de naturligtvis få också få försvara sig.

Bra frågor!!
Skrivet av Helena
Jag tycker du tar upp jätteviktiga saker! Att ta plats i rummet som du säger, att hävda sin rätt i en diskussion osv. är otroligt viktiga lärdomar. När man är liten är diskussionerna mera av fysisk art så att säga... markörer som inte alls behöver betyda aggressivitet, dominans, illvilja osv. Jag tror det är viktigt att skilja på olika storheter här. Inte slåss jag med mina barn för att jag brottas, kittlas och leker fysiskt med dem? Osv. Jag har själv två gossar och en dotter (yngst). Hon är en mycket fysiskt sort, klättrar och klänger, hoppas och brottas, vill låtsas-"bottat" (boxas:-) osv. Jag tycker det är MYCKET bra med tanke på att hon är lillasyster och knappast någon skulle höja på ögonbrynen om hon var den lugna sorten som satt i ett hörn och pysslade för sig själv (inget fel i det förstås). Då skulle hon bara bekräfta bilden av den lugna flickan känner jag, och det skulle jag nog ha svårare att förhålla mig till. Att hon tar sig dessa uttryck nu känns mer som HON på något sätt. Hon är ännu inte begränsad av könstillhörighet och förväntade beteenden. Några lätt svamliga tankar från mig:-)

Jag tror det är viktigt att våga ta plats
Skrivet av H-n
fysiskt och att både flickor får lära sig det, t ex genom att brottas och även slåss som barn. Det är ju då man lär sig var gränserna går, både sina egna och andras. Jag slogs som barn, och vann ofta. Men sedan blev ju killarna större och starkare och det var utsiktslöst att vinna... Mina barn (pojke, flicka) brottas och är ofta fysiska i sin lek, de kan tumla omkring som små björungar. Jag tror de lär sig mycket på det. Det är på något sätt "raka puckar" och mer sällan tjuvnyp som jag tror det kan bli om man inte får ta plats fysiskt. Men om flickor kan behöva få uppmuntran att våga hävda sig på det fysiska planet, så tror jag pojkar kan behöva uppmuntran att uttrycka sig verbalt. Så de lär sig att man kan lösa konflikter utan att slåss. Misshandel grundar sig ofta i vanmakt, att man inte lyckas göra sig hörd på annat sätt än att slå. På samma sätt tror jag mycket av flickors påstådda "ojusthet" kan grunda sig i att de inte vågar ta plats fysiskt och på ett rakt och konkret sätt visa vem de är och var de står.


kroppsligt självförtroende
Skrivet av Annle
tycker jag också är intressant att upp här. Håller med övriga att det är viktigt att lära flickor ta fysisk plats och inte låta sig skuffas undan (jämför fö självförsvarskurser för tjejer). Men jag tycker också att fysiska lekar, skojbrottning, trädklättring osv är viktigt för flickors kroppsliga självförtroende: att lära känna sin kropp, känna att den är stark och pålitlig och klarar en massa saker. Var lite inne på detta när vi diskuterade kast-med-liten-boll-genen för ett tag sedan. Pojkar får ofta detta automatiskt eftersom de förväntas leka fysiskt och spela fotboll mm. Själv kände jag att det förtroende jag hade för min kropp (grundat som trädklättrande fotbollsspelande sk pojkflicka), var till stor hjlääp vid exvis förlossning. Jag visste att att min kropp var stark och robust och litade på den helt enkelt. Det var nog också till hjälp när jag var rund under tidiga tonåren: jag kände mig visserligen ganska tjock och ful men jag tyckte samtidigt om min kropp för att den var frisk och stark. bra vaccin mot ätstörningar och annat självdestruktivt kanske?

Barnuppfostranstanke (jättelång)

Du är på rätt spår

helt rätt

Tycker också att du gjorde rätt

Bra frågor!!

Jag tror det är viktigt att våga ta plats

kroppsligt självförtroende

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information