Ang. föräldraledighet

Ang. föräldraledighet - igen
Skrivet av	EM
Jag har tänkt mycket på det här med föräldraledighet/jämställdhet/barnets bästa. Om jag upprepar vad någon tidigare skrivit ber jag om ursäkt och om ni inte orkar med den här diskussionen längre så har jag full förståelse för det. Jag är för att männen måste vara hemma mer med sina barn men samtidigt tror jag att mammans och barnets bindning det första året är speciell. Jag vet att många slår bakut när man säger så men jag tror verkligen att mamman och barnet har biologiska behov av varandra då. Själv började jag jobba när mitt barn var under året och då tog pappan vid och sen dess har vi växlat en del så att det blivit ungefär hälften var. För mig var det för jobbigt att börja arbeta så tidigt. Jag ammade fortfarande och ville fortsätta länge med det men orkade inte till slut. Samtidigt som jag erkänner det här biologiska behovet (jag generaliserar, jag vet) så är jag emot att det måste drabba kvinnor negativt vad gäller jobb och övrigt liv utanför familjen. Min tanke är bara att jag inte tycker att det rätta är att mammorna börjar arbeta tidigare (om de inte vill förstås) utan mer att samhällsstrukturen faktiskt måste anpassas efter att det är normalt och värdefullt att bilda familj. Jag vill betona att pappornas förhållande till barnet är _lika_ viktigt som mammans men kanske inte det första året. Föräldraledigheten borde alltså förlängas, enligt mig, så att man kan ta 50/50 men ändå vara hemma länge med sina barn. Kombinerat med detta måste toleransen för barn på jobbet ökas. Barn är nu så isolerade från samhället, antingen är de hemma, på dagis eller i skolan. Resten av samhället borde kunna vara inrättat så att barnen också får plats. Det är svårt att föreställa sig men det är nog ovanan, tror jag. Om någon orkar svara är jag mycket glad eftersom jag inte alls är säker på mina tankar i den här frågan. Det vore roligt att få reaktioner. Tack!
Svar på tråden: Ang. föräldraledighet - igen

barn på jobbet
Skrivet av Petronella
nja, det tycker jag inte är någon lysande ide. självklart beror det på vilket jobb man har, Men jag vet ju själv hur splittrad jag blir när jag ska göra något hemma, samtidigt som jag passar dottern. När jag är på jobbet och kan konsentrera mej, så blir självklart arbetstakten en helt annan. Jag skulle tycka att det var jobbigt med arbetskamrater som var på arbetsplatsen (= ingen vikarie) men som man ända inte kan räkna med att de gör sin del av arbetet, eftersom ungen gråter, behövs bytas på, är hungrig, etc. Själv så kan jag inte ta med barnet oavsett vad. Jobbar innom industrin, och på området är det absolut barnförbud. Ända gången barn får visstas där är ifall man ska visa upp sin nyfödde för arbetskamraterna. Då kan man få passersedel. men barn över 10 månader får inga tillstånd, då får man visa upp sej i personalmatalen istället, som ligger utanför området. Det är vettiga regler som är till för säkerheten både för barnet och för produktionen.

Jag menade nog inte..
Skrivet av EM
..att barn i första hand skulle tas med till alla jobb men mer att toleransen för möjligheten skulle öka. På vissa arbeten är det naturligtvis omöjligt men ofta skulle det nog gå att lösa. Jag tror också att man kan ifrågasätta vår kulturs sätt att se på vad som är värdefullt och lönande arbete. Vi tar lönearbetet väldigt allvarligt och det finns väldigt strikta ramar för "hur man gör ett bra jobb". Kanske är detta något som kan förändras utan att lönsamheten behöver minska. Tack för ditt svar!


Hej igen :-)
Skrivet av Petronella
Ursäkta ifall jag lät lite gnällig, det blir så ibland när jag egentligen är lite för trött, och borde gå och lägga sej. Jo, jag håller med om att toleransen för barn bör öka på många håll, men frågan är vad det innebär? i stora delar av välden bidrar ju barnen till familjens försörning, men det innebär ju ofta att det som vi tycker är viktigt med fri lek och peronlig utveckling kan anses som lyx som man inte har råd med. Även här har jag träffat på många barn som varit med sina föräldrar på jobbet. Nej, jag vill absolut inte kalla dem kuvade, men det krävs mer av de barnen när det gäller att hjälpa till och/eller inte vara i vägen. Och det även av små barn. Jag är nog mera inne på att jobba kortare, men att vara effektiv när man gör det, och på det sättet få möjlighet att vara tillsammans med barnen, och att det gemensamma arbetet, som man gör som en familj, får vara köksträgården, laga cykeln, städa och laga mat, osv. att barnen blir viktiga även för att de gör livet lättare för familjen, att de får ett värde inte bara genom att vara, utan genom att göra. Anna Wahlgren (som jag inte håller med om i allt annars)tycker jag har skrivit bra om barnets behov att vara behövd, och inte bara älskad.

Jag tycker
Skrivet av nattsuddarinnan
Ditt behov av ditt barn betecknar du som biologiskt, men jag tror snarare det är psykologiskt. Jag ammade inte längre än sex månader men kände ändå att det var för tidigt att börja jobba innan han fyllt ett. Varför är vi så rädda att erkänna för oss själva och omvärlden att det är barnet självt som person man vill tillbringa tid med, inte att man vill tillfredsställa ett biologiskt behov? I den åldern är ju det jobbiga i de flesta fall förbi, och de är underbara! Som jag tycker har biologin blivit så överordnad att det är det enda sättet att som mamma som vill vara hemma få "lov" att stanna hemma. För barnet är det faktiskt egalt vilken av föräldrarna som är hemma. Men för mamman, som oftast får ta de största smällarna i början, kanske haft en jobbig graviditet och/eller förlossning, känner att amningen tar för mycket på krafterna för att de ska orka gå tillbaka till arbetslivet inann de slutat, eller haft problem under barnets första tid, till exempel kolik eller sömnsvårigheter. Inte konstigt att mamman blir ledsen när allt slit hon lagt ned äntligen lönar sig - och då får hon inte längre vara hemma och njuta av den roliga tiden??? Nej, jag tycker att att pappan ska kunna ta ut föräldrapenning parallellt med mamman, under hela föräldraledighetstiden. Då kan pappan jobba mindre under hela föräldraledighetstiden, och båda kan få vara hemma utan att det blir en kamp om vem som ska och vem som inte ska få.

Mycket tänkvärt.
Skrivet av EM
Egentligen menade jag inte att det måste vara biologiskt. Psykologiska orsaker är minst lika troliga. Jag är absolut inget fan av biologiska förklaringar men känner ändå att det finns något som gör att mamman från början är starkare bundet till barnet än pappan. Självklart måste det inte vara så och en öppenhet saknas ju även för de mammor som faktiskt inte har de här känslorna. Det där med att man måste våga erkänna för omvärlden att man vill vara tilsammans med sitt barn håller jag till 100% med om. Det var lite det jag menade, tror jag, fast du formulerade det bättre. Men orsaken till att man inte vågar detta är ju att det är en lågstatusgrej att vara hemma med barn och man riskerar att förlora så mycket arbetsmarknadsmässsigt. Därför borde de största förändringarna göras på arbetsmarknaden, inte i familjen. Så tror jag att jag tycker. Tack för ett tankeväckande svar. Förresten, det där med parallell föräldrapenning är helt klart ett bra alternativ för många men samtidigt även det en jämställdhetsfälla. Om det nu är så illa ställt med jämställdheten i de svenska hemmen som det sägs så tror jag att mannen ensam måste ta en stor del av föräldraförsäkringen.


Skilj på mammans behov och barnets!
Skrivet av Annle
Fast är det så kosntigt att mamman i början har en starkare bindning till barnet när hon tar hand om det på heltid från det föds medan pappan jobbar på som vanligt ev efter 10 pappadagar? Hur i hela fridens namn skulle pappan kunna få en lika nära bindning under den tiden? Tycker att man varken behöver ta till amning eller biologi för att förstå det. Men att mamman tycker att det är jobbigt att separera från barnet (observera att det är mammans behov vi pratar om) är ju inte samma sak som att det bästa för henne och barnet är att fortsätta på samma sätt ett år till! (tror inte separationen blir lättare då faktiskt). Barnet behöver få samma chans att knuta an till sin pappa! Därför tycker jag att det är viktigt att mamman börjar jobba igen så att barnet och pappan får en chans att knyta lika nära band som barnet och mamman, och det gör man genom att en längre tid (minst tre månader) ägna sig heltid åt barnet (ensam med ansvaret, funkar inte om mamman också är hemma). Varför skulle det vara rätt av mamman att vägra pappan och barnet chansen att skapa sådan närhet, när hon själv fått göra det, bara för att separationen är svår? (och separationen _är_ svår, det väl helt självklart, annars har man ju inte knytit an till barnet). För barnets skull tror jag det är jätteviktigt att det får samma chans att knyta an till båda föräldrarna, däremot är det ju en separation för barnet också så det bästa är ju att ha en övergångsperiod. Att pappan tar barnet mer och mer på kvällar och helger och att båda helst är hemma tillsammans 1-2 veckor - inskolning helt enkelt för både mamman, pappan och barnet!

Mammans bindning till barnet
Skrivet av Amelie
tror jag är psykologisk, men ofrånkomlig pga biologin. Mamman är ju faktiskt tillsammans med barnet dygnet runt i 9 månader INNAN det föds. Då är det inte svårt att förklara varför mamman är mer bunden till barnet redan från början.

Menar du, Amelie, att
Skrivet av Lovvikavanten
psykologin är någonting skilt från biologin? Själv tycker jag att det är övertydligt vilken biologiskt betingad förändring som mitt psyke gick igenom när jag fick barn. Rena metamorfosen!


Nja
Skrivet av Amelie
Snarare att de påverkas av varandra. Mamman förlorar den fysiska bindningen till barnet när navelsträngen klipps av, men den psykologiska finns kvar, och det yttrar sig, som du säger, i biologiska förändringar. Tror jag.

Tänkvärda ord
Skrivet av H-n
Att man måste ta till biologi för att få tänka på sina egna behov som kvinna. Jo, så är det nog. Vad underbart det hade varit om även pappan fått vara hemma, åtminstone på halvtid. Det kan inte vara meningen att man ska avstängas så från resten av samhället när man får barn. Jag tyckte det blev hemskt ensamt. Tack för ett intressant inlägg!

Nja...
Skrivet av Tossa
Delvis tycker jag att du har rätt. Visst borde samhället anpassas så att det inte ses som en belastning att ha barn utan som en tillgång. Men detta med delad föräldraledighet känns himla viktigt för mig. Samtidigt kan jag förstå att om man bara har råd att ta ett års föräldraledigt så är det kanske inte rimligt att dela lika. Men därifrån till att pappan inte ens skulle få 2-3 månader tycker jag känns långt. Men visst att bryta föräldraledigheten vid prick 6 månader känns inte särskilt rättvist oavsett om man ammar eller har slutat amma. Första halvåret är ju rätt jobbigt faktiskt och sedan under andra halvåret börjar man njuta mera av barnet. Så tror jag nog att rätt många känner. Sedan kan det för vissa vara problematiskt just p.g.a av amning att bryta så tidigt som 6 månader, barnet kanske inte har börjat äta ordentliga portioner mat då. Men vid 9 månader tror jag nog att det för dom flesta barn är helt OK att pappa tar vid. Jag jobbar nu och har gjort sedan min dotter var 9,5 månad. Min man skall vara hemma 4,5 månader. Och visst jag skall erkänna att jag just nu tycker att det är pisstrist att jobba och att jag mycket hellre skulle vara hemma. Samtidigt märker jag hur mycket relationen mellan min dotter och min man har stärkts och det gör mig jätteglad och det känns rätt. Ibland kan det nog vara så att man blandar ihop mammans behov och barnets behov. Jag säger inte detta för att såra eller trampa någon på tårna. Personligen tycker jag att det vore jättebra om föräldraledigheten förlängdes till 18 månader och åtminstone 6 månader var vikta för pappan/mamman. Kan förresten tillägga att jag fortfarande ammar min dotter. Hon är 1 år nu.


Tack för svaret.
Skrivet av EM
Jag håller med dig i mycket. Tidsmässigt verkar vi ha gjort på samma sätt, jag började också jobba när vårt barn var knappt 10 månader men vi har varit hemma lite längre och uppdelat i flera perioder. Totalt har det blivit 12 månader för mig och åtta månader för min man. Jag ammade i 13 månader. Jag är nog emot att sätta en generell gräns för när man måste bytas av. Öka gärna antalet månader som måste tas ut av den ene föräldern men en gräns på t.ex. nio månader är orealistisk för många. Skulle det inte gå att på något sätt göra det värt att båda är hemma lika mycket? Hu, vad svårt detta är. Tack för ditt svar!

Vi hankar oss fram i ett barnfientligt samhälle
Skrivet av Elanor
Jag tycker inte alls att du EM ska be om ursäkt för att du talar om biologi i samma andetag som du talar om bebisar. Om man tar ett rejält kliv ut från vardagen (amorteringar, kaklade badrum, byta till vinterdäck) och tänker på vad livet EGENTLIGEN handlar om - så är väl det allra viktigaste att föra livet vidare. Vi är bara våra kroppar och våra kroppar säger till oss att vara där barnen är! Men vad jag egentligen skulle säga är att diskussionen härinne lätt tenderar att fastna i teknikaliteter. Just nu är föräldraledigheten 18 månader (eller? det ändrar sig). Då blir det "rätt" att gå tillbaka till jobbet när barnet är 9 månader. Och "rätt" att lämna barnen på dagis när de är 18 månader. Men om man leker med tanken att samhället skulle vara anpassat efter människan och hennes behov, från barn till åldring, vad skulle då vara "rätt"? Kanske skulle man vara hemma tills barnen var fem för att istället ha förmånen att jobba till sjuttio? Eller kanske skulle alla människor mellan tjugofem och trettio göra "omhändertagandeplikt"? Eller kanske skulle vi alla leva i storfamiljer och ta hand om varann i olika stadier av livet? Det finns väl ingen människa som på sin dödsbädd har ångrat att han eller hon inte amorterade av huset fortare eller kom ytterligare ett pinnhål i karriären. Man ångrar väl att man inte tog sig tid för sina närmaste eller uppskattade vardagen för vad den hade att erbjuda. Tillvaron har alltid sina begränsningar, vare sig det handlar om hungersnöd, kyla eller (som idag) brist på tid. Vi försöker göra vårt bästa i det samhälle vi har för handen just nu. Som feminist vill man också försöka bygga ett bättre samhälle så därför går man tillbaka till jobbet med värkande bröst. Jag tycker att det är knepigt att tala om "rätt" och "fel" i sammanhanget. Snarare om en mer eller mindre vettig kompromiss i ett barnfientligt och icke jämställt samhälle.

Ja just det!
Skrivet av Törnåsa
Jag tycker som du! Och här kommer lite fler av de tankar som jag bär på jsut nu, kanske inte riktigt inom ämnet, men nära. Jag känner mig så materialistiskt styrd idag, jag uppfattar det som det är min viktigaste uppgift i dagens samheälle= att köpa.... Och för detta krävs pengar, vilket vanligtvis införskaffas genom arbete. Åh, jag vill göra annat med mitt liv! JAg vill satsa på mina nära relationer! MEn hjälp så svårt det är, jag känner mig ju ofta lycklig när jag kommer hem med något litet trams jag köpt på HM. Jag tvingas ut i arbete för att min/vår livsstil inte tillåter varken mig eller min man att stanna hemma med barnen. Men själv är jag inte alls färdig för det. Jag vill inte. Hälsningar från


Tack för intressant
Skrivet av H-n
inlägg. jag har själv försökt ta upp just detta tidigare, men har haft svårt att göra mig förstådd. Tankegången att barn ska få vara delaktiga i samhället är tydligen (konstigt nog egentligen) väldigt okonventionell. Förut var ju barn delaktiga, men samtidigt var levnadsvillkoren anorlunda och många barn for illa, fast på andra sätt än idag. Så det är svårt att jämföra. Jag håller med dig i det du skriver, och har känt så själv också.

Ang. föräldraledighet - igen

barn på jobbet

Jag menade nog inte..

Hej igen :-)

Jag tycker

Mycket tänkvärt.

Skilj på mammans behov och barnets!

Mammans bindning till barnet

Menar du, Amelie, att

Nja

Tänkvärda ord

Nja...

Tack för svaret.

Vi hankar oss fram i ett barnfientligt samhälle

Ja just det!

Tack för intressant

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information