Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Amning, flaskmatning och feminism, en fråga

Skrivet av H-n
Jag har läst en del av amningsdebatten nedan. (Inte riktigt alla inlägg dock.)

Men jag undrar över vad ni andra tycker om följande:

Bör man som mamma i jämställdhetens namn sluta amma mycket efter säg 7-8 månader för att pappan ska få chansen att vara hemma också? Som ett exempel så fick min minsting själv styra hur länge han ammade, och det resulterade i att jag ammade honom flera gånger om dagen tills han var nästan ett år. Nu hade vi möjlighet att spara på föräldraledighetn, så min man var ändå hemma med honom några månader. Men om man inte har ekonomisk möjlighet att "sträcka ut" dagarna, så blir det ju bara ett år ledigt, och då kan det vara svårt att "få plats" med så mycket pappaledighet, ifall man verkligen vill amma.

Det jag undrar är alltså vad ni andra tycker om detta. (Inte några "allmängiltiga sanningar" alltså , utan era åsikter.) Motarbetar man jämställdheten genom att amma fritt?

Hoppas jag lyckades förklara vad jag menar!
Svar
Svarar själv
Jag hade nog velat att barnens pappa skulle vara hemma åtmnstone några månader, även om det innebar att jag fick trappa ned på amningen då. (Det förutsätter då att vi hade haft minst ett års ledighet.) Jag tror alltså att det är viktigare för mina barn att få den nära kontakten med sin pappa, än att få amma helt fritt även när de närmar sig året.

(Mina helt personliga åsikter.)
Skrivet av  H-n
Jag hoppas....
... verkligen att jamstalldheten inte sitter i amning. Jag kan som mamma som valjer att amma fortfarande leva i ett jamstallt forhallande, och jag det ar min fulla overtygelse att sadan saker som matning (vare sig man vill amma eller ej) kan losas utan att vara ett storre problem.

Exempelvis, fran 6 manaders alder ska barn aven ha lite mer fast foda och det finns dessutom mojlighet att pumpa ur mjolk for senare tillfallen. (Det var en tjej som beskrev pa ett mycket bra satt hur de hade lost detta langre ner.) Vill man att bada ska vara hemma, tror jag sakerligen att matfragan far sin losning.

Jamstalldhet ar for mig en mycket tyngre fraga: varfor prioriterar och belonar samhallet de sk manliga egenskaperna (som ibland enbart speglas av det sociala konet man) an de sk kvinnliga?
Skrivet av  Lo bf 11/2
För min del...
... hade jag prioriterat att pappan var hemma med barnet när det närmade sig året. Har helammat två av mina tre barn i sex-sju månader, sen har det blivit mer mat och välling successivt och vid tio-elva månader har barnen själva inte varit så intresserade av amning, även om det varit "fri tillgång" så att säga. (Fast inga av mina har dragit i tröjan eller varit så där tuttiga som man hör om ibland).

Jag är väl ganska pragmatisk i min inställning tror jag. Gillar att ta hand om, gosa med och amma bebisar som blir fetare och fetare av MIN mjölk, finner personlig tillfredsställelse i det. När de sen börjar intressera sig för annan föda och blir mer omvärldsorienterade är det inte riktigt min grej att tillhandahålla fria amningstillfällen, utifall att de skulle få för sig att snutta... Är den kärleksfulla pappan där och jag jobbar så vänder de sig ju till honom för sina behov. Och så ställer jag upp när jag är hemma. Om de vill. Inga större problem.
Skrivet av  Helena
Svårt att avgöra för andra...
...men för oss funkade det utmärkt med heltidsamning i ca 9 månader och sedan nedtrappning när pappan tog över föräldraledigheten.

Hade inte jag börjat jobba igen vid den tiden, hade det blivit väldigt svårt att vänja dottern vid annan mat än bröstmjölk. Så fort hon såg mig, ville hon ju ha bröstet och var inte det minsta intresserad av några puréer. Om vi inte redan tidigare bestämt att pappan skulle vara hemma, hade min föräldraledighet antagligen dragit ut på tiden. "Nej, jag kan inte börja jobba än, jag ammar ju fortfarande"...

Jag fortsatte dock med deltidsamning (morgon och kväll) tills dottern var två år. Då orkade jag inte mer, utan vi tvärslutade. Det blev högljudda protester under ett par dagar, förstås, men annars gick det utmärkt.

Så rent generellt anser jag att man kan dela på föräldraledigheten utan att man behöver offra amningen. Trots att jag hade mycket kortare föräldraledighet än de flesta andra mammor jag känner, är jag den som ammat längst... :-)
Skrivet av  trazzel
Ingen motsättning!
Jag upplevde själv aldrig någon motsättning mot att amma mycket och länge och dela föräldraledigheten vid pappan.
Runt 6 mån började vi med att smaka på annat, och det var relativt enkelt att hoppa över amningen vid lunchen när pappan tog över på dagarna och ersätta med annat. Jag fortsatte amma "fritt", när barnet ville, när jag var hemma. Dvs mornar, eftermiddagar, kvällar, nätter o helger - rätt många timmar ändå.... Andra barnet ammade jag på det sättet tills hon var drygt 2 år, det första något kortare.
Jag tror att vinsten för barnet att få tillgång till pappan är större än förlusten av fri tillgång till bröstvårta de timmar mamman jobbar, speciellt när barnet är över 6 mån gammalt, och det ändå börjar bli intressant med näring på andra sätt.
För att inte tala om vinsten för ALLA inblandade att kunna bygga upp ett jämställt föräldraskap....
Skrivet av  AnnaX
Hmmm, för min del
har det inte varit något problem då båda mina barn varit glupska små sällar, först på bröstmjölk och sedan på gröt och puréer. Vid 6 månaders ålder har det känts naturligt att dra ner lite på amningen och den sista tiden har de bara ammat vid 5-tiden på morgonen och då är man ju faktiskt för det mesta hemma, även om man jobbar. Sen har de själva ratat bröstet vid c:a 8 månaders ålder.

Så det har känts som om barnens amningsbehov och mitt eget behov av att avsluta amningen har sammanfallit väldigt smidigt. Om de hade velat fortsätta snutta vet jag inte hur jag hade ställt mig till det men det är väl ändå inte så många barn i 9-månadersåldern som ammas flera gånger på dagtid? Eller kanske är det så att barn som får vara mycket med sin pappa också snabbare blir självständiga från mamma, det vet ju att de kan få trygghet, kärlek och mat även från annat håll än mamma/bröstet?
Skrivet av  lyckligt lottad
Jag vill aldrig...
...säga någonting om vad man "bör" göra, men måste jag det så tycker jag nog inte att man "bör" låta jämställdheten överskugga de egna önskemålen i fråga om amning. Men som flera andra redan påpekat går det ju ofta att ordna så att det inte behöver BLI någon motsättning.

För mig som bor i England, där mammaledigheten i sig är så kort att ALLA arbetande mödrar som fortfarande ammar efter sisådär 4 månader ställs inför den här problematiken, är frågan egentligen lite svår att greppa. Det blir vad man gör det till, är nog mitt lite otillfredsställande svar.
Skrivet av  CM
Dar verkar inte amningen...
.. vara problemet, utan mer socialforsakringen. D ar mycket glad over det svenska systemet, med tanke pa att i UK skulle han inte kunna vara hemma en dag. Har far vi mojlighet (trots att vi maste vanta 240 dagar pga inskrivningen) till de forsta pappadagrna, och sedan sparar vi sa manga dagar som mojligt till honom for att kunna ta ut senare.

Visst ar det fascinerande att det som uppfattas som ett \'problem\' i ett samhalle, blir banalt/ trivialt i jamforelse med andra samhallen (och tvartom forstas).
Skrivet av  Lo bf 11/2
Långtidsamning och feminism = sant
Jag har själv funderat en hel del över det här. Min dotter är nu 13,5 månad och jag började jobba när hon var 9,5 månad. Men hon valde dock bort bröstet på dagtid redan vid ca 7,5-8 månaders ålder. Innan dess ammade jag rätt mycket dagtid (typ 5-6 ggr). Min amning har succesivt trappats ner när jag började jobba eftersom dottern helt enkelt är mindre intresserad (nu är det väl några ggr per vecka). Jag kan känna mig lite sorgsen över detta, men tror samtidigt att i mitt fall är det avgörande inte att jag jobbar utan beror nog mera på andra orsaker: vi ger välling i nappflaska (för att vi tycker fördelarna trots allt överväger), jag är gravid i 5:e månader och mjölken smakar klart annorlunda nu (stor mängd råmjölk), jag orkade inte fortsätta nattamma när jag kom in en bit i graviditeten (vilket ju kan ha påverkat hennes intresse för amning även på vaken tid). Så hur mycket detta egentligen beror på att jag jobbar är jag lite tveksam till.

Jag tycker att man visst kan tillämpa fri amning när man är hemma, men ändå gå tillbaka till jobbet efter säg 8-9 månader om man nu bara har möjlighet att vara hemma totalt 13 månader. Jag tror att fördelarna med att barnet får en nära relation till både mamman och pappan överväger fördelarna av långtidsamnin. Men jag kan tycka att amningen KAN få vara viktigare än att man skall dela föräldraledigheten precis på mitten (6,5 månad). Sedan tycker jag att man inte skall glömma att det i samhället i stort inte alls är så himla vanligt att man ammar något alls efter 8-9 månaders ålder (även om det är relativt vanligt på fN).

Jag är inte alls säker på att det behöver bli så att man måste välja mellan långtidsamning och delad föräldraledighet. Tvärtom tycker jag faktiskt att det verkar vara högre andel långtidsammande på den här sidan än i samhället i stort. Detta kan väl ha att göra med att man som feminist inte köper bilden av brösten som sexobjekt och att man redan betraktas som lite konstig av många, så lite långtidsamning gör kanske varken till eller från. Riktigt "normal" är man ju ändå inte.
Skrivet av  Monika
Förtydligande
I den allmänna ivern att skriva om att det faktiskt går att jobba och amma samtidigt får jag ju inte glömma att skriva att: Självklart kan man var feminist utan att långtidsamma (eller för den delen amma alls), men jag ser heller inga som helst hinder att vara feminist, dela föräldraledigheten och långtidsamma.
Skrivet av  Monika
Ett inlägg till...
Jag undrar om det här verkligen ÄR en fråga överhuvudtaget. När jag hör kritiska röster om amning kontra feminism och hur långtidsamning skulle lida av en individuell föräldraförsäkring, är det undantagslöst från människor som är starkt kritiska till feminismens problemformulering av samhället i stort. Jag får en känsla av att amningen "kidnappas" som ett oantastligt argument - det är ju ändå baaaaarnens bästa som ska gälla. På det viset hamnar alla sakargument från andra sidan iautomatiskt i dålig dager.
Skrivet av  Helena
Ja det ligger mycket i detta
Jag tror att motståndet mot delad föräldraledighet i samhället i stort har ganska lite med amning att göra i praktiken. Jag tycker som du att frågan blir kidnappad.

För visst kan man ifrågasätta om långtidsamning överhuvudtaget skall diskuteras i samband med föräldraledighet. Jag menar hur många promille av befolkningen ammar efter barnet fyllt 1 år egentligen. Och hur många ammar egentligen dagtid efter barnet är 9 månader. Inte så värst många va?! Nä, jag menar inte att det är något fel att göra det, tvärtom jag njuter av att fortfarande amma min dotter (13,5 månader). Men om man skall diskutera ur ett samhällsperspektiv blir det ju ändå mest intressant vad flertalet gör. Och min uppfattning är att flertalet mammor slutar senast vid 9 månader och att en liten minoritet fortsätter att amma längre.

Och varför skulle man inte kunna fortsätta att amma även efter man börjat jobba!!?? Det verkar ju vara en omöjlig tanke för många, men själv tycker jag inte att det är så svårt.

Nu är jag lite konspiratorisk, men ibland undrar jag om det inte till stor del är samma folk som höjer på ögonbrynen om man fortfarande ammar när barnet är 8 månader som skriker om att det inte går att dela på föräldraledigheten p.g.a. amningen.

Skrivet av  Monika
Men...
...man måste väl inte sluta amma för att pappan ska kunna vara hemma? Jag började jobba när dottern var ca 8 månader och ammade tills hon var nästan två år gammal. När hon var åtta månader jobbade jag en eller två dagar i veckan, när hon var 1 år och fem månader jobbade jag 30 timmar/vecka, men jag fortsatte amma lite hela tiden. Det gick jättebra :-). I början blev det lite pumpning för att det producerades för mycket mjölk, men mängden mjölk anpassade sig väldigt lätt och snabbt. Jag ammade förstås inte på dagtid då, utan bara morgon/kväll.
Skrivet av  Frk Marmelad
Jag tycker inte...
... att man ska dra ner på amningen av "jämställdhetsskäl". Om mamman gillar att amma och om barnet visar att det vill ammas ofta så anser jag att detta är viktigt att bejaka. Jag tycker att barnets rätt att få ammas är större än pappans rätt att vara ensam hemma med sitt barn.


Skrivet av  Anna C
Och barnet...
...har naturligtvis inget alls att vinna på en större närhet till sin pappa???
För, hemska tanke, tänk om man som barn kan ha en stor närhet till BÅDA föräldrarna?
Känna sig fullständigt trygg och omhändertagen med båda, och resten av livet ha nytta av att dessa nära relationer till TVÅ vuxna grundlagds tidigt?
Hur skulle det gå då? Oj oj oj...
Skrivet av  AnnaX
Jo men absolut!
Jag fattar inte varför amningen skulle omöjliggöra närhet till pappan? Jag ahr själv ammat i över två år men mina döttrar har, och har alltid haft, en jättenära relation till sin pappa.

Men jag anser inte att barnet ska tvingas upphöra med amningen bara för att pappan ska vara ensam hemma med barnet hela dagarna. Det måste väl vara bättre för barnet att få BÅDE amningen och en nära relation till pappan, än att få en nära relation till pappan UTAN amningen?

Dessutom, senast runt ettårsåldern brukar de flesta barn inte vilja amma så ofta under dagen, då kan ju pappan vara hemma i så fall, varför måste han nödvändigtvis vara hemma tidigare än så?
Skrivet av  Anna C
då återstår
en månad för pappan att vara hemma med barnet, om man av olika skäl är tvungen att ta ut full föräldrapenning. Men självklart går amningens fördelar före fördelarna med att även pappan får möjlighet att vara hemma med sitt barn...?
Skrivet av  pitufina
Tvingas och tvingas Anna C
Nu har ju jag och många med mig vittnat om att det går alldeles utmärkt att fortsätta amma länge och väl, och ändå dela föräldraledigheten med pappan.
Våra barn har mått kanon trots att bröstvårtan inte varit i närheten dygnet runt, utan varit frånvarande dagtid vardagar under senare delen av ledigheten. Amningen har fortsatt fungera alldeles utmärkt, så länge vi och barnen velat fortsätta.
Varför detta behov av att utmåla en situation där man måste välja mellan det ena eller det andra, BARNET TVINGAS AVSTÅ FRÅN AMNING OM PAPPAN SKA VARA HEMMA, varför, o varför?
Det fattar jag inte. Jag vet ju så väl att det går att förena bara viljan finns.
Sen är det inte riktigt samma sak att vara föräldraledig som att inte vara det, vad det gäller chansen att bygga upp en riktigt tät och nära relation. Jag tror nog att du också begriper det, även om du inte vill låtsas om det.
Och, som sagt, jag har också ammat i två år, OCH delat föräldraledigheten med pappan....
Skrivet av  AnnaX
Kan väl bara konstatera
att vi tycker väldigt olika här. Jag tycker att efter 8-9 månader så får amningen stå tillbaka lite grann. Detta betyder inte att man måste sluta amma, men om mamma jobbar och pappa är hemma är det naturligtvis inte fri amning under dagtid. Jag tror att barnet i längden vinner på att redan tidigt grundlägga en nära relation till båda föräldrarna och ja, jag tror att det är svårt att åstadkomma om inte pappa får viss tid själv med barnet. Därför tycker jag att även om det skulle bli så att barnet väljer att sluta amma själv p.g.a denna uppdelning av föräldraledigheten så är detta att föredra. Sedan som jag skrev så tror jag inte alls att det behöver bli så, utan jag tror att det i dom flesta fall går utmärkt att kombinera feminism, delad föräldraledighet och långtidsamning (om man nu vill långtidsamma).
Skrivet av  Monika
Och jag tror inte...
... att det finns så många som gör det heller. Drar ned på amningen av jämställdhetsskäl alltså. De här resonemangen blir lite hypotetiska eftersom det trots allt är så att de flesta mammor är hemma större delen av första året med sitt barn. Och de flesta slutar dagamma i större utsträckning betydligt tidigare än så. När amningen får vika tidigare handlar det väl om att man t.ex. fått ett erbjudande som är svårt att tacka nej till, eller ekonomiska skäl. Då får man förstår väga de olika faktorerna mot varandra. Hur vet man entydigt om ett barn "vill" fortsätta ammas frekvent förresten? Jag är av uppfattningen att ungar rätt fort skiljer mellan vad som gäller med olika personer - pappa hemma: ingen amning men mer av något annat - mamma hemma: amning när jag vill.
Skrivet av  Helena
Kul att läsa alla svar
Efter denna flera dagar långa och bitvis ganska jobbiga amningsdebatt, var det roligt att läsa svaren under H-n:s inlägg. Många har samma erfarenheter som jag själv av delad föräldraledighet och amning: nämligen att det inte är ett större problem än vad man gör det till. På samma sätt som andra beskriver det, gjorde mina barn: de ammades nio månader vardera, fortsatte morgnar och kvällar efter det att jag börjat jobba och blev med tiden ganska ointresserade av bröstet (till viss sorg för min egen del).
Skrivet av  Elanor
Jättestort tack för alla intressanta svar! *imt*
..
Skrivet av  H-n
Om jag ugår från mej
så skulle jag ha dragit ut föräldraledigheten så mycket som ekonomin tillät, och delat den rakt av. Eftersom jag är ensastående , så var det aldrig en möjlighet, men trots det så började jag arbeta en dag i veckan när dottern var 8-9 månader (barnet var då hos mormor,och att jag skulle ha pumpat ut... nä, varför skulle jag gjort det?). Det var sååå skööönt, att få prata datorer , och inte blöjjor. Småbarnssnacket stod mej upp i halsen.

Dessutom är jag av den åsikten att ett barn på 8-9 månader behöver riktig mat också, inte bara bröstmjölk. Om det funkar att forsätta att amma morgon och kväll, så är det Ok, men jag tror faktiskt inte att det är naturligt att inte börja dela familjens måltider vid den åldern.

tyvärr ledsnade dottern på bröstet när hon väl fattat detta med mat. Var hon hungrig, då ville hon ha något med mer substans, och var hon mätt, tja vad skulle hon snutta för då?, så hon bet mej bara, lajja lite. och jag stortrivdes vekligen med att amma, tyckte det var enormt stressigt att vara tvungen att ordna riktig mat flera gånger om dagen. så ur lathetssynpunkt skulle jag gärna helammat tills det var dags med dagis. Men som sagt, jag tror inte det är nyttigt att inte börja med riktig mat innan dess.
Skrivet av  Raggsockan