Mina barn är kanske olika |
|
Skrivet av | Joysinger |
Hej! Jag har tre pojkar på snart 8, 3 och 1 1/2 år, och en flicka på 6 år. Det är skillnad på ialla fall mina pojkar och min flicka, det är ju bara att konstatera. Jag märker så oerhört tydligt att det är stor skillnad i hur folk svarar pojarna och min flicka. Hon får fråga fler gånger för att få svar, helt klart. Det gör mig så arg. Har märkt det i närmsta släktkretsen och även faktiskt hos min man ibland. Jag försöker att inte vara så själv, och påpekar mycket för min man när han lyssnar mindre på henne. Varför ska flickor behöva hävda sig mer för att höras? Sedan blir vi av det kvinnliga könet sedda som tjatiga, "ofina" och i vissa fall för kaxiga/att vi tar för oss för mycket om vi hävdar oss för mycket. Vart går gränsen? Jag har aldrig sett mig själv som någon speciell feminist, men har under de senaste åren blivit det. Sverige är inte jämlikt. Titta bara hur på hur olika en kvinna och en man i samma befattning/situation blir bemött. Nej, mina barn är olika, helt klart, men jag tänker ha som mål att de ska lära sig respekt för alla oavsett kön. Jämlikhetskampen. Den får vi inte ge upp. |
|
Svar på tråden: Mina barn är kanske olika | |
|
|
mitt barn hörs |
|
Skrivet av .:caya:. | |
syns och vågar ta för sig, alltså förutsätts mitt barn vara en pojke jag tycker det är så tråkigt att mitt barn inte får vara ett barn, ett barn som lärt sig ta för sig, låta sig höras och synas och hitta på en massa bus för jag tycker faktiskt att det är precis så _alla_ barn bör få vara & göra jag undrar ibland hur det varit om min unge varit tystlåten, försiktig, "snäll" om man så uttrycker det hade mitt barn då varit en självklar flicka? nu kallas hon "den vilda", jag får höra att "hon är såååå intensiv" o jag kan inte låta bli att sträcka på mig och hoppas att hon fortsätter att göra sig hörd, sedd och att hon tar för sig jämlikhetskampen smått överförd till ännu en generation |
|