Hur mycket försöker ni påverka er omgivning?

Hur mycket försöker ni påverka er omgivning?
Skrivet av	Sara m. Viggo
När ni tex möter andra föräldrar eller diskuterar på nätet, hur mycket försöker ni "propagera" för era åsikter om feministiskt föräldraskap? Själv känner jag att många upplever en som jobbig om man talar om lika delande av föräldraledighet och ansvar. Att man är löjlig om man inte gillar den strikta uppdelningen av kläder. Att man är präktig om man inte vill ge vapenleksaker och annat trams till barnen. Att jag dessutom har långtidsammat mitt barn gör det inte bättre, eftersom många verkar sätta amning efter 6 månaders ålder som en motsats till ett jämställt föräldraskap. Nu senast var det på ett annat snack några mammor som ville hundra år tillbaka i tiden, för att få leva på "den gamla goda tiden" när det inte ifrågasattes att mamman tog allt ansvar för barnen och var hemma (de mammorna kan f.ö. inte ha lyssnat så bra på historielektionerna, med tanke på att det inte fanns många hemmamammor under industrialiseringen). Det känns ibland som att man talar för döva öron, och att många (ffa mammor!!) jobbar bakåt snarare än framåt. Hur upplever ni det när ni talar med andra föräldrar i sandlådan tex? Hur mycket försöker ni påverka er omgivning?
Svar på tråden: Hur mycket försöker ni påverka er omgivning?

Jag har slutat att försöka frälsa världen
Skrivet av maisy
Dels blir det så jobbigt för mig och dels är det ingen som blir frälst. Jag skulle nog inte passa som messias, för jag är tydligen inte särskilt övertygande. :-) Men om en fråga kommer upp om t. ex. föräldraledighet, "pojk"- och "flick"kläder eller vad det vara må så säger jag som jag tycker. Fast när det gäller föräldraledighet så ligger jag lågt eftersom jag lätt blir så himla irriterad på folks inställning att "alla ska få välja själva" och att de faktiskt inte fattar att när de pratar om "alla" så pratar de om att mannen ska ha rätt att välja. Den valmöjligheten har ju inte kvinnorna. Det stod rätt bra om det i nyaste Mama förresten.

Vad stod det i Mama?
Skrivet av Ronja
Vad stod det i Mama? Orkar du sammanfatta kort för en som inte har den tidningen...?


Artikeln
Skrivet av maisy
Artikeln hette Pappaledig i EM-soffan. Den börjar med att om man som man (såklart, finns väl inga kvinnor som gillar sport?) vill hinna se all sport i sommar - EM, OS... så räcker inte semestern till, men många (?) löser det genom att vara pappaledig under den här tiden. Det står i artikeln att pappor tar ut sin föräldraledighet under sommaren i stor utsträckning. Det handlar också om vad man gör under sin föräldraledighet. Om pappan är pappaledig medan mamman har semester så kanske han inte alls tar hand om barnet i den utsträckning som man kanske tänker sig att den som är föräldraledig ska. Inga nyheter i o f s men ändå bra att det skrivs om det. Men det jag tycker var lite kul att läsa var detta, och nu skriver jag av rakt av ur tidningen: "Ett annat problem är att det "gullas" så mycket kring männens pappauttag. /.../ Det extrema gullandet med männen gör dem till ett slags hjälpföräldrar som inte förväntas ta fullt ansvar. Det gör att pappaledigheten uppfattas som ett erbjudande som man kan tacka nej till. En sådan valmöjlighet har inte kvinnorna. Ylva Elvin Nowak (psykolog och utbildningskonsult som intervjuas i tidningen om det här) menar att det här gör att många pappor uppfattar sig som tillräckligt bra föräldrar trots en "ringa insats" när det gäller att ta vardagsansvaret för småbarn. Det gör att de kan säga att de "väljer att hoppa över den biten" och ändå känna sig som hyggliga och närvarande pappor. /.../ Hela vårt samhälle bygger faktiskt på mammor som osynilgt back-up-system, eftersom vi tänker oss att mammor tar hand om barn för att de är mammor medan pappor gör det för att de vill" Sen så stod det en sak till som jag faktiskt inte har tänkt på och det var att "samtidigt är det faktiskt lite av en mardröm för staten om männen faktiskt skulle ta ut halva tiden, eftersom de tjänar mer och därför har rätt till mer pengar även med nuvarande tak i försäkringen." Kan ju förklara varför politkerna inte tycker att det här med delad föräldraledighet är så himlans viktigt...

Skulle ju ha varit svar
Skrivet av maisy
på Ronjas fråga.

Tack!
Skrivet av Ronja
Tack för det utförliga referatet! Ja, det är klurigt det här med den olika synen på kvinnors och mäns föräldraskap. Det är så olika krav som ställs på mammor och på pappor. (Eller som en pappa i vår föräldragrupp ganska nöjt sa, när han under en tid hade varit föräldraledig på fredagarna: Jag är ju hemma tre dagar i veckan. Men då räknade han in helgen...) För män räcker det att vara närvarande för att vara "bra pappor", medan kvinnor måste GÖRA en massa dessutom, under tiden. Och detta att män kan välja, och välja bort, olika delar av föräldraskapet är bedrövligt...


Mycket intressant!
Skrivet av H-n
Jag blir alltid glad när jag läser sådna klarsynta analyser - eller snarare iakttagelser - och verkligheten beskrivs som den _är_ och inte bara som vissa vill se den.

har bebis i knät så
Skrivet av Fumlan
svårt att skriva. försöker inte påverka andra föräldrar i "sandlådan", utan det handlar snarare om släktingar. för där känner jag en direkt påverkan och ibland kritik mot hur vi uppfostrar våra barn.

Har fullt uppmed att bearbeta sambon ;)
Skrivet av josefine
Det tar all energi nästan... fast numera så funkar det bra, vi har ju ett par barn nu och ännu ett på väg och vi fungerar bra nu ur jämställdhetsvinkeln, men har många delade åsikter angående flicka/pojke, vad göra, hur vara och så vidare.... Vi bor i en invandrartät storstadsförort, så här har jag inte mycket för att vädra mina åsikter. Men det gör jag iallafall när tillfälle ges och jag känner att det finns chans att någon verkligen lyssnar. Men jag känner mig verkligen som ett ufo här, jag anser mig leva ett fullständigt normalt liv som förälder, men upplevs ändå som en provokatör, även då jag inte säger ett knyst. När det gäller andra sammanhang, och jo även ibland här hemma, så brukar jag inte prata så mycket om hur jag själv tänker om inget frågar rakt på sak. Jag brukar mer visa intresse för den andra personen och då kanske ifrågasätta saker som jag vill veta hur personen resonerar kring ( tex könsrollsbundna ideer och föreställningar) och då hoppas jag att jag får igång personen att tänka efter varför vi gör saker som vi gör, eller saker "är som de är".


hur menar du..
Skrivet av ior
det här med att du bor i en invandrartät förort och så..? Jag är bara nyfiken, eftersom jag själv gör det. Dock har min dotter inte börjat på dagis än och jag har inte varit så engagerad i öppna förskolan och sånt - ja, kort sagt så umgås jag inte så jättemycket med andra som bor här - än (har inte bott så länge här heller). Har du några konkreta exempel på specifika konflikter som du varit med om eller så? Tråkigt att du ska behöva känna dig som ett ufo...

jaaa...
Skrivet av josefine
det är svårt att riktigt sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag känner att jag inte riktigt passar in här där jag bor. Jag har aldrig hamnat i någon direkt konflikt, men jag kan sällan identifiera mig med andra föräldrars sätt att se på flickor/pojkars roll i familj och samhälle. Och även när det gäller föräldrars roll, mammors och pappors, så tappar jag ofta hakan när andra föräldrar pratar om hur de har det, totalt tvärtemot hur jag själv tänker. Och det finns många andra saker ,som inte alls har med feministiskt föräldraskap att göra, som jag reagerar mycket starkt på här i mitt område, som naturligtvis bidrar till min "ufo-känsla" ;) Ledsen att jag inte kunnat ge så många konkreta svar, fråga gärna igen om det är något speciellt du tänker på/undrar över. Jag kanske kan svara mer precist då?!?

ganska mkt..
Skrivet av sisla
så jag upplevs nog som tjatig, både bland kompisar och på jobbet.. men det kan jag ta, för ofta ofta tycker jag att folk liksom vaknar till av en tankeställare, när man ifrågasätter det invanda sättet att resonera t ex angående hur pojkar/flickor "är". har indoktrinerat min dotter duktigt dessutom, så hon är väldigt vaken och kritisk, främst till all form av reklam för leksaker etc. "mamma, varför heter det gameBOY? det borde heta gameKIDS eller nåt!" stolt :-)


Massor hela tiden,
Skrivet av lyckligt lottad
jag har för länge sedan slutat bry mig om i fall folk tycker jag är jobbbig eller konstig. Eller snarare så här; när man säger vad man tycker så får man ofta mer medhåll än vad man kanske tror och ofta från oväntat håll!

Min närmsta familj
Skrivet av Helene med Leo 17/5
får rejäla doser men jag bränner helst krutet där det gör nytta. Jag lägger inte ner energi på at dividera med människor som uppenbart vägrar inse att det finns alternativ till mainstreamfåran. Det är ingen idé och det insåg jag redan när jag började engagera mig i miljöfrågor. Folk lyssnar inte om man försöker att frälsa dem... Då är det bättre att inte säga ett japp för då frågar de istället ibland och lyssnar på svaret. Jag resonerar som så att de flesta är ganska korkade men det är ju inte olagligt...

Men påverkar man inte alltid varandra?
Skrivet av Allis
Enda sättet att _inte_ påverka skulle ju vara om man satt tyst hela tiden och hur många gör det? Det är väl klart att man alltid påverkar, även i situationer när man inte tänker på det. Dyker dessutom något favoritämne upp bäddar det självklart för diskussion. Knappast någon sunt tänkande människa kan väl tänka på tiden hundra år tillbaka som "den gamla goda tiden"? År 1904? Nämen snälla någon, då om någonsin är det väl dags att damma av sina gamla historieböcker.... Själv kan jag ju knappast inte tycka att omyndiga kvinnor, kvinnor utan rösträtt, enorma svårigheter att få abort, förbud mot att göra reklam för preventivmedel, ett klassamhälle utan dess like och som grädde på moset, barn som svalt ihjäl, är något eftersträvansvärt. Ursäkta men vem skulle vilja dit igen?? Vad är det man har för drömbild av Sverige hundra år tillbaka?


Jag försöker påpeka
Skrivet av Amelie
att även flickor leker med bilar om man ger dem bilar t ex. Många mammor som bara ger sina flickor dockor och sina pojkar bilar försöker hävda att flickor och pojkar gillar just dessa leksaker, trots att de inte fått välja dem själva. Jag tycker det är ganska jobbigt. Om man som mamma ger en dotter en bil anses man ju som rabiat feminist och jättelöjlig, även om dottern har fått 10 dockor också.

Jag missionerar inte
Skrivet av H-n
aktivt, men jag debatterar och diuskuterar gärna dessa frågor. Jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats och roar mig ibland vid fikat med att komma med små stickrepliker som de kan få bita i... ;o) Fast jag orkar inte "agitera", det blir för jobbigt. Kom att tänka på (lite OT möjligen) en arbetskamrat, manlig sådan, som sa till mig (det är ett par år sedan) att han tyckte det var fel att homosexuella skulle få adoptera barn, för det var väl inte föräldrarnas vilja att adoptera som skulle styra utan barnens behov av att ha föräldrar. Så då frågade jag om han tyckte det var annorlunda (eller som han tyckte det skulle vara) när heterosexuella adopterade? Han funderade lite och kom fram till att det var ju ingen skillnad! Hans åsikt var ju berättigad iofs, tycker jag, men hade inget med adoptivföräldrarnas sexuella läggning att göra. Så här tycker jag ofta det är när det gäller jämställdhet också. Många har inte tänkt igenom vad det är de säger.

Jag säger alltid till
Skrivet av rhino
Var på barnkalas senast i förrgår. Där satt ett gäng barnpsykologer och socialsekreterare och talade om att könsroller är genetiskt betingade. Argumenten var ungefär så här avancerade: En pappa: -Mina söner har varit fascinerade av grävskopor frn första gången de såg dem, det måste vara medfött. Jag: har du några döttrar som jämförelse? Pappa: nej Annan pappa: jag har läst om tvillingparet som skulle omskäras och den ena pojkens pensis skadades.... Jag (avbryter): David Reimer, som man försökte göra till flicka, hörde du att han begick självmord för en månad sedan? Och du, vad har det grymma experimentet på honom och hans könsidentitet med grävskopor att göra? tystnad Jag: Grävskopor har väl ändå bara funnits i sådär femtio år? Annan förälder: men flickor gillar hästar, det gör inte pojkar. Jag: är du säker på att det ser ut så i alla kulturer? Sedan drog jag några exempel från min sons liv där jag beskrev hur han bombarderades av "välmenade" råd om fotbollsträning och grävskopor när han var 3 månader, ända tills jag lät honom ha en docka med sig i vagnen. Då sas ingenting, för om han var en flicka var han i så fall inte en liten söt och gullig sådan och därför fick han inga komplimanger alls. Detta gjorde jag eftersom alla var så himmmmla övertygade om att de inte påverkar sina barn till att tycka om olika saker. Sedan lade sig en pinsam tystnad över tillställningen.


Jag missionerar
Skrivet av Susanne med Viggo
Mestadels genom att leva som jag lär, men också genom ord både irl och via diverse diskussionsfora. Jag är dessutom med i ett feministgääng som träffas regelbunet och pratar runt olika teman, både om föräldraskap och andra frågor. Som tur är är min man också konstruktivist/postmodernist även om han inte så gärna kallar sig feminist, så vi är rätt överens om hur vi gör saker och ting. Eftersom en majoritet av mina vänner är feminister eller i alla fall välvilligt inställda till feminism så har jag sällan problem med att säga vad jag tycker. När jag lyckas provocera någon tycker jag mest att det är kul om jag ska vara ärlig. Det enda som inte är så upplyftande är att diskutera med folk som vägrar att lyssna, vilket ofta är fallet på nätet tyvärr. mvh, Susanne

Hur mycket försöker ni påverka er omgivning?

Jag har slutat att försöka frälsa världen

Vad stod det i Mama?

Artikeln

Skulle ju ha varit svar

Tack!

Mycket intressant!

har bebis i knät så

Har fullt uppmed att bearbeta sambon ;)

hur menar du..

jaaa...

ganska mkt..

Massor hela tiden,

Min närmsta familj

Men påverkar man inte alltid varandra?

Jag försöker påpeka

Jag missionerar inte

Jag säger alltid till

Jag missionerar

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information