Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nu får vi ta killarna!

Skrivet av Helene m Leo
Visst kan det vara rätt att problematisera småtjejer och deras "rosa fluff", men jag känner att det är lite av en klassisk fälla. Tjejernas underordning problematiseras, riktigt iofs, men killarnas överordning osynliggörs lätt.
Jag är själv mamma till en liten son. Fyra månader gammal är han själv helt ovetande om den könsmaktsordning där han ska ingå men det är inte jag...
Hur ska man egentlign bära sig åt vid "uppfostran" av en liten kille?
Som jag ser det så är ju många utav problemen i samhället och i relationerna mellan män och kvinnor en direkt följd av att killar/män har så "roffig" stil.
Nu generaliserar jag ju givetvis men det får ni stå ut med!
Jag tycker inte att lösningen på ojämlikheten mellan könen egentligen ligger i att töser ska bli mer roffiga och "ta för sig" utan att killar ska bli MINDRE!
Men om jag då uppfostrar min käre son till allt det jag vill att han ska bli, och då låtsas vi att han blir det också he he, vänlig och snäll, ödmjuk och frikostig, ha nära till känslor mm mm. Har jag då uppfostrat en "loser"? Vad händer med mitt lilla gryn när han konfronteras med andra killar som minsann inte tycker att det är ok med allt vad jag "lärt" honom?

Svar på tråden: Nu får vi ta killarna!

mycket intressant (långt)

Skrivet av  höstmamman
och sådant jag själv också funderat på. Nu kan man säga att jag har litegran "facit i handen" redan, eftersom min tjej är 15 och sonen är 12. När de var små så brydde jag mig inte så mycket om att motverka det flickiga eller pojkiga. I egenskap av storasyster styrde tösen mycket av sonens lek och de lekte glatt med barbisar och mjukdjur rätt så länge. Sedan har dottern mestadels haft killar som kompisar utanför hemmet (råkade bli så i vår bekantskapskrets), och har alltid fått klättra i träd och fajtas med samma villkor som dom.

Jag tror att bäst lyckas man om man försöker "tvätta" sina egna förväntningar och tankar från all könstänkade. Man ska tänka medmänskligt med sunt förnuft istället. Visa barnet och ge möjlighet till alla alternativ som finns till aktiviteter, lek, kompisar, färger, kläder. Fördöm inte. I hemmet ska alla se till att det är rent och beboeligt, mamma, pappa och alla barn. Om ett barn (obs inte dotter/son) blir ledset, tröstar man det. Om ett annat barn blir ledset visar man sitt barn hur man bryr sig och tröstar. Man lär sina barn att ta hänsyn, ställa upp, vara sjusta osv. Oavsett om de är killar eller tjejer.

Jag är nöjd med mina barn. Min son är känslig och empatisk, men jag fördömer inte att han visar sitt behov av grupptillhörighet med sina kläder. De är tuffa och killiga. Det hindrar inte honom från att tycka att bästa ämnet i skolan är syslöjd. Han älskar att sy kläder åt sina gossedjur, att brodera och göra pärlhalsband. Men har älskar också Dragonball, skateboard och Iron Maiden (det gör iofs hans syster också). Ett visst mått av hjärntvätt har han fått utstå, t ex när han råkat säga att "tjejer är sämre" eller att "killar är tuffare" eller att "killar åker skateboard bättre". Det är sådana saker som är viktiga att verkligen prata igenom, inte släppa utan kommentarer. Då blir det diskussion hos oss. Samma sak gäller om dottern kommer med "tyypiskt killar..".
Hon var en riktik liten princessa som dansade balett i 5 år. Det skulle hon vilja fortfarande men hinner inte eftersom skateboardåkningen tar för mycket tid. Och drillgruppen, och trummorna och pianot. Och tajta kläder säger hon definitivt blää till. det ska vara svart och hängigt.

Ursäkta att det blev långt men jag är övertygad om att är man medveten som förälder så för man över sina egna värderingar utan att behöva gå till överdrift.
 

Jag har en elvaårig...

Skrivet av  Helena
... och en nioårig kille och ingen av dem är det minsta roffiga, burdusa, gapiga, stöddiga eller vad man nu brukar associera "pojkaktighet" med. Fysiskt aktiva men inga underverk när det gäller bollkänsla eller teknisk färdighet (var skulle de ha fått det ifrån med de här föräldrarna? *s*), gillar att läsa och softa. Den äldste killen går på mellanstadiet och pratar visserligen ihjäl allt och alla (som jag) men är oerhört omtyckt av både kompisar och lärare, samma med den yngre som dock kan vara rejält obalanserad och intensiv på hemmaplan. Jag skulle hellre kalla dem vinnare faktiskt för de är så socialt kompetenta och omtänksamma!

Puh, nu skröt jag väl så jag nästan sprack men du förstår poängen hoppas jag.
 

Ja,

Skrivet av  Tigre
och jag har dessutom en son som är försiktig, gullig och rädd för saker och ting. Har ofta undrat hur det skall gå för honom med hans försiktiga sätt i en så elak värld.

Jag hoppas att jag och min man kan fostra honom till att tro på sig själv. Hoppas att de andra barnen kommer acceptera honom som han är, men visst är det tufft. Redan märker man av att de tuffa "killarnas" attityd smittar av sig på de mindre barnen på dagis. Jag tycker det är synd. För så länge de går på småbarnsavdelningen känns det som de är relativt skyddade... fasar för min knodd ska börja på den avdelningen där de stora barnen går och hoppas att jag kan försöka hjälpa honom få lov att vara den mysiga och försiktiga person som han är.

Inga svar på dina frågor. Det är alldeles för svårt att veta hur det kommer bli, men jag hoppas iallafall att jag och min man lär våra barn med vår uppfostran att bli bra människor som ser andra personer som individer med olika personligheter.
 

Funderar på det där...

Skrivet av  ES - bf + 9 dagar *suck*
... själv en hel del. Eftersom ungen där inne ju ska bli en pojk (när han nu tittar ut...).

Och på sätt och vis _är_ det ändå lättare att fostar en flicka. Man behöver bara se till att servera hela världen, och ju bredare spektrum desto bättre.
Men pojkar som ges samma spektrum får helt plötsligt sådant som är "lågstatus", speciellt hos pojkar.

Så det är svårt.
Men jag hoppas jag och min man som båda har ett sammelsurium av klassisk manliga och kvinnliga egenskaper helt enkelt smittar av oss så mycket det går på ungarna.

För det jag mest önskar för mina barn är att de blir självständiga, trygga, empatiska och inte låter sig köras över.
 

Han kanske blir som jag?

Skrivet av  Pappa Po
Tillhörde absolut inte de tuffaste grabbarna under min uppväxt. Från och med mellanstadiet umgicks jag nästan bara med tjejerna under rasterna. Men eftersom jag bröt normen och inte var den där tuffa killen som man skulle vara så blev jag inte bjuden på partyn (som det hette under min mellanstadietid) o.s.v. Några tjejer sa tom rakt ut att de hellre skulle bjuda mig än många av de tuffa killarna, men att "det inte gick". Visst var det jobbigt i bland. Det var ju mina kompisar som sa detta. Under högstadietiden förstod jag dock att det största felet inte låg hos mig utan hos samhällets struktur och normer om hur kvinnor och män ska vara och umgås (fast jag uttryckte mig inte riktigt så då kanske). I högstadiet blev jag sen politiskt aktiv för att försöka förändra samhället. (Är väl inte lika aktiv längre...)
Jag skulle aldrig se mig som en looser. (Jag kanske gjorde det i bland under mellanstadiet.) Jag ser att min uppväxt har fått mig att förstå samhället och vad som behöver förändras i det. Jag känner att jag alltid har haft mina föräldrars stöd att vara den jag är.
Dvs, det "värsta" som kan hända är möjligtvis att din son blir en aktiv feminist! ;-) Lycka till!